Den sista stjärnan

Den sista stjärnan | Rick Yancey | Femte vågen #3 | s.370 | rabén&sjögren
 
Fienden är De andra. Fienden är vi. De är här nere, de är där upp, de är ingenstans. De vill ha jorden, de vill att vi ska ha den. De kom för att utplåna oss, de kom för att rädda oss.

Bakom gåtorna finns en sanning. Cassie har blivit förrådd. Det har även Ringer. Zombie. Nugget. Och alla 7,5 biljoner människor som brukade leva på vår planet. Förrådda, först av De andra, men nu av oss själva.

Jordens kvarvarande överlevare måste bestämma vad som är viktigast att rädda sig själva, eller rädda det som gör oss mänskliga.
 
För två och ett halvt år sedan läste jag den andra delen i Femte vågen-triologi och nu äntligen har jag läst den sista boken i serien. Som tur var gick det att läsa om vad som hände i förra boken på wikipedia men jag kände ändå att det fanns saker man helt och hållet glömt bort. Trots detta var boken väldigt lättläst och det gick fort att läsa den. 
 
Den sista stjärnan är minst sagt actionfylld och det är aldrig en lugn stund under en längre tid. Handlingen känns något flackig men inte på grund av de olika berättarperspektiven. Ibland är det fokus på för mycket saker, någon ska rädda en annan medans den förklarar hur hela femtevågen och De andra fungerar, detta samtidigt som någon annan menar att De andra och femte vågen är något annat.  
 
Något jag hade svårt för var att känna empati för karaktärerna, det var inte så att jag ogillade dem men jag brydde mig helt enekelt inte om dem så som man ibland kan göra. Detta gör att Den sista stjärnan inte är den emotionella resan den har potetialen att vara.
 
Allt som allt är triologin helt okej. 
 
 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
 
Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse. 
 
Trots att jag är helt övertygand om att det fysiska formatet hjälper läsaren med inlevese och så, hade jag riktigt svårt att komma in i boken. För mig var det svårt att förstå hur den var upplagd men mot slutet började jag förstå. Jag läste om den och eftersom det är en bok av självaste Backman (är det bara jag eller har han börjat fått något av en Gudastatus här bland oss bokbloggare?) grät jag. Eftersom jag själv inte (ännu?) lider av någon hjärnsjukdom kan jag bara föra rösten för oss som har eller haft en i närheten av det, Backman har verkligen lyckats sätta ord på hur det är. Men jag kan även tänka mig att han lyckats få ord på hur det är att få någon typ av hjärnsjukdom. Oroligheten och ångest för att inte längre minnas är så påtaglig att jag som läsare genast får en klump i magen. 
 
Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan. 
 
 

Otroligt

Otroligt | Sara Shepard | Pretty Little Liars #4 | s.256 | Modernista
 
Rosewood, där pooler gnistrar i anlagda trädgårdar och det doftar äpplen och Chanel No. 5, var rena idyllen. Åtminstone på ytan. När de gick i sjunde klass var det här de fem bästa vännerna delade på allt. För Aria, Spencer, Hanna och Emily var tillvaron perfekt. Ända tills deras vän Alison hittades mördad. Tills någon som kallar sig A förvandlade deras trygga liv till en mardröm.

Emily har nu skickats till sina hyperkonservativa kusiner i Iowa. Aria tvingas bo hos sin pappa och hans nya tjej. Och Spencer oroar sig för att hon haft någonting att göra med mordet på Alison. Men Hannas öde är ännu värre: hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Det är farligt att veta för mycket.

Medan hoten från A blir allt allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot måste tjejerna avslöja sanningen, innan någon av dem blir A:s nästa offer.

Pretty little liars bokserien har fungerat som ett guiltypleasure för mig, det är lättläst, har en tveksam handling, men ändå något som gjort att jag fastnat för serien. Jag vill veta hur Aria, Spencer, Emily och Hannah ska ta sig ur alla fällor A lagt upp för dem. Otroligt är den fjärde (av 14?!) i serien av Sara Shepard, tyvärr är det den sämsta i serien hittills.
 
