Hetta

Hetta | Jane Harper | Aaron Falk #1 | s.335 | Forum
 
Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. 

Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen. 
 
Hetta är en thriller jag sett dyka upp lite här och där på både bloggar och instagram, ingenstans har jag sett något negativt om boken. Det är inte bara de positiva recensionerna som fått mig vijla läsa boken, även fina omslaget hade sin påverkan. Det jag inte visste förrän nu efter att jag läst Hetta är att det är första delen i en serie om Aaron Falk dock vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till det. Trots att jag oroar mig resten av serien inte kommer leva upp till Hetta vill jag ändå ge den ett försök om den översätts till svenska.
 
Jag är ju en sådan som inte läser baksidetexten av böcker jag vill läsa och nu när jag ser hur förlaget beskriver handlingen är jag ännu gladare över att jag inte läste det innan. Jag gillar verkligen att påbörja en bok, speciellt thrillers och deckare, utan att veta något som helst om fallet. Hetta är verkligen en sådan bok som tjänar på att läsaren går in utan att veta mycket alls om vad som har och kommer hända. Det bästa med hela boken var att man som läsare famlade i konstant ovisshet vilket såklart gjorde att man inte gärna ville lägga ifrån dig boken. De flesta kapitel slutar så spännande att man inte vill sluta läsa.
 
Karaktärerna är inte för många och alla verkar ha något att dölja vilket bidrar till den ihållande spänningen och de otippade händelserna. Utan att säga för mycket så hade jag ibland mina aningar om vad som skulle hända, jag hade fel för det mesta men ändå var vissa saker inte superoväntade. 
 
Det verkar som att thrillers är en svår genre att bemästra, oftast börjar böckerna bra men faller platt i slutet. Jag var orolig att Hetta skulle platsa in på den listan med thriller vars slut förstör hela läsupplevelsen. Till min glädje platsar Hetta inte in på den listan och förtjänar därför sin plats i bokhyllan bland thrillers som håller måttet rakt igenom. Slutet var kanske inte det mest ultimata men det är inget som drar ner bokens betyg.
 
Hetta är en thriller precis i min smak.
 
 

Andras döttrar

Andras Döttrar | Amy Gentry | - | s.262 | Albert Bonnier Förlag 
 
När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.
 
På bokens baksida står det att Andras döttrar är en psykologisk thriller liknande Gone Girl och Kvinnan på tåget, vilket ju låter otroligt lovande (om man bortser från att den sista nämnda var otroligt seg). Hur som helst tog det inte lång tid för Andras döttrar att ta fart och fängsla läsaren.
 
Jag vill så gärna ge Andras döttrar en fyra i betyg men efter att en möjlig teori presenterades hoppades jag på något oväntat i stil med Gone Girl. När den möjliga twisten aldrig infann sig fick jag som läsare istället ett förutsägbart och mjäkigt slut. Denna bok förtjänade ett värdigare slut. Författaren har inspirerats av en verklig händelse när hon skrev Andras döttrar, men att man inspireras av något betyder ju inte att man berättar till punkt och pricka hur något gick till. Det jag vill få fram är att om man vill använda inspirationsdelen som en ursäkt till det fantasilösa slutet så fungerar det inte som ursäkt.
 
Andras döttrar var riktigt bra och hade STOR potential att bli ännu bättre. Till en början hade boken allt en thriller ska ha, det jag saknade något mind blowing istället för något väntat.
 
 

Tors hammare

Tors hammare | Rick Riordan | Magnus Chase #2 | s.468 | Bonnier Carlsén
 
I denna andra bok om Magnus Chase blir Magnus och hans vänner – valkyrian Sam, svartalven Blitzen och alven Hearthstone – kallade för att hjälpa asagudarna. Åskguden Tors hammare Mjölner, som förutom att framkalla åska skyddar Valhall och de övriga nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim, är borta. Att återfinna hammaren är ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig styrka, och minst en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de har åtminstone det sistnämnda…
 
Efter att ha läst den första boken i serien om Magnus Chase har jag sett fram emot att fortsättningen skulle komma ut på svenska. Efter serien om Percy Jackson är Magnus Chase min favoritserie av Riordan. Som vanligt när det gäller Riordans böcker hade jag lite svårt att komma in i den då det är så många karaktärer man glömt bort så de första kapitlen gick ut på att försöka placera och komma ihåg dem. Tors hammare är fylld med action och humor (tror ingen portätterar gudar om Riordan).
 
