Den försvunne hjälten | Rick Riordan | Olympens gudar #1 | s.540 | Bonnier Carlsen

 

Efter att ha läst och älskar Percy Jackson böckerna för flera år sedan är jag minst sagt otroligt glad över att få återvända till den världen och till Halvblodslägret! Den här gången handlar det om Jason, Piper och Leo som tar sig till Halvblodslägret för att sedan åta sig ett farligt uppdrag. De träffar på varlser som sedan länge suttit fast i Tartaros. Fler mräkliga saker händer, en Gudinna fattas, Gudarna har brutit kontakten med sina barn, Percy Jackson är bort och Jason har förlorat sitt minne. Den försvunne hjälten är minst sagt en storslagen början på spin-off serien Olympens hjältar. Som tur är har jag den andra delen hemma och kan fortsätta läsa om halgudarna i den!

 

Kapitlena är uppdelade mellan Jason, Piper och Leo, varje karaktär har två kapitel på raken. Pipers kapitlen var de som jag gillade minst att läsa, hon kändes så gnällig i början och det släppte inte. Kapitlen om Jason var helt klart favoriterna mest på grund av att han var det största mysteriet med sin minnesförlust. Leo försvann i mängden även fast han fick lika många kapitel som de andra två, han kändes så oviktig även om han bidrog med sin mekaniska kunskap som rädde gänget flera gånger. Jag gillade att läsa från flera olika perspektiv, stort plus att det inte ens blev förvirrande!

 

Trots att jag verkligen gillar Den försvunne hjälten så har jag hittills inte alls fastnat lika mycket för karaktärerna  här som med dem i böckerna om Percy Jackson. Riordan påminner läsaren ofta om vad som hände i Percy Jackson-serien vilket fick mig att inse hur mycket jag glömt och fick ett stort sug att läsa om dem böckerna!

 

Jag rekommenderar alla som gillar och saknar Percy Jacksons värld att läsa Den försvunne hjälten!

 

Betyg: 4 av 5

 

 

Ingenstans har jag kunnat läsa en negativ recension om Grisha-triologin vilket såklart har gjort mina förväntningar superhöga. Boken är till en början seg men det är behövligt då det är så mycket nya namn på människor, platser och magirelaterade saker. Boken blir mer och mer spännande desto längre man kommer in i den men ändå är den inte späckad med action. Det märks att det är första delen av en serie, den hade gärna fått vara längre för att få in mer action. Jag ser minst sagt framemot nästa del som förhoppningsvis är mer fartfylld!

 

Maktsystemet som Bardugo byggt upp är otroligt intressant och att färgen på keftan representerar hur stark ens magiskakraft är gillar jag. Jag hade gärna velat läsa mer om de olika magiska krafterna men det hinns nog med i någon av de två andra delarna. I ljusets makt är en av de bästa fantasyböckerna jag läst i år och jag ser oerhört mycket framemot nästa del! 

 

Betyg: 4 av 5

Det är insidan som räknas, det har vi alla hört men som bokälskare tror jag inte att jag är ensam om att döma en bok efter dess omslag. Just den här boken har jag viljat läsa länge just på grund av orginalomslaget, när den nu gavs ut på svenska så kände jag att det var dags. Jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig men jag fick en fantastisk läsupplevelse.

 

Det är en himla fin berättelse om främst vänskap men också om mer än så. Själva handlingen riktar sig inte mot ett enda stort självklart mål, jag ser det som att boken handlar om att Ari ska hitta sig själv. Vilket är ett stort mål, men det är så många olika faktorer som spelar roll i hans liv att man glömmer bort vad den faktiskt handlar om. Det är inget negativt, tvärtom. Det är vardagshändelser som skildras på allra bästa sätt. Det här är en sådan typ av bok som sagta smyger sig på, för att sedan ta en med storm. 