Föregående del avslutades med en cliffhanger, trots det känns det som att Otroligt aldrig riktigt kommer igång. Alltså, det händer saker konstant men inget som riktigt för handlingen vidare, det är bara en massa sidospår. Emilys plötsliga avfärd är en sådan grej, out of the blue skickas hon iväg och lika plötsligt som hon åkte är hon hemma igen. Allt denna färd tillförde var värdelöst drama. Jag vill ha mer fokus på jakten på A och Alis mystiska död än konstant nya draman. Kanske känner jag så bara på grund av att jag följt TV-serien och förväntar mig att det ska ske liknande händelser i böckerna. Jag hoppas på att nästa del i serien är något bättre. Som tur är böckerna i serien både lättlästa och korta. 
 
 

Uppstigningens brunn

Uppstigandets brunn | Brandon Sanderson | Mistborn #2 | s.400+512 | Modernista
 
Ondskan är besegrad. Men kriget har bara börjat…
De gjorde det omöjliga: de lyckades övervinna den gudalika varelse vars brutala regim hade pågått i tusen år. Nu måste Vin – tjejen från gatugänget som blivit landets mäktigaste dimfödde – och Elend Venture, den idealistiske unge adelsmannen som är förälskad i henne, bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet.
 
De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar, så är det ingen som vet hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med.
 
Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen…
 
Sista riket, den första boken i serien, var fantastiskt bra och tjock. Jag överägde att läsa om Sista riket inför Uppstigandets brunn men just då orkade jag inte ta mig igenom den tegelstenen. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Uppstigandets brunn inleddes med en sammanfattning av Sista riket, tackar Överstehärskaren för det!
 
Hur som helst, det tog faktiskt ett bra tag för mig att komma in i boken. En sisådär 150 sidor och ungefär en måndad. Till slut bestämde jag mig för att bara läsa för att komma igenom den. Plöjde resten av första delen på en kväll och hela nästa bok dagen efter. Så. Himla. Bra. Jag har precis avslutat Uppstigandets brunn och vet inte alls vad jag ska läsa nu. Jag vill inte läsa fantasy för inget kan klå den här just nu men jag vill inte läsa något annat heller för inget kommer vara lika bra.
 
Sanderson lyckas verkligen med att få varenda liten karaktär att verka intressant, ingen av dem kändes platt och tråkig då dem alla känns som ett mysterium man vill läsa mer om. Efter de första 150 sidorna är det konstant action, eller det händer iallafall något hela tiden utan att det blir för mycket. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, dock hoppas jag att Mordernista väljer att publicera hela sista delen i en bok hur tjock den än är. 
 
Uppstigandets brunn är årets första fullpoängare!
 

Fällan

Fällan | Melanie Raabe | - | s.303 | Louise Bäckelin förlag
 
Linda Conrads, 38, är en berömd och notoriskt tillbakadragen kriminalförfattare. För tolv år sedan blev hennes syster, Anna, brutalt mördad. Mördaren åkte aldrig fast, men Linda såg honom. Och nu har hon precis sett honom igen på TV.
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan. 
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta... 
 
Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE. 
 
Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.
 
 

Själarnas bibliottek | Olympens blod

Själarnas bibliotek | Ransom Riggs | Miss Peregrine #3 | s.507 | raben&sjögren 
 
Hypen inför denna bok, och resten av serien, har varit enorm. Jag förstår hypen men jag tillhör tyvärr inte dem som älskar serien. Men inför den sista och avslutande delen av Miss Peregrine-seiren läste jag om de andra två delarna ihopp om att bli frälst. Tyvärr blev det inte så men det var nödvändigt då jag glömt bort i stort sett allt, speciellt från den andra boken. 
 
Själarnas bibliotek är inte den sämsta boken i serien men inte heller den bästa. Det var en bra läsupplevelse men med tanke på hur mycket den hyllats hade jag ändå hoppats på något bättre. Jag tyckte om att man liksom fick fördjupa sig i de besynnerligas berättelse och få en större förståelse för den. Slutet var ännu en sak som jag gillade och slutet på en avslutande bok i en serie är viktigt. 
 
Allt som allt var det ett okej serieavslut på en okej serie. 
 