En ny karaktär som introduceras är formskiftaren Alex som dessutom är icke-binär person. Det jag gillar allra mest med hur man beskriver Alex är att Magnus och hans vänner inte gör det till en stor grej, det enda som är utmärkande är när Alex får förklara vad det innebär vilket för mig var lärorikt då jag är "familiar" med begreppet men inte är helt 100 på vad det innebär. Dock förekommer det att karaktärer de möter på deras öventyr kallas Alex för ergi och som jag förstod det fungerar det ordet som ett skällsord.
 
Även om jag gillade att Riordan tagit med en icke-binär person så var ändå slutet det bästa med hela slutet. Alltså inte för att slutet innebar att boken var slut, utan för att man fick återse en gammal karaktär som de flesta av oss känner till. Jag gillar verkligen hur Riordan väver samman hans olika serien. Jag ser minst sagt fram emot nästa bok om Magnus Chase.
 
 

Jag ser dig

Jag ser dig | Clare Mackintosh | - | s.427 | Lind&Co
 
En dag upptäcker Zoe Walker ett foto på sig själv bland småannonserna i en Londontidning. Utan förklaring, utan hänvisning till någon hemsida. Det bara finns där – ett grynigt svartvitt foto och ett telefonnummer.
 
Hon visar upp det för sin familj, men de är övertygade om att personen på fotot bara är någon som liknar Zoe. Dagen efter finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en.
 
Är allt bara ett misstag? Ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på dem … Zoe är fast besluten att ta reda på sanningen bakom bilderna.
 
Förra året läste jag Clare Mackintosh debut Jag lät dig gå som jag verkligen gillade. Jag har svårt att hitta riktigt bra deckare/thrillers med värdiga slut, men just Jag lät dig gå uppfyllde dessa kriterier. Med tanke på vad jag tyckte om hennes debut hade jag riktigt höga förväntingar på Jag ser dig.
 
Konceptet med att huvudkaraktären Zoe ser sitt foto i tidningen i samband med en annons utan att ha något med det att göra är bara i sig intressant. Boken börjar lovande och trots det något sega tempo blir jag fort fast. Jag har även en tanke om att Jag ser dig kommer bli bättre desto längre in i den man kommer vilket den också blev men någonstans vänder det. Vart boken börjar sakna något, kanske är det mystiken eller spänningen som saknas, är jag osäker på men det är omkring de sista sidorna när slutet närmar sig och läsaren får fler och fler ledtrådar om vem gärningsmannen är. 
 
Jag var helsäker på vem gärningsmannen var från och med att denne presenterades. Jag satt och tänkte för mig själv att oj vad tråkigt slutet kommer bli då man så lätt kunne misstänka denna, hade jag rätt? Nä. Men tror däremot att boken skulle vart bättre om jag hade haft det trots att man kunnat anat det tidigt. Den som istället presenteras som den skyldige är kanske inte långsökt men det känns inte trovärdigt. Jag gillade helt enkelt inte hur det blev och hade tänkt ge boken en svag fyra i betyg men sen kom epilogen och den drog verkligen ner boken yttligare. 
 
Ännu en grej som störde mig var alla dessa K-namn. Kelly, Katie och även en Kathy?! Hur svårt är det att ge karaktärerna namn som skiljer sig från varandra?! Jag ser dig var en spännande läsupplevelse fram till slutet där det mesta gick utför, trots det ser jag ändå mycket fram emot att få läsa mer av Clare Mackintosh. 
 
 
 

Once and for all

Once and for all | Sarah Dessen | - | s.358 | Penguin Books
 
Louna, daughter of famed wedding planner Natalie Barrett, has seen every sort of wedding: on the beach, at historic mansions, in fancy hotels and clubs. Perhaps that's why she's cynical about happily-ever-after endings, especially since her own first love ended tragically. When Louna meets charming, happy-go-lucky serial dater Ambrose, she holds him at arm's length. But Ambrose isn't about to be discouraged, now that he's met the one girl he really wants. 
 