 

To all the boys I've loved before | Jenny Han | To all the boys I've loved before #1 | s.355 | Simon Schuster inc 

Lara Jean har skrivit kärleksbrev till alla killar hon varit kär i, breven skickas aldrig då de är till för avslut. Självklart skickas breven ut. Detta betyder att även Josh får sitt brev. Josh som var Lara Jeans största kärlek men även hennes syrras fördetta pojkvän. När breven skickas ut tvingas Lara Jean hantera många problematiska situationer, inte minst att konfrontera Josh.

 

Karaktärerna är kan vara väldigt stereotypiska med söta, oskyldiga flickor och sportiga snygga killar. Huvudkaraktären Lara Jean framställs som en söt, lite nördig och oskuldsfull tjej. Hon är lite väl naiv och jag vill ofta ruska om henne. Det är klyschigt och stereotypiskt vilket man blir något trött på men ändå gillar jag verkligen To all the boys I've loved before. Jag är så glad att jag gillade boken så pass mycket som jag gör då jag verkligen avgudade The summer I turned pretty-böckerna när de kom ut. Språket är lätt och målande, det blev snabbt en bara-en-sida-till-bok. Det var längesen jag läste en så bra bok, det är även tack vare denna som jag kom ut ur min lässvacka!

 

Boken är lagom cheesy och den slutade precis som jag ville även om slutet hade kunnat vara mer fullbordat. Jag googlade lite och upptäckte att det kommer ut en till bok! Nu hoppas jag verkligen att den är minst lika bra som denna. Nästa del heter PS. I still love you och ges ut i slutet på Maj!

 

Gillar man lättsam contemperary med lagom mängd cheesy så rekommenderar jag verkligen To all the boys I've loved before.

Betyg: 4,5 av 5

 

 

 

Anna och den franska kyssen | Stephanie Perkins | Anna and the french kiss #1 | s.304 | Modernista

 

Jag har läst så många hyllningar om den här boken och har länge viljat läsa den. Titeln gör sig bäst på orginalspråket, Anna and the french kiss, då den översatta titln inte alls ger boken rättvisa. På svenska betyder väl inte fransk kyss en tungkyss, eller? Hur som helst låter det helt klert bättre med Anna and the french kiss än Anna och den franska kyssen. Nog med tjat om titeln, boken är bra! Den är fantastisk och supermysig.

 

Boken handlar i stor del om kärlek, men också om relationer till vänner och familj. Författaren lyckas verkligen med att göra sina karaktärer levande, jag läser sidorna med både förtvivlan och glädje. Anna och den franska kyssen är en sådan där bok som man blir lycklig av att läsa. Det är helt klart en sträckläsningsbok och har man inte tid att läsa hela på en gång så bör man försöka finna sig den tiden. Helst skulle jag vilja stanna kvar och läsa mer om Anna och St.Clair men boken är tyvärr slut, kanske att jag köper den på engelska för att ha en anledning till att läsa den snart igen. 

 

Betyg: 4,5 av 5

 

Marie Lu har tidigare skrivit Legend-triologin som jag verkligen gillade. Den unga eliten med sina malfettos låter också som ett lovande koncept men tyvärr gillade jag den inte alls lika mycket som Legend-triologin. Jag har sett att det är många som verkligen älskar den här boken och jag vill så gärna vara en av dem, men det är jag inte. Även om denna inte levde upp till mina förväntningar så vill jag gärna läsa fortsättningen som verkar mer fartfylld.

 

Handlingen och hela idéen med malfettos, sådana som överlevde blodsfebern och fick superkrafter, är otroligt spännande. Tyvärr så fastnar jag inte riktigt för någon av karaktärerna, vilket är himla synd, men jag vet såklart vilka jag "hejar" på. Den unga eliten går trögt att läsa vilket jag tror beror på att boken är skriven ur tredje person perspektiv och att den är något seg. I slutet tar handlingen äntligen fart, jag blev förtvivlad när jag då insåg att sidorna började närma sitt slut lite för snabbt. Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen!

 

Betyg: 3,5 av 5

 

Den röda pyramiden | Rick Riordan | Kanekrönikan #1 | s.578 | Modernista

 

Boken berättas av både Carter och hans lillasyter Sadie, språket blir lite väl lättsamt ibland men det gör det också lätt att leva sig in i den och snabbt ta sig framåt. Riordan skriver om ett spännande äventyr med många humoristiska inslag. Jag kan inte låta bli att jämföra Den röda pyramiden med Rick Riordans första serie om Percy Jackson, likheterna är många men skillnaderna finns såklart också. 

