En gång för alla | Sarah Dessen | - | s.379 | rabén&sjögren

 

Louna har varit med om alla typer av bröllop: bröllop på stranden, bröllop i historisk miljö, bröllop på tjusiga restauranger. Hon jobbar extra hos sin mamma som är bröllopsfixare men är övertygad om att hon själv aldrig kommer att gifta sig. Inte efter det som hände med hennes pojkvän. Louna tror inte på livslång kärlek, helt enkelt.

Så när den charmige Ambrose dyker upp håller hon honom på armlängds avstånd. Hon är inte intresserad av något förhållande, och absolut inte med honom. Men Ambrose är inte den som ger upp. Inte när han har hittat någon han verkligen vill ha. [Från förlaget]

 

Sarah Dessen hör till den obligatoriska sommarläsningen. Tyvärr översattes ingen bok till svenska sommaren 2017 vilket resulteradei at jag köpte den nyaste Dessen-boken på engelska, Once and for all. Jag blev inte så fast som jag brukar bli och blev därför inte jätteglad när jag såg bilken bok som gavs ut på svenska sommaren 2018. Once and for all blev En gång för alla.

 

Jag hade ju redan läst boken på engleska men ville gärna ha den svenska utgåvan i bokhyllan. Självklart läste jag boken när jag fick hem den men till en början utan entusiasm. Men efter att ha läst samma bok på engelska och svenska kan jag nu konstatera att Dessen gör sig bäst på svenska! Kanske beror detta på att svenska är språket jag kan bäst men jag tycker verkligen att stämningen var så mycket mysigare i En gång för alla. Karaktäerna blev mycket enklare att gilla och den var enkel att leva sig in i.

 

Gillar du Dessen är En gång för alla helt klart en bok för dig. Jag rekommenderar att läsa den i solstolen på stranden, det förtjänar den.

 

 

 

Nevermoor | Jessica Townsend | Nevermoor #1 | s.346 | Semic

 

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Alla vet att hon för otur med sig. Hon får skulden för allt dåligt som händer: från hagelstormar till hjärtattacker och misslyckad sylt. Men det värsta med förbannelsen är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. 

När Morrigan väntar på sitt dystra öde blir hon räddad i sista stund av den fantastiske Jupiter North. Han för henne till den mystiska staden Nevermoor. 

Hon tror att allt har löst sig, men det är bara början. Jupiter har valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Hon ska tävla mot hundratals andra barn i svåra, farliga prövningar. Alla har en extraordinär talang av något slag. 

Men Morrigan? Vad är hennes talang? Har hon ens någon? Om hon inte klarar prövningarna blir hon utkastad ur Nevermoor – och då kan hon inte undkomma sitt dödliga öde … [Taget från förlaget]

 

Jag har sett Nevermoor hyllats och beskrivas som den nästa Harry Potterserien. Boken har dykt upp varstans på youtube, bloggar och instagram och jag har känt mig måttligt intrresserad av den. Till slut bad jag om ett recex och hoppades på att få en helt okej och lite småmysig lässtund

 

Det finns många saker som liknar Harry Potter och utan att säga för mycket så är hon 11 år, lurar döden, får åka på hennes livs äventyr i en magisk värld och så finns det en magisk skola som väldigt mycket kretsar kring. Det finns även fler slående likheter. Till en början störde jag mig mycket på detta men efter ett tag tog själva berättelsen tag i mig och det enda jag kunde tänka på var att jag ville läsa mer. Nevermoor var en av de bästa böckerna jag läste i somras. 

 

Nevermoor en fantastisk bok och jag längtar efter nästa bok i serien. Boken beskrivs att passa för åldrarna 9 - 12 år men jag tycker den passar minst lika bra för vuxna. Gillar du Harry Potter kommer du garanterat älska Nevermoor.

 

Kvinnan i fönstret | A. J. Finn | - | s.457 | Albert Bonniers Förlag

 

Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara? [Från förlagets hemsida]

 

Kvinnan i fönstret har dykt upp överallt på bloggar och instagram. Boken har, vad jag sett, nästan enbart fått positiv kritik. Det har skrivits mycket om oväntade vändningar och sånt lockar ju mig. Detta ledde såklart till att jag ville läsa boken och hade skyhöga förväntningar. Jag har nu läst boken och låt mig säga så här, jag var till och med nöjd med slutet.