 
Olympens blod | Rick Riordan | Olympens hjältar #5 | s.490 | Bonnier Carlsen
 
Jag tror aldrig att jag är sugen på att läsa en Riordan bok, men bara jag kommit igång och läst något kapitel så ger lusten med sig. Trots att boken är närmare 500 sidor gick den otroligt fort att läsa. Däremot måste jag medge att bokens händelser inte gör sig ihågkomna, såhär efteråt kommer jag knappt ihåg hur den slutade. Angående karaktärerna gäller samma sak, de som gjorde sig ihågkomna var, förutom Percy, Nico coh Annabeth, Jason och Grover. Jag blandade konstat ihop Hazel och Piper, och Leo och Frank. Fem böcker räckte mer än väl för olympens hjältar. Den kändes väldigt upprepande, likt de andra böckerna i serien, monster, fight, monster, fight och en stor fight i slutet.
 
Nu ser jag framemot att läsa mer från Riordans Magnus Chase-serie.
.
 
 

Ett veck i tiden | Astrid Lindgren

Astrid Lindgren | Agnes-Margerethe Bjorvand & Lisa Aisato | - | s.112 | Modernista
 
Kort och gott en fantastisk bok om en fantastisk författare. Astrid Lindgren har nog någon gång varit mångas favoritförfattare, i boken finns berättelser om hennes liv  och fina illustrerade bilder på både Astrid och hennes karaktärer. Det jag uppskattade mest, förutom bilderna, var att man fick läsa om kopplingarna mellan hennes liv och hennes berättelser. 
 
 
Ett veck i tiden | Madeleine L'engle | - | s.176 | Modernista

Det står på framsidan att denna ska filmatiseras, det ser jag verkligen fram emot men jag hoppas verkligen att filmen blir tydligare än boken. Boken känns alldeles för komplex för att jag ska kunna förstå den till fullo. Jag antar att man har använt sig mycket av symolik och jag har inte ro för att analysera sånt. Trots det så gillade jag boken, den var lite som ett magiskt äventyr, den passar som film. 
 
 

Mannen som lekte med dockor

Mannen som lekte med dockor | Magnus Jonsson | Hatet #1 | s.397 | Modernista
 
Det var omslaget som fick mig att vilja läsa Mannen som lekte med dockor. Däremot borde jag ha gett upp boken så fort de första varningstecknen kom. Alltså, det är en karaktär som är polis med hiphop-stil (författarens beskrivning) och till detta har man även valt att karaktären ska prata med hiphop-slang vilket inte författaren klarar av. Allt blir så töntigt och så fel, tänk er föräldrar eller far/morföräldrar som ska försöka prata "hippt" med sina tonnårs barn. På den nivån är det. Inte nog med detta utan den andra polisen är föredetta skejtare eller hur det var, och så fort man beskriver någor om skatejning så får man det så detaljerat att det känns som om man har läst det på wikipedia, vilket i sin tur gör så att det känns som om författaren inte har en aning om vad han skriver om. 
 
Om man bortser från alla hemskt dåliga karaktärsbeskrivningar så var inte handlingen en höjdare heller. Ett intressant mord sker, man försöker lösa det, sen blandas det in massa andra händelser som gör att man glömmer bort huvudhandlingen (mordet). Dessutom kunde jag lista ut vem mördaren var innan jag läst halva boken, vilket aldrig har hänt förr. 
 
Efter 100 sidor kände jag att hiphop-slangen sänkt boken så pass mycket att jag tänkte ge upp, men jag har så svårt att ge upp en bok så jag läste ut den. Inte nog med att jag plågade mig igenom boken, det är den första delen i en serie (vilket står på framsidan trots detta missade jag det ädnå)! Jag kan garantera att jag inte tänker läsa en enda bok till i serien, och troligen inte ens av författaren. 
 
Jag inledde bokåret 2017 med denna bok, inte den bästa starten precis...
 