 

Egyptiska gudar är verkligen inte något jag har kunskap om vilket också gör det svårt för mig att avgöra om de gudar som nämn i boken "finns på riktigt". Om jag hade varit lite mer påläst om gudarna i forna Egypten hade jag säkert uppskattat boken ännu mer. Jag gillar att läsa om gudar i allmänhet och Den röda pyramiden var inget undantag (dock gillar jag nordiska och gregiska gudar mer)! Jag väntar med spänning på att nästa del ska översättas och ges ut!

 

Betyg: 4 av 5

 

Fangirl | Rainbow Rowell | - | s.427 | Berghs

 

 

Eleanor och Park var helt fantastisk, självklart hoppades jag att författaren skulle lyckas göra en lika storslagen bok igen. Fangirl börjar väldigt lovande men tyvärr håller inte slutet samma nivå. 

Karaktärerna känns realistiska och de är lätta att tycka om, framförallt är de lätta att hålla isär vilket är ett stort plus. Jag har aldrig förstått grejen med fanfiction och på grund av det kan jag inte alls relatera till Caths besatthet. Styckena från Simon Snow böckerna och Caths fanfiction är inte något som bidrar till boken och på grund av detta blir slutet inte alls vad jag hoppats. Jag gissade mig till att Simon Snow var våran Harry Potter då de kändes så lika, men den gissningen sprack då det gjordes en Harry Potter referens. Kort och gott, jag är inget fan av Simon Snow, men jag kan inte lova att jag inte kommer läsa Rowells bok om Simon Snow då hon är fantastisk som författare.  

 

Fangirl är en mysig bok och jag gillar verkligen hur Rowell har fått in alla gulliga kärleksscener. Det värsta jag vet är när karaktärerna som hamnar i en eller flera konflikter inte pratar med varandra, hur ska man då kunna lösa någonting?! Det händer även här men inte i samma utsträckning som mellan Tris och Four (Insurgent), och det tackar jag gudarna för. Men utan dessa intriger skulle Fangirl bli ganska händelselös så för en gångs skull kan jag gå med på att karaktärerna uppför sig som de gör.

 

Boken är gullig men jag förstår inte den gigantiska hypen kring Fangirl. Den är helt klart läsvärd, om det inte vore för slutet så hade den fått fullpott!

 

Betyg: 3,5 av 5

 

Nu har jag sett Insurgent på bio. Först och främst vill jag säga att jag inte var så förtjust i Divergent men jag är ännu mer besviken på Insurgent. 

 

Imorse skyndade jag mig att läsa boken för att fräscha upp minnet inför filmen, vem älskar inte att kunna jämföra filmen med boken? Dock hade jag inte behövt göra det, man har tagit bort karaktärer, intriger och viktiga scener. Man har lagt till nya scener som skulle kunnat fungera om det inte vore för att de i boken är så mycket bättre, jag saknar action och svek! Vart är känslorna?! Det ska finnas massor av hat i Insurgent vilket filmen misslyckats med att framföra. Det ska finnas dubbelspel men som knappt finns med i filmatiseringen! Hur kan man misslyckas så brutlat med ett färdigt koncept? Spänningen kommer aldrig riktigt fram och allt känns alldeles för milt. Under bokens gång upplevde jag massor av olika känslor och mest av allt gillade jag spänningen och tvistarna (läs min recension av boken här). Filmen är inte ens i närheten av att leva upp till boken.

 

Jag förstår att man kan tycka om filmen, om man inte läst boken nyligen vill säga. Filmen är inte dåligt gjord eller så, men det fattas så mycket att jag blir besviken. Ska du se Insurgent, förvänta dig inte att den ska följa bokens händelser, helst ska du inte ha läst boken eller glömt bort det mesta av handlingen. Men jag tycker såklart att boken ska läsas först ändå för att inte gå miste om en fantastisk läsupplevelse.