Mot min förtvivlan ger inte raben&sjögren ut någon bok av Sarah Dessen i år. En översatt Dessen bok till sommaren har man kunnat sett fram emot sju år nu. Men jag tog tag i saken och köpte därför Dessens nyaste bok när jag beställde årets semesterläsning. 
 
Jag vet inte om det är på grund av att jag är van att läsa Dessens böcker på svenska eller om det berodde på själva handlingen, men jag hade riktigt svårt att komma in i boken. Det var inte förrän jag hade omkring 100 sidor kvar som jag verkligen såg fram emot att fortsätta läsa resten av boken. 
 
För det mesta får man läsa om huvudkaraktären Louna i nutid men det förkommer även några kapitel i dåtid för att vi som läsare ska få en bättre bild av Lounas kärleksliv. Det störde inte det lilla läsflyt jag fick men eftersom jag hade så svårt att komma in i handlingen var det ibland svårt att hänga med när det faktiskt blev ett dåtidskapitel.  Dessa dåtidskapitel var helt klart intressantare än resten av boken. Nutidshandlingen blev aldrig liksom riktigt fängslande men jag vet inte varför. Alla karaktärer var likeable men förutom dåtidskapitlen så saknade jag nog lite mer dramatiska händelser eller åtminsone något som hände mer än att handlingen gick framåt relativt smärtfritt. 
 
Ofta lämnar en Dessenbok kvar en känsla hos läsaren (iallafall hos mig) men med denna kände jag mets att det var skönt att jag tagit mig igenom den. Trots att detta helt klart inte var den bästa Dessenboken jag läst vill jag gärna läsa den när (om) den blir översatt och hoppas att den gör sig bättre på svenska.
 
 

Den sista stjärnan

Den sista stjärnan | Rick Yancey | Femte vågen #3 | s.370 | rabén&sjögren
 
Fienden är De andra. Fienden är vi. De är här nere, de är där upp, de är ingenstans. De vill ha jorden, de vill att vi ska ha den. De kom för att utplåna oss, de kom för att rädda oss.

Bakom gåtorna finns en sanning. Cassie har blivit förrådd. Det har även Ringer. Zombie. Nugget. Och alla 7,5 biljoner människor som brukade leva på vår planet. Förrådda, först av De andra, men nu av oss själva.

Jordens kvarvarande överlevare måste bestämma vad som är viktigast att rädda sig själva, eller rädda det som gör oss mänskliga.
 
För två och ett halvt år sedan läste jag den andra delen i Femte vågen-triologi och nu äntligen har jag läst den sista boken i serien. Som tur var gick det att läsa om vad som hände i förra boken på wikipedia men jag kände ändå att det fanns saker man helt och hållet glömt bort. Trots detta var boken väldigt lättläst och det gick fort att läsa den. 
 
Den sista stjärnan är minst sagt actionfylld och det är aldrig en lugn stund under en längre tid. Handlingen känns något flackig men inte på grund av de olika berättarperspektiven. Ibland är det fokus på för mycket saker, någon ska rädda en annan medans den förklarar hur hela femtevågen och De andra fungerar, detta samtidigt som någon annan menar att De andra och femte vågen är något annat.  
 
Något jag hade svårt för var att känna empati för karaktärerna, det var inte så att jag ogillade dem men jag brydde mig helt enekelt inte om dem så som man ibland kan göra. Detta gör att Den sista stjärnan inte är den emotionella resan den har potetialen att vara.
 
Allt som allt är triologin helt okej. 
 
 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
 
Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse. 
 
Trots att jag är helt övertygand om att det fysiska formatet hjälper läsaren med inlevese och så, hade jag riktigt svårt att komma in i boken. För mig var det svårt att förstå hur den var upplagd men mot slutet började jag förstå. Jag läste om den och eftersom det är en bok av självaste Backman (är det bara jag eller har han börjat fått något av en Gudastatus här bland oss bokbloggare?) grät jag. Eftersom jag själv inte (ännu?) lider av någon hjärnsjukdom kan jag bara föra rösten för oss som har eller haft en i närheten av det, Backman har verkligen lyckats sätta ord på hur det är. Men jag kan även tänka mig att han lyckats få ord på hur det är att få någon typ av hjärnsjukdom. Oroligheten och ångest för att inte längre minnas är så påtaglig att jag som läsare genast får en klump i magen. 
 
Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan. 
 
 

Otroligt

Otroligt | Sara Shepard | Pretty Little Liars #4 | s.256 | Modernista
 
Rosewood, där pooler gnistrar i anlagda trädgårdar och det doftar äpplen och Chanel No. 5, var rena idyllen. Åtminstone på ytan. När de gick i sjunde klass var det här de fem bästa vännerna delade på allt. För Aria, Spencer, Hanna och Emily var tillvaron perfekt. Ända tills deras vän Alison hittades mördad. Tills någon som kallar sig A förvandlade deras trygga liv till en mardröm.

Emily har nu skickats till sina hyperkonservativa kusiner i Iowa. Aria tvingas bo hos sin pappa och hans nya tjej. Och Spencer oroar sig för att hon haft någonting att göra med mordet på Alison. Men Hannas öde är ännu värre: hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Det är farligt att veta för mycket.

Medan hoten från A blir allt allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot måste tjejerna avslöja sanningen, innan någon av dem blir A:s nästa offer.

Pretty little liars bokserien har fungerat som ett guiltypleasure för mig, det är lättläst, har en tveksam handling, men ändå något som gjort att jag fastnat för serien. Jag vill veta hur Aria, Spencer, Emily och Hannah ska ta sig ur alla fällor A lagt upp för dem. Otroligt är den fjärde (av 14?!) i serien av Sara Shepard, tyvärr är det den sämsta i serien hittills.
 
Föregående del avslutades med en cliffhanger, trots det känns det som att Otroligt aldrig riktigt kommer igång. Alltså, det händer saker konstant men inget som riktigt för handlingen vidare, det är bara en massa sidospår. Emilys plötsliga avfärd är en sådan grej, out of the blue skickas hon iväg och lika plötsligt som hon åkte är hon hemma igen. Allt denna färd tillförde var värdelöst drama. Jag vill ha mer fokus på jakten på A och Alis mystiska död än konstant nya draman. Kanske känner jag så bara på grund av att jag följt TV-serien och förväntar mig att det ska ske liknande händelser i böckerna. Jag hoppas på att nästa del i serien är något bättre. Som tur är böckerna i serien både lättlästa och korta. 
 
 

Uppstigningens brunn

Uppstigandets brunn | Brandon Sanderson | Mistborn #2 | s.400+512 | Modernista
 
Ondskan är besegrad. Men kriget har bara börjat…
De gjorde det omöjliga: de lyckades övervinna den gudalika varelse vars brutala regim hade pågått i tusen år. Nu måste Vin – tjejen från gatugänget som blivit landets mäktigaste dimfödde – och Elend Venture, den idealistiske unge adelsmannen som är förälskad i henne, bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet.
 
De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar, så är det ingen som vet hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med.
 
Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen…
 
Sista riket, den första boken i serien, var fantastiskt bra och tjock. Jag överägde att läsa om Sista riket inför Uppstigandets brunn men just då orkade jag inte ta mig igenom den tegelstenen. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Uppstigandets brunn inleddes med en sammanfattning av Sista riket, tackar Överstehärskaren för det!
 
Hur som helst, det tog faktiskt ett bra tag för mig att komma in i boken. En sisådär 150 sidor och ungefär en måndad. Till slut bestämde jag mig för att bara läsa för att komma igenom den. Plöjde resten av första delen på en kväll och hela nästa bok dagen efter. Så. Himla. Bra. Jag har precis avslutat Uppstigandets brunn och vet inte alls vad jag ska läsa nu. Jag vill inte läsa fantasy för inget kan klå den här just nu men jag vill inte läsa något annat heller för inget kommer vara lika bra.
 
Sanderson lyckas verkligen med att få varenda liten karaktär att verka intressant, ingen av dem kändes platt och tråkig då dem alla känns som ett mysterium man vill läsa mer om. Efter de första 150 sidorna är det konstant action, eller det händer iallafall något hela tiden utan att det blir för mycket. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, dock hoppas jag att Mordernista väljer att publicera hela sista delen i en bok hur tjock den än är. 
 
Uppstigandets brunn är årets första fullpoängare!
 