 

Boken började på ett sånt sätt att jag trodde att jag skulle få läsa Kvinnan på tåget igen. På sätt och vis finns det en hel del likheter mellan de två böckerna, vi får läsa om vad huvudkaraktärern betraktar, denne blir sedan mer eller mindre besatt av en händelse och lägger sig sedan i. Hur som helst, Kvinnan i fönstret börjar någorlunda segt men berättaren får mig att vilja läsa mer direkt. 

 

Jag förstår om man skulle kunna uppfatta boken som seg då huvudkaraktären Anna ofta gör samma saker, hon dricker vin, spelar schack, chattar och tittar på film. Men alla dessa saker bygger hela tiden upp inför nya incidenter. Man vet aldrig riktigt vart man har Anna, vilket gör att man vill läsa mer om henne och hennes familj för att få veta hur hon hamnade i den situationen hon är i. Kvinnan i fönstret blir aldrig tråkig och innehåller som "lovat" oväntade tvister. 

 

En viktig del i denna typen av böcker som är spännande, innehåller mycket oväntade händelser och tar oförutsägbara vändningar är slutet (i och för sig är det viktigt i typer av genrer). Och det är just slutet till denna thrillergenre som jag brukar bli bevsiken på, sluten brukar aldrig leva upp till resten av boken. Men som ni redan läst, jag gillade verkligen slutet på Kvinnan i fönstret. Jag gillar att bli överraskad i slutklämmen på böcker, vilket är precis vad Kvinnan i fönstret gör. 

 

 

Långt under havets yta finns forntida sjöodjur, blodtörstiga soldater och becksvarta guldgruvor. Men också något långt mer skrämmande. I det klarblå vattnet, koloniserat av människan i en obestämd framtid, sipprar en mörk vätska, lika trögflytande som blod. När Timo kidnappas till smugglarskeppet Miranda märker han snart att skumma saker pågår ombord. Vad är det kaptenen och hans styrmän planerar? Och varför är de så måna om att bli av med Timos nyfunne vän doktorn? Ett samvetslöst mord blir droppen. Timo måste fly. (Från förlagets hemsida)

 

När jag började läsa Operation Mimer hade jag inte några vidare förväntningar. Jag ville läsa boken eftersom författaren bor här i Gävle. Den handlade om någon pojke på en båt och ibland om en tjej från havsfolket. Jag läste lite åt gången och blev mer och mer besviken, jag kom verkligen inte in i boken. Jag bestämde mig för att läsa klart boken i ett svep för att bli klar med den. Efter ett tag märkte jag att jag inte ens ville lägga ifrån mig boken, jag ville veta hur det gick för Ira och Timo. Boken började få slut på sidor och jag hade inte alls fått alla svaren jag ville ha. Nu ser jag fram emot att läsa del två i serien! Hade jag läst mer än ett kapitel åt gången i början så hade jag uppskattat boken tidigare än vad jag gjorde nu.

 

Operation mimer innehåller många karaktärer men ingen som man riktigt lär känna direkt. Några verkar vara någon de inte är vilket är en av anledningarna till att jag gillade boken desto längre in jag kom. Läsaren får reda på nya saker om karaktärerna och måste bedöma om dem, vilka är goda och vilka är de onda? Och vem talar sanning?

 

Allt som allt tycker jag att Operation Mimer är en helt okej bok.

 

 

Falska vänner | Jane Harper | Aaron Falk #2 | s.352 | Forum

 

Fem kvinnor ger sig ut på vandring i den australiensiska vildmarken för att stärka lagandan. Dag två går de vilse. När de kommer tillbaka är de ordentligt omskakade med öppna sår och ormbett. Och en person saknas: Alice, den manipulativa och illa omtyckta kollegan med stora ambitioner. Poliskommissarie Aaron Falk blir kallas in, då han utreder det företag kvinnorna jobbar på – Alice är hans kontakt från insidan. 