   De i mitt biosällskap hade inte läst boken, förutom en som glömt det mesta, alla gillade filmen och gick hem nöjda. Men det gjorde inte jag. Om filmen inte baserades på en bok skulle jag gillat den mycket mer. 

 

Betyg: (Svag) 2 av 5

 

Update: Efter att filmen fått smälta in så känner jag mig fortfarande besviken över att filmatiseringen missat mycket från boken. Det som inte riktigt kom fram från min tidigare recension var att den iallafall var riktigt välgjord. Jag började tänka på Percy Jackson filmerna och hur mycket jag ogillade den andra delen, Insurgent är jag besviken på, medan Percy Jackson filmerna är ett misslyckande. Därför ändrar jag mitt betyg och omdöme om Insurgent till, besvikelse och betyget 3 av 5.

 Gone Girl | Gillian Flynn | - | s.555 | Modernista

 

Gone Girl har hyllats och åter hyllats, om den någonstans har blivit ratat har jag missat det helt och jag förstår inte hur man inte kan tycka om boken. De 200 första sidorna är något sega, men vi vill väl alla vet hur det ska gå för Nick som anklagas för att ha mördat sin fru. Som läsare blir vi manipulerade från första stund och när den andra delen i boken börjar kunde jag inget annat än gapa av förvåning. Flynn kan inget annat än hyllas för hennes skickliga skrivsätt.

 

Karaktärerna är lagom många till antalet och de enda som blandas ihop är de två poliserna som leder fallet om den försvunna Amy. Varje karaktär har tilldelats en personlighet som gör dem unika och lätt att skilja från varandra. Jag har aldrig läst en bok där man så lätt kan bli vilseledd av karaktärerna som i Gone Girl. Boken är som sagt otroligt skickligt skriven och jag var tvungen att stanna upp flera gånger på grund av häpnad. Gillian Flynn ligger nu på min lista av författare som jag ska läsa allt av.

 

Betyg: 5 av 5

 

Varje mästerverk till bok förtjänar en film som gör den rättvisa, såklart har man försökt med detta då man valt att filmatisera boken. 

  

 

Första delen av filmen (ni som läst boken vet vilken del jag menar) är helt och hållet rättvis boken. Man har lyckats fånga karaktärernas personligheter bra och även om jag vanligtvis inte är förtjust i Afflec som skådespelare fungerar han förvånansvärt bra som huvudkaraktären Nick Dunne. 

    Mystiken byggs upp och det går inte att slita blicken från filmen då risken är stor att man som tittare ska missa en viktig detalj.

När andra delen börjar så fortsätter filmens spänning då detta överraskning moment kan få tittarna att precis som jag, gapa av förvåning. Men när man sedan vant sig vid tanken så känns filmen inte lika fängslande längre. Men visst fortsätter jag att förundras över hur bra man filmatisera boken, man har lagt till och tagit bort detaljer, vissa med fördelar och andra med nackdelar. Något jag verkligen vill ändra på är att istället för Neil Patrick Harris som Desi Collings hade jag velat se Finn Wittrock i den rollen.

 

Man har helt enkelt lyckats göra är bra filmatisering av en fantastisk bok, men om man vill bli överraskad när filmen ses ska man med fördel inte ha läst boken tidigare. Men jag anser såklart att boken bör läsas först för att kunna kritisera filmen och njuta av boken på bästa sätt. 

 

Betyg: 3,5 av 5 - En klart sevärd film men det kommer

få gå några år innan jag ser den igen

 

Slutet på Mr.Y | Scarlett Thomas | - | s.515 | Pocketförlaget

 

Alla inköpta böcker från bokrean 2014 är nu utlästa, Slutet på Mr.Y köptes eftersom min morbror tipsade mig om den. Jag litade på han boktips eftersom vi brukar läsa samma sorts böcker rätt ofta. Jag kommer aldrig läsa en bok som han tipsar mig om igen. 