Fällan

Fällan | Melanie Raabe | - | s.303 | Louise Bäckelin förlag
 
Linda Conrads, 38, är en berömd och notoriskt tillbakadragen kriminalförfattare. För tolv år sedan blev hennes syster, Anna, brutalt mördad. Mördaren åkte aldrig fast, men Linda såg honom. Och nu har hon precis sett honom igen på TV.
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan. 
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta... 
 
Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE. 
 
Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.
 
 

Själarnas bibliottek | Olympens blod

Själarnas bibliotek | Ransom Riggs | Miss Peregrine #3 | s.507 | raben&sjögren 
 
Hypen inför denna bok, och resten av serien, har varit enorm. Jag förstår hypen men jag tillhör tyvärr inte dem som älskar serien. Men inför den sista och avslutande delen av Miss Peregrine-seiren läste jag om de andra två delarna ihopp om att bli frälst. Tyvärr blev det inte så men det var nödvändigt då jag glömt bort i stort sett allt, speciellt från den andra boken. 
 
Själarnas bibliotek är inte den sämsta boken i serien men inte heller den bästa. Det var en bra läsupplevelse men med tanke på hur mycket den hyllats hade jag ändå hoppats på något bättre. Jag tyckte om att man liksom fick fördjupa sig i de besynnerligas berättelse och få en större förståelse för den. Slutet var ännu en sak som jag gillade och slutet på en avslutande bok i en serie är viktigt. 
 
Allt som allt var det ett okej serieavslut på en okej serie. 
 
 
Olympens blod | Rick Riordan | Olympens hjältar #5 | s.490 | Bonnier Carlsen
 
Jag tror aldrig att jag är sugen på att läsa en Riordan bok, men bara jag kommit igång och läst något kapitel så ger lusten med sig. Trots att boken är närmare 500 sidor gick den otroligt fort att läsa. Däremot måste jag medge att bokens händelser inte gör sig ihågkomna, såhär efteråt kommer jag knappt ihåg hur den slutade. Angående karaktärerna gäller samma sak, de som gjorde sig ihågkomna var, förutom Percy, Nico coh Annabeth, Jason och Grover. Jag blandade konstat ihop Hazel och Piper, och Leo och Frank. Fem böcker räckte mer än väl för olympens hjältar. Den kändes väldigt upprepande, likt de andra böckerna i serien, monster, fight, monster, fight och en stor fight i slutet.
 
Nu ser jag framemot att läsa mer från Riordans Magnus Chase-serie.
.
 
 

Ett veck i tiden | Astrid Lindgren

Astrid Lindgren | Agnes-Margerethe Bjorvand & Lisa Aisato | - | s.112 | Modernista
 
Kort och gott en fantastisk bok om en fantastisk författare. Astrid Lindgren har nog någon gång varit mångas favoritförfattare, i boken finns berättelser om hennes liv  och fina illustrerade bilder på både Astrid och hennes karaktärer. Det jag uppskattade mest, förutom bilderna, var att man fick läsa om kopplingarna mellan hennes liv och hennes berättelser. 
 
 
Ett veck i tiden | Madeleine L'engle | - | s.176 | Modernista

Det står på framsidan att denna ska filmatiseras, det ser jag verkligen fram emot men jag hoppas verkligen att filmen blir tydligare än boken. Boken känns alldeles för komplex för att jag ska kunna förstå den till fullo. Jag antar att man har använt sig mycket av symolik och jag har inte ro för att analysera sånt. Trots det så gillade jag boken, den var lite som ett magiskt äventyr, den passar som film. 
 
 

Mannen som lekte med dockor

Mannen som lekte med dockor | Magnus Jonsson | Hatet #1 | s.397 | Modernista
 
Det var omslaget som fick mig att vilja läsa Mannen som lekte med dockor. Däremot borde jag ha gett upp boken så fort de första varningstecknen kom. Alltså, det är en karaktär som är polis med hiphop-stil (författarens beskrivning) och till detta har man även valt att karaktären ska prata med hiphop-slang vilket inte författaren klarar av. Allt blir så töntigt och så fel, tänk er föräldrar eller far/morföräldrar som ska försöka prata "hippt" med sina tonnårs barn. På den nivån är det. Inte nog med detta utan den andra polisen är föredetta skejtare eller hur det var, och så fort man beskriver någor om skatejning så får man det så detaljerat att det känns som om man har läst det på wikipedia, vilket i sin tur gör så att det känns som om författaren inte har en aning om vad han skriver om. 
 