Under förhören med de fyra kvarvarande kvinnorna växer en långt ifrån smickrande bild fram om maktmissbruk och misstro, om giftiga relationer och svek. Ju djupare Falk gräver, desto mer inser han hur farligt det kan vara med brutna förtroenden, särskilt bland panikdrabbade människor. Samtidigt börjar tiden rinna ut för dem att hitta Alice vid liv – Alice med alla hemligheter ... [Från förlagets hemsida]

 

Förra sommaren gavs Jane Harper Hetta ut som jag verkligen, verkligen gillade. När jag såg att hon äntligen kommit ut med något nytt blev jag verkligen, verkligen glad. Jag gillar hur författaren byggt upp boken, varannat kapitel med nutid från Aaron Falks perspektiv och varannat dåtid från någon av kvinnorna från utflyktens perspektiv. Man vill hela tiden fortsätta läsa för att lösa mysteriet om den försvunna Alice. Jag trodde mig ha listat ut slutet och eventuell gärningsman tidigt i boken, det visade sig som att jag hade fel angånde det (som vanligt). 

 

Jag hade sett fram emot att läsa boken otroligt mycket. När jag väl började läsa Falska Vänner fastnade jag direkt. Handlingen och uppbyggnaden av boken är oklanderlig. Jag fick stoppa mig själv från att läsa vidare, jag ville inte att den skulle ta slut! 

 

Men sen så har vi slutet. Att få till ett värdigt slut för en så pass bra bok verkar vara svårt, för det händer ofta att jag är missnöjd med slutet. Tyvärr tillhör även Falska vänner den kategorin med en spännande och fänglsande handling men ett platt slut. Det var inte ett förutsägbart slut men jag hade bara hoppats på något annat än vad det var. Det någorlunda lama slutet gör att jag inte kan ge falska vänner fullpott men jag är verkligen inte besviken. Jag vill läsa allt som Jane Harper ger ut. Jag vill ha nästa bok om Aaron Falk nu!

 

En fundering jag har är översättningen av titeln. Originaltiteln är The force of nature och med tanke på bokens handling så passar det bra. Det låter bra. Men Falska vänner, njaa det låter inte alls lika lockande. Men ett stort plus för omslaget (omslagsserien kanske jag bör säga).

 

Gillade du Hetta så kommer du inte bli besviken på Falska vänner, LÄS!

 

Eliza och hennes monster | Francesca Zappa | - | s.400 | Modernista

 

 

 

 

Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, och allt ställs på spel: hennes serie, hennes relation till Wallace och hela hennes tillvaro. [Från bokens baksida]

 

Jag har vart lite tveksam till Eliza och hennes monster då boken handlar om en fandom, vilket genast fick mig att tänka på Fangirl. Jag gillade själva handlingen i Fangirl men inte fan fiction-delen. Trots att jag var tveksam till Eliza och hennes monster, är det så många som hyllat, hypat och tipsat om den att jag helt eneklt föll för grupptrycket och läste den, i ett svep. 

 

Ganska snabbt får man se delar ur Elizas serie Monstrous Sea och jag kände att jag inte skulle orka mig igenom boken. Men eftersom det är så pass många som älskat boken så fortsatte jag läsa och kom verkligen in i boken trots återkommande glimtar från Monstrous Sea. Det jag fastnar för är såklart relationen mellan Wallace och Eliza, det är en så pass gullig kärlekshistoria att jag läste allt på en gång. 

 

Likheterna mellan Eliza och hennes monster och Fangirl är bitvis väldigt lika. Jag gillade visserligen Fangirl men skumläste knappt sidorna med Cath's fan fiction. Det samma gällde nu, jag hastade mig genom sidorna av Eliza och Monstrous Sea. Eliza och hennes monster är likt Fangirl en gullig kärlekshistoria, men jag skippade gärna sidorna som huvudkaraktären skapat.

 

Om det inte vore för Wallace och Elizas familj hade Eliza och hennes monster inte alls fallit mig i smaken, som tur är utgör de en stor del av handlingen. Boken gick från tveksam till "det här kommer bli en fempoängare" till den var helt okej ändå. Trots att jag läste allt i ett svep kan jag inte ge den fullpott i betyg. Jag förstår er som tokälskar den här boken och jag önskar att jag var en av er men tyvärr är jag inte det. Vill du läsa om en stor fandom och en gullig relation är det här helt klart boken för dig, men av mig får boken 3,5 av 5 i betyg. 

 

 

Samtidigt fortsätter Mares gäng av blandblodiga och röda att organisera sig, träna och expandera. De förbereder sig för krig. Och Cal, prinsen som befinner sig i exil och har sitt eget romantiska intresse av Mare, är beredd att göra allt för att få henne tillbaka.