 

Handlingen låter ju himla spännande, men låt dig inte luras! Vissa böcker tar omkring 100 sidor innan de drar igång och blir riktigt bra, till exempel Män som hatar kvinnor. Men Slutet på Mr.Y drar aldrig igång! När huvudpersonen Ariel hittar den där syllsynta boken som det dessutom kan ligga en förbannelse över får jag upp hoppet för boken, det låter ju himla lovande! Visst blir den spännade, i ungefär en halv sida, men jag fortsätter att hoppas och hoppas att den ska dra igång. Efter 250 sidor har jag läst nästan hälften och funderar på att ge upp boken (det borde jag ha gjort), men eftersom jag ändå läst hälften så fortsatte jag (det skulle jag inte ha gjort). Slutet kommer och jag inser att jag har gått miste om flera värdefulla timmar som jag hade kunnat lagt på något roligare, till exempel att städa (vilket jag hatar, men det hade vart roligare än att läsa boken). 

 

Att jag ogillar boken så mycket kan bero på att jag inte förstod allt som skulle förstås, men jag gillar ju klurigheter och religion, dessutom låter ju böcker med förbannelse som ett lyckat koncept. Men Slutet på Mr.Y är verkligen något som jaginte gillar. I gymnasiet läste jag Doktor Glas som var ett riktigt sömnpiller, men den var åtminstonde kort (ca 150 sidor), Slutet på Mr.Y är snäppet värre då det är ren tortyr på 515 sidor! 

 

Summering: Slutet på Mr.Y är inte värd att läsas, fast det beror ju såklart i vilket syfte man tänkt sig läsa den. Har du svårt att sova? Läs Slutet på Mr.Y!

Betyg: 1 av 5

Ett väldigt bra litet djur | Emi Gunér | - | s.67 | raben&sjögren

 

Titlen Ett väldigt bra litet djur är en bra summering på vad boken handlar om. Handlingen går ut på att Simon vill ha ett djur, vilket han inte får. Det är fokuset i hela boken men med några småhändelser runt om. Men i det stora hela kan den nog ses som händelselös av oss som är 10 år äldre än den avsedda målgruppen. Men jag tvivlar inte på att den är omtyckt i åldrarna 6-9 år då många säkert känner igen sig. 

 

 

Betyg: 1,5 av 5 

 

Den här boken har inte fått mycket uppmärksamhet och dessutom med tanke på omalget så hade jag inte några vidare förväntningar. Första sidan ger en inbjudan av en typisk mjuk och händelselös bok för 10åringar. Men efter bara några sidor visar den sig vara allt annat än händelselös. Huvudkaraktären Annika får uppleva många hjärtskärande händelser under sitt sommarlov. 

 

Vi ses i Obsas innehåller svordomar, humor, svåra situationer och vänskap. Det är helt klart en av de bästa svenska böckerna riktad till åldrarna 9-12 år som jag läst. Den har allt som en bok ska ha och lär läsaren en hel del om moral. Något jag är besviken på är slutet, men med tanke på målgruppen den är riktad mot så är jag ändå otroligt glad över hur berättelsen drog ihop sig. 

 

Vi ses i Obsan är helt klart en bok som borde få mer uppmärksamhet, jag kommer försöka trycka den i händerna på så många jag kan! 

Betyg: 3,5 av 5 (eller en svag 4)

 

Ingelin Angerborn är en författare jag hört mycket om och som verkar omtyckt i den tänkta målgruppen. Men efter att ha läst Hjärta av damm kan jag inte förstå det. Visst, jag borde ha en tanke på till vilken ålder boken är anpassad. Boken i sig var bra, kan förstå att den kan vara läskig på sina ställen, men själva problemt är slutet med den så kallade "gärningsmannen". Vi får en förklaring till hur "brottet" kunnat uppstå, där får vi reda på en händelse som det inte sagts ett ord om tidigare. Det hade kunnat skötts så mycket snyggare, man hade kunnat nämna händelsen i början av boken, även om det bara blev nämnt i farten. Då hade jag sluppit ge den här boken så lågt betyg som den kanske inte förtjänat om det inte vore för slutet.