Om man bortser från alla hemskt dåliga karaktärsbeskrivningar så var inte handlingen en höjdare heller. Ett intressant mord sker, man försöker lösa det, sen blandas det in massa andra händelser som gör att man glömmer bort huvudhandlingen (mordet). Dessutom kunde jag lista ut vem mördaren var innan jag läst halva boken, vilket aldrig har hänt förr. 
 
Efter 100 sidor kände jag att hiphop-slangen sänkt boken så pass mycket att jag tänkte ge upp, men jag har så svårt att ge upp en bok så jag läste ut den. Inte nog med att jag plågade mig igenom boken, det är den första delen i en serie (vilket står på framsidan trots detta missade jag det ädnå)! Jag kan garantera att jag inte tänker läsa en enda bok till i serien, och troligen inte ens av författaren. 
 
Jag inledde bokåret 2017 med denna bok, inte den bästa starten precis...
 
 

Hord | På andra sidan väggen | Glasblåsarens barn

 
Hord | Ann Agguirre | Razorland #3 | s.448 | Modernista
 
Sista delen i Razorland-serien. Man kan tro att dystopier och zombies är uttjatat och tråkigt nu men Hord bevisar motsatsen. Denna serie är en av de bästa jag läste under 2016, jag kommer absolut läsa om serien. Huvudkaraktären Spadertvå är en grym tjej som inte velar, vilket är ovanligt i böckernas värld där kärlekstrianglar och intriger är alldeles för vanligt.
 
 
 
På andra sidan väggen | Shari Lapena | - | s.268 | Modernista
 
Handlingen i sig är gripande, men språket sänker bokens betyg. Dock drog slutet ner bokens betyg yttligare. Letar man efter en bok med bra handling och några oväntade twister, med bristfälligt språk (kanske att den är bättre på originalspråk, jag vet inte) och med ett hemskt dåligt slut ska absolut läsa På andra sidan väggen. 
 
 
 
Glasblåsarens barn | Maria Gripe | - | s.160 | Modernista
 
Först och främst måste jag säga att jag är otroligt glad över att Modernista har valt att ge ut Maria Gripes böcker, jag ser allra mest fram emot Agnes Cecilia (TV-serien skrämde livet ur mig som liten). Hur som helst, filmen Glasblåsarens barn såg jag ett X antal gånger som bar. Boken är hemskare än hur jag kommer ihåg filmen. Jag vill helt klar läsa mer av Gripe!
 
 

Allt som blir kvar

 
Allt som blir kvar | Sandra Beijer | - | s.206 | Natur och Kultur
 
Beijers debutroman Det handlar om dig var en av de bästa böckerna jag läste 2014, vilket gav mig stora förhoppningar om hennes nyaste bok Allt som blir kvar. Tyvärr så var det en av 2016´s största besvikelser. Beijer har kvar det härliga språket och boken var tunn, det är väl de två grejerna som är positivt med Allt som blir kvar. 
 
Jag försöker verkligen gilla boken, men det går verkligen inte. För det första kom jag aldrig in i boken, jag läste och läste men det gick inte. För det andra fastnade jag inte för någon karaktär överhuvudtaget och för det tredje nothing made sense!  

Boken börjar med att Matilda och hennes kille Oliver gör slut, eller Oliver gör slut. Matilda flyttar in till en killkompis, men jag förstår mig inte alls på deras relation. Inte ens nu när jag läst ut boken förstår jag mig på den. I och för sig förstår jag mig inte på någon karaktär alls. Allt var så himla flummigt. Sen förstod jag inte alls varför de tog alla droger? Känner mig som en gammal tant som predikar för sina barnbarn angående droger, men jag förstår verkligen inte poängen. 

Boken var kort men det kändes som om den höll på i en evighet, ingenting hände förutom att Matilda och hennes vänner flummade runt, söp och bråkade. Mycket möjligt att någons sommar/liv kan se ut så men det är inget jag har lust att läsa om. 
 
Trots att Allt som blir kvar inte alls nådde upp till mina förväntningar så hoppas jag ändå att Beijer fortsätter skriva böcker, för jag vill läsa mer av henne. 
 