När blod ställs mot blod, förmåga mot förmåga, finns det kanske inte någon kvar som kan släcka elden – och Norta, så som Mare känner det, riskerar att förtäras… [Från förlagets hemsida]

För några år sedan kom Röd Drottning, jag fastnade för den direkt och kastade mig på uppföljaren så fort den kom. Tyvärr var Glassvärdet en besvikelse som inte alls levde upp till sin föregångare. Jag insåg nog inte då hur besviken jag var på andra delen men dessto längre jag väntade på uppföljaren dessto mindre sugen på att läsa den. Den tredje delen Kungens fånge gavs ut och jag har haft en ståendes i bokhyllan sedan dess. Dessutom var den ett recex vilket gjort mig stressad men samtidigt så känns det taskigt mot boken och förlaget att läsa en bok jag inte alls är sugen på att läsa då man måste tvinga sig att läsa vilket vi alla vet oftast inte blir en bra läsupplevelse. För två dagar sedan kom dagen jag väntat på i mer än ett år. Dagen då jag äntligen kände för att plocka upp och läsa Kungens fånge. 

 

Levde Kungens fånge upp till min förväntningar? Först och främst visste jag inte ens vad jag hade att förvänta mig då del ett och två skilde sig så mycket. Jag påbörjade Kungens fånge och läste halva direkt för att sedan läsa sista halvan i ett svep två dagar senare. Den tredje delen var verkligen ingen besvikelse, det enda jag är besviken över är att jag inte läst den tidigare.

 

Kungens fånge innehåller mycket action men inte så mycket att det inte blir en lugn stund, vilket passar boken bra. Karaktärernas personligheter lockar läsaren till att hela tiden vilja veta mer om dem trots att detta är tredje delen i serien. Kungens fånge överraskade mig verkligen, nu vill jag ha nästa del!

 

Coffin road | Peter May | - | s.320 | Modernista

 

[Handling från förlagets hemsida]
En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön Harris i Yttre Hebriderna. Han har ingen aning om vem han är eller hur han kom dit. Hans enda ledtråd är en karta över en rutt vid namn Coffin Road. Han vet inte vart den kommer att leda honom, bara att han måste följa den.

Kriminalinspektör George Cann korsar Atlanten till en avlägsen klippö utanför Yttre Hebriderna. Fylld av onda aningar kliver han i land på den plats där tre fyrvaktare mystiskt försvann ett sekel tidigare. Men nu finns det en ny gåta: en man hittad ihjälslagen på samma klippa.

I sitt flickrum i Edinburgh sitter tonåriga Karen Fleming och grubblar över vad som hände hennes döde far, en framstående vetenskapsman. Två år efter att man hittade hans självmordsbrev kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne. 

För mig är Peter James en ny författare då jag inte tidigare läst något av honom. Helt ärligt var jag inte jättesugen på att läsa den när jag först fick den, visst lät handlingen helt okej men bokens omslag tilltalade inte mig. Efter ett tag började jag se alla recensioner som hyllade Coffin road, självklart blev jag tvungen att ge efter och läsa den. 

Jag är på konstant jakt efter den perfekta thrillern, den med en gripande handling som håller i läsaren fram till det perfekta slutet med en lagom twist som inte lämnar läsaren med allt för många frågor. Coffin road hade potentialen att uppfylla dessa krav fram till slutet. Läsaren kastas in i handlingen och det tar en liten stund att komma in i handlingen då huvudpersonen fått minnesförlust och vi vet inte mer än honom. Detta gör dock att man inte gärna lägger ifrån sig boken då man hela tiden vill ha svar på de frågor som konstant dyker upp. 

Boken drogs ned något av slutet och därför kan jag inte ge Coffin road fullpott i betyg. Vad jag inte gillade med slutet kan jag inte riktigt förklara. Slutet levde inte upp till resten av boken helt enkelt. Trots mina klagomål på slutet är Peter May helt klart en författre jag gärna läser mer av.