 

Är jag nöjd med boken? Nej. Mina förväntningar på Angerborn var betydligt högre än vad Hjärta av damm uppnådde. Tänker jag ge Angerborn en andra chans? Helt klart!

 

Betyg: 2 av 5

Hur du tränar din drake | Cressida Cowell | How to train your dragon #1 | s.221 | Natur&Kultur

 

Mina förväntningar inför Hur du tränar din drake var lite smått höga då jag sett den första filmen och har för mig att jag gillade den mer än förväntat. Blev jag besviken på boken? Nja, men inte för att den var sämre än filmen, utan på grund av det var så kort! Det hände inget alls samtidigt som det hände mycket, men den kändes händelselös. Jag hade helt enkelt förväntat mig att hela första filmen skulle vara inklämd i första boken.

 

Hur du tränar din drake är otroligt lättläst och underhållande. Jag hade gärna sett att den var längre men med tanke på att serien snart består av 12 böcker är det okej att den var kort. Tyvärr så känner jag mig inte stormförtjust i serien, men jag vill ändå plocka upp nästa del.

 

Betyg: 3 av 5

 

 

 

 

Half bad - ondskans son är brutal men jag hade ändå förväntat mig något råare. Det finns konstant något mörkt över bokens handling, vilket beror på Nathans berättarröst. Det gör ont i hjärtat att läsa om Nathans uppväxt och man känner hela tiden önskan från pojken som bara vill vara som alla andra och därmed kuna bli älskad och accepterad. Lösningen till detta ligger ju så nära, om rådet bara lärde känna Nathan istället för att vara så främlingsfientlig och känna sig hotad hade han kunnat slippa den tortyren.Det sjuka vid dessa tillfällen att vi hela tiden kan dra paralleller till vårt eget samhälle där vi tyvärr har alldeles för många främlingfientliga som tar alldeles för mycket plats och makt. 

 

Det jag gillar allra mest med boken är att den handlar om häxor utan att fokuset liger på trollformler och annat hokuspokus. Visst får vi ta del av en del magiska krafter men inte på ett sådant sätt att det känns förtrollande eller magiskt. 

 

Betyg: 4 av 5

 

 

Detta samarbete mellan Holly Black och Cassandra Clare ä verkligen något jag sett fram emot. Jag har läst Spiderwick serien av Holly Black, The Mortal instruments och The Infernal devices av Cassandra Clare, båda är skickliga författare med riktigt bra böcker. Jag har tidigare läst att Järnprovet är en bok som påminner om Harry Potter vilket fick mig att se fram emot boken oerhört mycket. Dock förstod jag inte hur lik Järnprovet faktiskt var Harry Potter.

 

Även fast jag visste att boken liknade Harry Potter så häpnar jag tidigt över hur lika de är, det är inte händelserna i sig som är slående lika, utan det är som om hela huvdkaraktären fått sina drag och personlighet rakt från Harry Potter. En pojke som är ensam överlevare från en massaker som dessutom besitter magiskförmåga, han har ett ärr - dock på benet, han har ingen kunskap om den magiska världen, han anses udda och blir utsött i den "verkliga" världen, han får två vänner (den ena pojke, den andra flicka). Men den likhet som är otäckt lik Harry Potter får man reda på i slutet, vilket inte går att avslöja utan att spoila hela boken. Jag hade kunnat gå med på vissa likheter, såklart att en karaktär kan ha svart hår och vara magiker utan att behöva förknippas med Harry Potter, men det är så mycket författarna hade kunnat göra annorlunda för att slippa den här jämförelsen. Även om det känns som om författarna tagit huvudkaraktärerns drag rakt av från Harry Potter är boken riktigt bra. 

 

Den magiska världen presenteras bra även om jag fortfarande vill veta mer om den, vilket jag förhoppningsvis får göra under de fyra kommande böckerna. Händelserna är spännande och nya vilket gör det lätt att sträckläsa boken, även om jag kunde gissa mig fram till slutet (jag använde mig av mina erfarenheter från Harry Potter - vilket Black och Clare också gjort) så ser jag oerhört mycket fram emot nästa bok! 