 

Världen efter

Världen efter | Susan Ee | Penryn & tidernas slut #2 | s.288 | Modenista
 
När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda. Hennes mamma är förkrossad.

Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå.

Världen efter var tyvärr en riktig besvikelse. Medan Änglafall, den fösta delen i serien, kändes spännande och nytänkande är Världen efter en seg och nästintill tråkig uppföljare. På grund av den långsamma farten så tog det mig nästan en månad att läsa klart boken. Den sista halvan tvingade jag mig igenom, dock visade det sig att det var den bästa delen av boken, iallafall de sista 50 sidorna. De sista 50 sidorna var så pass bra att jag övervägde att ge boken en trea i betyg.
 
Boken var som sagt en riktig besvikelse och det berodde på att Raffe var med alldeles för lite. Så fort han dök upp blev det så mycket roligare att läsa Världen Efter. Jag hoppas på att den sista delen är i klass med Änglafall, om inte så blir det en plåga att även ta sig igenom den.
 
 
 

Björnstad

Björnstad | Fredrik Backman | Björnstad #1 | s.473 | Piratförlaget

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn. (Handling tagen från förlagets hemsida)
 
Först och främst vill jag tacka Fredrik Backman för att han skrivit den här boken. Den är så himla viktig i dagens snedvridna samhälle. Björnstad handlar om så mycket mer än bara hockeyn, trots att hockeyn är allt som betyder något i Björnstad. Jag måste även erkänna att baksidetexten skärmde mig en aning "Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills". Det visade det sig att "allvarligaste roman hittills" inte betydde humorfri, vilket jag antog. Det är mindre fokus på humorn i sig vilket resulterade i en helt otroligt fantastiskt extraordinär historia om samhället Björnstad. 
 
Trots att Björnstad konstant gav en ångestklump i magen vid varje lästillfälle är det en av de bästa läsupplevelser någonsin. Jag var nära till tårar flera gånger, trots det såg jag fram emot att läsa vidare för trots all ångest och nästan-tårar så kände jag mig så glad när jag läste boken. Glad för att någon skrivit denna bok. Som tjej/kvinna/dotter så tackar jag dig, Fredrik Backman, för att du skrivit denna bok. Den behövs.

Är det någon som kan få mig att både läsa om sport och tycka om det så är det Backman. Han gjorde det med fotbollen i Britt-Marie var här och nu med hockeyn i Björnstad.
 
 
 

Miss Peregrines Home for Peculiar Children - Filmen

Miss Peregrines Home for Peculiar Children | Tim Burton | 2016 | 2h 7min 
 
Helt ärligt så har jag inte totalfastnat för Ransom Riggs böcker. De är bra men inte mycket mer än så men när jag fick reda på att Tim Burton skulle filmatisera Miss Peregrines Home for Peculiar Children fick jag upp hoppet om filmen. Han om någon är rätt person för att filmatisera just denna bok. 
 
Till en början verkade filmen lovande och sådär lagom mörk, men alldeles för snart går man direkt in i själva hanldingen. Man byggde inte upp spänningen eller det mystiska. Jacob hittade ingen låda hos din farfar, han och pappan åkte nästan direkt till den där ön och vips så var han inne i loopen. Sen skippade man även andra delar som jag anser vara väldigt betydande för att få upp spänningen. Som om inte det vore nog så har Emma bytt besynnerlighet med Olive (vilket är den största felet i hela filmen, hur kan man göra någor sådant?!). Hur som helst så har Burton gjort några andra större tabbar med Emmas egenskaper. Eftersom Emma är så lätt måste hon ha blyskor, men hon går i dem som om det vore vanliga skor, vilket hon inte borde pga hon är lättare än en fjäder och skorna är av bly. Hon borde stappla fram. 
 
En annan person som fått ny personlighet är Jacobs pappa. Han som är lite lätt clueless men ändå en omtänksam pappa i boken är rätt hemsk och oföräldrig (oföräldrig = beter sig inte som man borde när man är förälder) i filmen. Trots alla personförändringar så hade filmen kunnat räddats (trots de oförlåtliga ändringarna) genom att låta hela filmen ha ett mörker och mystik över sig. Istället är det en familjefilm som lite för ofta är alldeles för lättsam och rolig.
 