 

Hord | På andra sidan väggen | Glasblåsarens barn

 
Hord | Ann Agguirre | Razorland #3 | s.448 | Modernista
 
Sista delen i Razorland-serien. Man kan tro att dystopier och zombies är uttjatat och tråkigt nu men Hord bevisar motsatsen. Denna serie är en av de bästa jag läste under 2016, jag kommer absolut läsa om serien. Huvudkaraktären Spadertvå är en grym tjej som inte velar, vilket är ovanligt i böckernas värld där kärlekstrianglar och intriger är alldeles för vanligt.
 
 
 
På andra sidan väggen | Shari Lapena | - | s.268 | Modernista
 
Handlingen i sig är gripande, men språket sänker bokens betyg. Dock drog slutet ner bokens betyg yttligare. Letar man efter en bok med bra handling och några oväntade twister, med bristfälligt språk (kanske att den är bättre på originalspråk, jag vet inte) och med ett hemskt dåligt slut ska absolut läsa På andra sidan väggen. 
 
 
 
Glasblåsarens barn | Maria Gripe | - | s.160 | Modernista
 
Först och främst måste jag säga att jag är otroligt glad över att Modernista har valt att ge ut Maria Gripes böcker, jag ser allra mest fram emot Agnes Cecilia (TV-serien skrämde livet ur mig som liten). Hur som helst, filmen Glasblåsarens barn såg jag ett X antal gånger som bar. Boken är hemskare än hur jag kommer ihåg filmen. Jag vill helt klar läsa mer av Gripe!
 
 

Allt som blir kvar

 
Allt som blir kvar | Sandra Beijer | - | s.206 | Natur och Kultur
 
Beijers debutroman Det handlar om dig var en av de bästa böckerna jag läste 2014, vilket gav mig stora förhoppningar om hennes nyaste bok Allt som blir kvar. Tyvärr så var det en av 2016´s största besvikelser. Beijer har kvar det härliga språket och boken var tunn, det är väl de två grejerna som är positivt med Allt som blir kvar. 
 
Jag försöker verkligen gilla boken, men det går verkligen inte. För det första kom jag aldrig in i boken, jag läste och läste men det gick inte. För det andra fastnade jag inte för någon karaktär överhuvudtaget och för det tredje nothing made sense!  

Boken börjar med att Matilda och hennes kille Oliver gör slut, eller Oliver gör slut. Matilda flyttar in till en killkompis, men jag förstår mig inte alls på deras relation. Inte ens nu när jag läst ut boken förstår jag mig på den. I och för sig förstår jag mig inte på någon karaktär alls. Allt var så himla flummigt. Sen förstod jag inte alls varför de tog alla droger? Känner mig som en gammal tant som predikar för sina barnbarn angående droger, men jag förstår verkligen inte poängen. 

Boken var kort men det kändes som om den höll på i en evighet, ingenting hände förutom att Matilda och hennes vänner flummade runt, söp och bråkade. Mycket möjligt att någons sommar/liv kan se ut så men det är inget jag har lust att läsa om. 
 
Trots att Allt som blir kvar inte alls nådde upp till mina förväntningar så hoppas jag ändå att Beijer fortsätter skriva böcker, för jag vill läsa mer av henne. 
 
 

Världen efter

Världen efter | Susan Ee | Penryn & tidernas slut #2 | s.288 | Modenista
 
När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda. Hennes mamma är förkrossad.

Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå.

Världen efter var tyvärr en riktig besvikelse. Medan Änglafall, den fösta delen i serien, kändes spännande och nytänkande är Världen efter en seg och nästintill tråkig uppföljare. På grund av den långsamma farten så tog det mig nästan en månad att läsa klart boken. Den sista halvan tvingade jag mig igenom, dock visade det sig att det var den bästa delen av boken, iallafall de sista 50 sidorna. De sista 50 sidorna var så pass bra att jag övervägde att ge boken en trea i betyg.
 
Boken var som sagt en riktig besvikelse och det berodde på att Raffe var med alldeles för lite. Så fort han dök upp blev det så mycket roligare att läsa Världen Efter. Jag hoppas på att den sista delen är i klass med Änglafall, om inte så blir det en plåga att även ta sig igenom den.
 