 

Jag har nog mest klagat på Järnprovet, men om man väljer att göra en ripoff av Harry Potter som huvudkaraktär så är det lätt hänt. Det jag vill få fram är att boken var fantastisk ändå, om man inte bryr sig om de uppenbara liknelserna så är det en toppen bok. Men på grund av detta så får boken inte fullpott av mig.

Boken är kort sagt riktigt bra och läsvärd för de som gillar fantasy, läs den!

 

Betyg: 4 av 5

Julklappstjuven | Anna Jansson & Mimmi Tollerup | Emil Wern #12 | s.81 | raben&sjögren

 

Jag har aldrig läst en bok ur Emil Wern serien förut, jag gillar hur författaren väver samman Maria Wern-serien med denna då Maria är Emils mamma. Självklart vill Emil lösa brott, precis som mamma. Böckerna i serien syns nog på varenda skolbibliotek, men på skolan jag har VFU på är det LasseMaja som gäller. Jag tycker absolut att Julklappstjuven är i klass med LasseMaja, det enda jag kan klaga på är bilderna som känns något tråkiga och de blir inte bättre av att de är svartvita. 

 

När Emil och hans vänner försöker lista upp vilka som kan vara den skyldige får man även se bilder på dem vilket är bra då man lätt kan hålla i sär vem som är vem. Julklappstjuven är en bok som jag hoppas uppskattas av unga läsare men för mig innehöll den inga överraskningar. Den läses med fördel kring jultider. 

 

Betyg: 2,5 av 5

Katherine teorin | John Green | - | s.304 | Bonnier Carlsen

 

 

Jag börjar se ett mönster i Greens böcker, road trips förekommer i de flesta och det handlar vanligtvis om en kille som är olyckligt kär. Katherine-teorin bryter inte mönstret, som tur är gillar jag Greens böcker ändå. Men jag tror aldrig att han kommer överträffa Förr eller senare exploderar jag. Det finns nackdelar med att ge ut sådana succér, men om han inte skrivit den boken hade jag nog gett upp hoppet om Green för länge sedan. 

 

Det finns många fotnoter som förtydligar ord eller meningar, det kan vara användbart men det känns ändå lite jobbigt att behöva avbryta texten mitt i för att läsa en fotnot. Detta påminner även om den matematiska kurslitteraturen jag läst under hösten och det är något jag helst inte gör igen. Colin är en flitig användare av funktioner och dessa försöker jag knappt förstå, jag orkade inte ens läsa alla förklaringar om dem. Men även om boken innehåller en hel del matematiska tankar från Colin så är det en lättläst feelgood med något trasiga karaktärer med humor som lättar upp stämningen.

 

Betyg: 3,5 av 5

Nidstången & Grimmen | Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson |

Pax #1-2 | Bonnier Carlsen

 

 

Jag bad om ett par böcker från Bonnier Carlsen som barn i årskurs 1 - 3 kunde tänka sig gilla så jag kunde tipsa om ett par böcker nu när jag går ut på VFU. Pax-serien är de böckerna jag kommer tipsa om i första hand. De är omkring 100 - 200 sidor långa och innehåller en hel del bilder som påminner om en serietidning. Läsaren dras in i det magiska Mariefred med en gång, jag tror absolut att denna serie kan få barn att bli bokslukare i tidig ålder. 

 

Båda böckerna slutar spännande vilket ger läsaren en längtan efter nästa bok, jag är glad att jag hade de två första böckerna hemma så man kunde läsa dem direkt efter varandra. Grimmen slutade verkligen på helt fel men ändå rätt ställe, så nu väntar jag med spänning på nästa delar (3 & 4) som utkommer i slutet på April. Jag önskar att den här serien fanns när jag började läsa så hade jag kunnat variera mina Eva och Adam böcker med lite spänning och magi.

 

Jag rekommenderar dessa böcker till de som knäckt läskoden som klarar av mycket text och vill ha en spännande och magisk läsning med intressanta bilder. Böckerna fungerar även utmärkt som högläsnings bok!

 

Betyg: 3 av 5