Slutet kom inte alls där jag trodde, där boken slutade fortsatte filmen. Jag kan inte säga om den fortsatte in på andra eller tredje boken då jag knappt kommer ihåg något av andra boken och inte ens har läst den sista (tredje) boken. 
 
Trots sina uppenbara brister var filmen ändå godkänd. Handlingen i sig var ändå den samma och det jag gillade mest var att de bessynnerliga tvillingarna såg precis ut som i fotot i boken. Alma Peregrine var något för ung men hennes personlighet, som även den skiljer sig från boken, var en helt okej ändring från Burtons sida.
 
Allt som allt var filmen helt okej, men som vanligt är boken bättre än filmen. Gillar man Miss Peregrines Home for Peculiar Children så ska man helt klart se den, men man får ändå vara beredd på att bli lite besviken. Man kan trösta sig med att det inte är den sämsta filmatiseringen av en bok. Jag vill även tillägga att sambon som, inte förvånansvärt, inte läst boken, tyckte filmen var bättre än helt okej. 
 
 

Glassvärdet

 Glassvärdet | Victoria Aveyard | Röd drottning #2 | s.448 | Modernista

Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.


Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Efter att ha älskar den första delen Röd drottning, såg jag verkligen fram emot Glassvärdet. Så fort som boken dök upp kastade jag mig över boken och började läsa. Trots detta så tog det evigheter för mig att faktiskt läsa ut boken. Jag hade så sjukt höga förhoppningar och ganska fort märkte jag att boken inte alls skulle nå upp till dem. 

Det som däremot var positivt var att boken börjar precis där den förra slutade, sånt gillar jag, man slipper ett glappet som många böcker har. En annan grej jag gillade var att bikaraktärerna får mer plats och även dem blir intressanta. Tyvärr är Mare inte med på listan över saker jag gillade i boken. Mare, som var en karaktär som man lätt tyckte om i Röd Drottning, förändras under Glassvärdet och man tappar snabbt tycket för henne. Hon blir outhärdligt gnällig, egoistisk och paranoid, vilket är ännu en anledning till mitt intresse för boken svalnade. Man kanske borde ha i åtanke att hon har fått stått ut med så mycket hemskt att hon till slut tvingas sluta sig och därmed bli egoistisk, men jag tycker att det blev för mycket av det negativa vilket gör henne nästintill ointressant. 

Glassvärdet når inte upp till sin föregångare men det stoppar inte mig från att sänka mina förväntningar inför den tredjedelen. 

 

Krigarens svärd

 
Krigarens Svärd | Rick Riordan | Magnus Chase #1 | s. | Bonnier Carlsen

Hemlöse Magnus Chases 16-årsdag börjar inget vidare: Han blir jagad, gör inbrott – och dör, under väldigt konstiga omständigheter. Men hans äventyr har bara börjat. Det visar sig att Magnus är son till fruktbarhetsguden Frej och hör hemma i asagudarnas paradis, det märkliga Valhall. Valhall, fullt med döda vikingar, valkyrior och allehanda hjältar, med trädet Yggdrasil i matsalen och slagsmål på schemat varje dag, liknar ingenting Magnus någonsin sett. Dessutom är hans lyxiga svit något helt annat än livet på gatan...

Men säg det som varar för evigt – inte ens livet efter detta, tydligen. Magnus inser snart att allt inte är som det ska i asagudarnas palats. Tillsammans med sina vänner måste han rymma och leta rätt på Frejs svärd. Annars väntar Ragnarök.

Riordans böcker ges ut på svenska i rasande fart, inte mig emot men ett tag hann jag knappt läsa ut den ena innan den andra kom. Det kanske inte är något negativt men jag kände mig tvungen att läsa dem så fort de kom ut för att vara redo innan nästa kom. När Krigarens svärd gavs ut var jag alltså inte supersugen på att läsa den. Gissa om jag blev glad när det visade sig att den var grymt bra och läslusten infanns sig snabbt efter andra kapitlet. 
 
Krigarens svärd är otroligt lättsam och rolig. Det är inte ofta jag känner mig så road av en bok som jag gjorde med denna. Karaktärerna är spännande och de nordiska gudarna gör inte precis saken sämre. Jag ser verkligen fram emot nästkommande del i serien om Magnus Chase.
 
 

Tidigare inlägg