 
 

Björnstad

Björnstad | Fredrik Backman | Björnstad #1 | s.473 | Piratförlaget

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn. (Handling tagen från förlagets hemsida)
 
Först och främst vill jag tacka Fredrik Backman för att han skrivit den här boken. Den är så himla viktig i dagens snedvridna samhälle. Björnstad handlar om så mycket mer än bara hockeyn, trots att hockeyn är allt som betyder något i Björnstad. Jag måste även erkänna att baksidetexten skärmde mig en aning "Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills". Det visade det sig att "allvarligaste roman hittills" inte betydde humorfri, vilket jag antog. Det är mindre fokus på humorn i sig vilket resulterade i en helt otroligt fantastiskt extraordinär historia om samhället Björnstad. 
 
Trots att Björnstad konstant gav en ångestklump i magen vid varje lästillfälle är det en av de bästa läsupplevelser någonsin. Jag var nära till tårar flera gånger, trots det såg jag fram emot att läsa vidare för trots all ångest och nästan-tårar så kände jag mig så glad när jag läste boken. Glad för att någon skrivit denna bok. Som tjej/kvinna/dotter så tackar jag dig, Fredrik Backman, för att du skrivit denna bok. Den behövs.

Är det någon som kan få mig att både läsa om sport och tycka om det så är det Backman. Han gjorde det med fotbollen i Britt-Marie var här och nu med hockeyn i Björnstad.
 
 
 

Miss Peregrines Home for Peculiar Children - Filmen

Miss Peregrines Home for Peculiar Children | Tim Burton | 2016 | 2h 7min 
 
Helt ärligt så har jag inte totalfastnat för Ransom Riggs böcker. De är bra men inte mycket mer än så men när jag fick reda på att Tim Burton skulle filmatisera Miss Peregrines Home for Peculiar Children fick jag upp hoppet om filmen. Han om någon är rätt person för att filmatisera just denna bok. 
 
Till en början verkade filmen lovande och sådär lagom mörk, men alldeles för snart går man direkt in i själva hanldingen. Man byggde inte upp spänningen eller det mystiska. Jacob hittade ingen låda hos din farfar, han och pappan åkte nästan direkt till den där ön och vips så var han inne i loopen. Sen skippade man även andra delar som jag anser vara väldigt betydande för att få upp spänningen. Som om inte det vore nog så har Emma bytt besynnerlighet med Olive (vilket är den största felet i hela filmen, hur kan man göra någor sådant?!). Hur som helst så har Burton gjort några andra större tabbar med Emmas egenskaper. Eftersom Emma är så lätt måste hon ha blyskor, men hon går i dem som om det vore vanliga skor, vilket hon inte borde pga hon är lättare än en fjäder och skorna är av bly. Hon borde stappla fram. 
 
En annan person som fått ny personlighet är Jacobs pappa. Han som är lite lätt clueless men ändå en omtänksam pappa i boken är rätt hemsk och oföräldrig (oföräldrig = beter sig inte som man borde när man är förälder) i filmen. Trots alla personförändringar så hade filmen kunnat räddats (trots de oförlåtliga ändringarna) genom att låta hela filmen ha ett mörker och mystik över sig. Istället är det en familjefilm som lite för ofta är alldeles för lättsam och rolig.
 
Slutet kom inte alls där jag trodde, där boken slutade fortsatte filmen. Jag kan inte säga om den fortsatte in på andra eller tredje boken då jag knappt kommer ihåg något av andra boken och inte ens har läst den sista (tredje) boken. 
 
Trots sina uppenbara brister var filmen ändå godkänd. Handlingen i sig var ändå den samma och det jag gillade mest var att de bessynnerliga tvillingarna såg precis ut som i fotot i boken. Alma Peregrine var något för ung men hennes personlighet, som även den skiljer sig från boken, var en helt okej ändring från Burtons sida.
 
Allt som allt var filmen helt okej, men som vanligt är boken bättre än filmen. Gillar man Miss Peregrines Home for Peculiar Children så ska man helt klart se den, men man får ändå vara beredd på att bli lite besviken. Man kan trösta sig med att det inte är den sämsta filmatiseringen av en bok. Jag vill även tillägga att sambon som, inte förvånansvärt, inte läst boken, tyckte filmen var bättre än helt okej. 
 
 

Glassvärdet

 Glassvärdet | Victoria Aveyard | Röd drottning #2 | s.448 | Modernista

Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.


Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Efter att ha älskar den första delen Röd drottning, såg jag verkligen fram emot Glassvärdet. Så fort som boken dök upp kastade jag mig över boken och började läsa. Trots detta så tog det evigheter för mig att faktiskt läsa ut boken. Jag hade så sjukt höga förhoppningar och ganska fort märkte jag att boken inte alls skulle nå upp till dem. 

Det som däremot var positivt var att boken börjar precis där den förra slutade, sånt gillar jag, man slipper ett glappet som många böcker har. En annan grej jag gillade var att bikaraktärerna får mer plats och även dem blir intressanta. Tyvärr är Mare inte med på listan över saker jag gillade i boken. Mare, som var en karaktär som man lätt tyckte om i Röd Drottning, förändras under Glassvärdet och man tappar snabbt tycket för henne. Hon blir outhärdligt gnällig, egoistisk och paranoid, vilket är ännu en anledning till mitt intresse för boken svalnade. Man kanske borde ha i åtanke att hon har fått stått ut med så mycket hemskt att hon till slut tvingas sluta sig och därmed bli egoistisk, men jag tycker att det blev för mycket av det negativa vilket gör henne nästintill ointressant. 

Glassvärdet når inte upp till sin föregångare men det stoppar inte mig från att sänka mina förväntningar inför den tredjedelen. 

 

Krigarens svärd

 
Krigarens Svärd | Rick Riordan | Magnus Chase #1 | s. | Bonnier Carlsen

Hemlöse Magnus Chases 16-årsdag börjar inget vidare: Han blir jagad, gör inbrott – och dör, under väldigt konstiga omständigheter. Men hans äventyr har bara börjat. Det visar sig att Magnus är son till fruktbarhetsguden Frej och hör hemma i asagudarnas paradis, det märkliga Valhall. Valhall, fullt med döda vikingar, valkyrior och allehanda hjältar, med trädet Yggdrasil i matsalen och slagsmål på schemat varje dag, liknar ingenting Magnus någonsin sett. Dessutom är hans lyxiga svit något helt annat än livet på gatan...

Men säg det som varar för evigt – inte ens livet efter detta, tydligen. Magnus inser snart att allt inte är som det ska i asagudarnas palats. Tillsammans med sina vänner måste han rymma och leta rätt på Frejs svärd. Annars väntar Ragnarök.

Riordans böcker ges ut på svenska i rasande fart, inte mig emot men ett tag hann jag knappt läsa ut den ena innan den andra kom. Det kanske inte är något negativt men jag kände mig tvungen att läsa dem så fort de kom ut för att vara redo innan nästa kom. När Krigarens svärd gavs ut var jag alltså inte supersugen på att läsa den. Gissa om jag blev glad när det visade sig att den var grymt bra och läslusten infanns sig snabbt efter andra kapitlet. 
 
Krigarens svärd är otroligt lättsam och rolig. Det är inte ofta jag känner mig så road av en bok som jag gjorde med denna. Karaktärerna är spännande och de nordiska gudarna gör inte precis saken sämre. Jag ser verkligen fram emot nästkommande del i serien om Magnus Chase.
 
 

Ur askan

Ur askan | Leigh Bardugo | Grisha-triologin #3 | s.368 | Gilla böcker
 
Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Racka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Rackas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val?
 
Grisha-triologin har inte tagit mig med storm, ettan var lite väl mjäkig dock var tvåan snäppet bättre. Den tredje och avslutande delen följer spåret med de två andra delarna och var något bättre än sina föregångare men inte mycket mer än så. Början av boken var seg, vilket också kan bero på att jag hade svårt att komma ihåg hur föregående bok slutade.  Trots att jag kom ihåg mer och mer desto mer jag läste så tyckte jag inte att den blev riktigt, riktigt spännande någon gång. 

Grishaserien har varit helt okej men den har inte gjort ett sådant intryck på mig att den kommer bli ihågkommen. Det som förvånat mig är hypen kring dessa böcker, de är som sagt helt okej men det finns så mycket andra fantasyböcker därute som förtjänar mer hype än denna.
 
 
 

The Siren

The Siren | Kiera Cass | - | s.336 | Harper Teen
 
Jag köpte The Siren på grund av att jag gillade författarens Selection-serie, även om den (speciellt fjärde boken som inte ens borde ha tillhört den serien, pga spinoff) också hade sina tveksamma stunder. Jag önskar att jag kunde göra det hela ogjort och få både tiden och pengarna jag spenderat på den tillbaka. Visst, det här var författarens debut men då det finns så många bra debuter så tänker jag inte ha det i åtanke när jag recenserar boken. 
 
Efter att jag läst The Siren så var jag tvungen att gå in på Goodreads och kika på vad det fått för betyg och kommentarer. En kommentar löd: Do not avoid this book simply because you hated Cass's The Selection series. The two are nothing, nothing, nothing alike. Och jag håller med om man vänder på det hela. Bara för att du gillade The Selection så betyder inte det att du kommer gilla denna. En annan kommentar från Goodreads summerar boken riktigt bra: Well that was disappointing.  
 
Funderar du på att läsa boken enbart för att du gillade The Selectio?mGör inte det. Jag önskar att jag kunde få tillbaka tiden jag la ner på att läsa The Siren. Gör dig själv en tjänst och läs den inte. Inte nog med att handlingen var kass som satan, namnen var så sjukt tillgjorda att bara dem drar ner boken. Men det värsta var ändå havet. Visst de är sirener men ändå, hur kan man ens prata med ett hav?! 
 
Trots att jag verkligen ogillade boken och blir arg bara av att tänka på den så får den en tvåa av fem i betyg. Varför? För jag läste Grey precis innan boken och den var snäppet värre och den fick en etta, därför kan jag inte ge The Siren en etta. 
 
Gillar du bra böcker så är inte The Siren något för dig. 
 
 

Harry Potter and the Cursed Child

Harry Potter and the cursed child | J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne | Harry Potter #8 (känns inte helt okej att kalla den för Harry Potter #8) | s.352 | Little Brown
 
Var astaggad på denna bok när jag hörde att den skulle ges ut, sen fick jag det förklarat för mig att det var ett manus. Blev inte alls lika taggad. Tiden gick, boken glömdes (typ) bort och blev därför inte förbokad. Boken kom, recensionerna kom, blev astaggad och beställde boken. Läste nyligen ut The chamber of secrets och såg Halvblods prinsen för att komma i riktigt Harry Potter-mode. Dock var det lite i förgäves då inte denna bok ger något Harry Potter-mode. Eller jo, lite, en scen ur boken, den bästa scenen dessutom, scenen som man nästan grät till, där fanns det lite Harry Potter-feeling. 
 
Så jag var alltså i en Harry Potter bubbla när jag började läsa boken och blev väldigt snabbt besviken (fortsätt läsa, för boken blir bättre). Karaktärerna var inte alls de samma, visst de har växt upp och så men nej. De var platta, tråkiga och en sämre version av sig själva. Så efter omkring 50 sidor funderade jag på att lägga ifrån mig boken då jag var rädd att karaktärerna skulle förstöras för mig. Men eftersom jag ändå trodde boken kunde bli bättre så fortsatte jag att läsa. Det blev värre, fick lite ångest pga karaktärerna ställde till det så förjävligt för sig själva, det blev bättre, det blev braaa, slutet kom och boken var lite sisådär. Den tillförde liksom inget till Harry Potteruniversumet.
 
Harry Potter and the Cursed Child var en helt okej bok som inte tillförde så mycket till själva Harry Pottervärlden. Det var såklart kul att få läsa nytt material från världen men inte mycket mer än så. Jag tycker absolut att man ska läsa den om man verkligen gillar Harry Potter. Det gick riktigt bra att läsa den i manusform, mycket bättre än väntat och dessutom var den riktigt lättläst. Skulle dessutom vilja se pjäsen.
 
P.S. VART VAR HAGRID?! 
 
 

Ormens skugga

Ormens skuga | Rick Riordan | Kanekrönikan #3 | s.464 | Modernista

Det är kaos på jorden, och det är kaos i syskonen Carter och Sadie Kanes tillvaro. Ormguden Apep har brutit sig lös från sina bojor och hotar att förstöra jorden på bara tre dagar. Varken magikerna eller gudarna vet vad de ska göra för att stoppa Apep – och nu börjar gudarna dessutom försvinna, en efter en.

Walt, en av syskonens pålitliga medhjälpare, håller bokstavligen på att förlora sina krafter. Och Zia är fullt upptagen med att passa den numera gaggige solguden Ra och hinner inte hjälpa till över huvud taget.

Det finns egentligen bara ett sätt att stoppa ormen – men det är så invecklat och farligt att både Carter och Sadie riskerar att stryka med på kuppen…
 
Kanekrönikan är inte i närheten av att vara min favoritserie av Rick Riordan. Jag tillhör inte den yngre målgruppen, texten är alldeles för enkel och lättsam för min smak. Att serien dessutom är skriven som en ljudinspelning där syskonen Sadie och Carter Kane turas om att berätta vad som hänt, förbättrar inte saken. Det jag ogillar allra mest är när syskonen avbryter varandra genom att flika in "svar på tal". Det förstör själva läsflowet.
 
Ormens skugga är den tredje och avslutande delen i Kanekrönikan, jag är glad över att äntligen ha avslutat serien. Trots att jag gruvade mig för att läsa boken då jag trodde att det skulle bli en plåga att ta sig igenom den, så gick det förvånansvärt snabbt att läsa den, Jag kom mig själv flera gånger att tänka "bara ett kapitel till".
 
Kranekrönikan är inte dålig, men det är långt ifrån det bästa Riordan har skrivit. Är man, till skillnad från mig, intresserad av egyptiska gudar är denna serie säkert riktigt, riktigt bra. Som sagt så tillhör jag varken målgruppen eller är intresserad av egyptiska gudar. 
 
 

I dina ögon

I dina ögon | Sarah Dessen | - | s.446 | rabén&sjögren
 
Sydneys bror Peyton sitter i fängelse. Föräldrarna gör allt för att hjälpa honom, och Sydney, som alltid har stått i skuggan av sin storebror, blir mer och mer osynlig. Och hon känner skuld. Är det bara hon som tänker på vad Peyton har gjort, att han faktiskt har begått ett brott och förstört en annan människas liv?

När Sydney börjar i en ny skola träffar hon Layla och Mac. De är inte alls som Sydneys gamla vänner från privatskolan, och plötsligt känner hon sig sedd, för första gången på väldigt länge. Hon dras in i deras värld, och slipper de långa, ensamma eftermiddagarna framför teven. Layla och Sydney blir snabbt bästa vänner, och snart utvecklas hennes vänskap med Mac till något helt annat ...
 
En av sommarens höjdpunker är såklart en ny Dessenbok. Förra sommaren blev jag något besviken då jag saknade fokus på kärlek. Jag hoppades verkligen att I dina ögon skulle vara en typisk Dessenbok, jag hade mina tvivel när jag läste vad den handlade om. Jag hade inte kunnat ana att det skulle vara en solklar fullpoängare. Jag har svårt att tro någon annan bok kommer vara bättre än denna i sommar. 

I dina ögon innehåller allt som är typiskt för Dessen, familjeproblem på ett eller annat sätt, drama (på grund av det förstnämnda), vänskap och kärlek. Om du inte läst en Dessenbok så tycker du nog att detta låter som en helt vanlig contemerary, men Dessen har en speciell stämning i sina böcker som inte andra har. 
 
Det var länge sedan jag stannade uppe på natten för att läsa klart en bok, men när hvudkaraktären är lätt att gilla plus att pågår massa familjedrama och kärlekstrubbel, då blir det enkelt så att man är alldeles för trött morgonen efter. 
 
I dina ögon är en av Dessen bästa böcker. Om du inte har läst något innan av författaren så rekommenderar jag verkligen den här! I och för sig så rekommenderar jag den till alla som gillar contemporary.
 
 

Tidigare inlägg