 

 

 

 

[Bokens handling från förlaget]

 

Backman fortsätter att levera. Förra året gav han ut Björnstad som jag inte trodde ens skulle kunna komma närheten av att vara så bra som Ove och Britt-Marie. Hade jag fel då? Ja. I år gav Backman ut fortsättningen på Björnstad, Vi mot er. När jag läste ut Björnstad var jag inte alls särskilt glad på tanken av en fortsättningen då den passade så bra som en "stand alone". Vi mot er överträffade alla mina förväntingar och nu vet jag inte vilken jag gillar bäst av Björnstad och Vi mot er. Även en tredje del kommer ges ut, jag förstår inte hur den ska kunna toppa sina föregångare men jag blir inte förvånad om (läs när) Backman lyckas med det. 

 

I Vi mot er får vi läsa om efterskalvet från händelserna i Björnstad, alla vet vad som hänt och alla har valt vem de står bakom. Backman är riktigtbra på att skildra känslor vilket såklart även påverkar läsaren, jag vet inte hur många gånger jag grät eller skrattade. Det är svårt att säga vilken av Backmans böcker som är min favorit men jag kan säga att Vi mot er är en av kandidaterna. 

 

Vi mot er får en solklar femma av mig i betyg. Jag hoppas och vill att alla som kan, läser Björnstad och Vi mot er, böckerna innehåller så många viktiga och aktuella ämnen. 

 

 

 

 

Ett sammarbete mellan David Levithan och Nina LaCour låter ju lovande. Det var författarnamnen som lockade mig till att läsa boken men det märkliga är att jag inte hört talas om Du känner mig så väl förrän jag såg den i Modernistas sommarkatalog. Detta fick mig att anta att boken skulle vara okej men inte mycket mer än så. 

 

Redan från första sidan fastnade jag för boken. Det är en härlig berättelse om vänskap, kärlek och om att hitta sig själv. Karaktärerna Mark och Kate är roliga och lätta att gilla vilket gör boken lättsam. Levithan och LaCour borde helt klar göra fler samarbeten.

 

Du känner mig så väl är en enkel bok om komplicerade saker som lämnar läsaren med ett leende och en känsla av glädje och lättnad. Boken förtjänar definitvt mer hype än vad den fått.

 

 

 

 

Hetta är en thriller jag sett dyka upp lite här och där på både bloggar och instagram, ingenstans har jag sett något negativt om boken. Det är inte bara de positiva recensionerna som fått mig vijla läsa boken, även fina omslaget hade sin påverkan. Det jag inte visste förrän nu efter att jag läst Hetta är att det är första delen i en serie om Aaron Falk dock vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till det. Trots att jag oroar mig resten av serien inte kommer leva upp till Hetta vill jag ändå ge den ett försök om den översätts till svenska.

 

Jag är ju en sådan som inte läser baksidetexten av böcker jag vill läsa och nu när jag ser hur förlaget beskriver handlingen är jag ännu gladare över att jag inte läste det innan. Jag gillar verkligen att påbörja en bok, speciellt thrillers och deckare, utan att veta något som helst om fallet. Hetta är verkligen en sådan bok som tjänar på att läsaren går in utan att veta mycket alls om vad som har och kommer hända. Det bästa med hela boken var att man som läsare famlade i konstant ovisshet vilket såklart gjorde att man inte gärna ville lägga ifrån dig boken. De flesta kapitel slutar så spännande att man inte vill sluta läsa.

 

Karaktärerna är inte för många och alla verkar ha något att dölja vilket bidrar till den ihållande spänningen och de otippade händelserna. Utan att säga för mycket så hade jag ibland mina aningar om vad som skulle hända, jag hade fel för det mesta men ändå var vissa saker inte superoväntade. 

 

Det verkar som att thrillers är en svår genre att bemästra, oftast börjar böckerna bra men faller platt i slutet. Jag var orolig att Hetta skulle platsa in på den listan med thriller vars slut förstör hela läsupplevelsen. Till min glädje platsar Hetta inte in på den listan och förtjänar därför sin plats i bokhyllan bland thrillers som håller måttet rakt igenom. Slutet var kanske inte det mest ultimata men det är inget som drar ner bokens betyg.

 

Hetta är en thriller precis i min smak.

 

 

 

 

På bokens baksida står det att Andras döttrar är en psykologisk thriller liknande Gone Girl och Kvinnan på tåget, vilket ju låter otroligt lovande (om man bortser från att den sista nämnda var otroligt seg). Hur som helst tog det inte lång tid för Andras döttrar att ta fart och fängsla läsaren.

 

Jag vill så gärna ge Andras döttrar en fyra i betyg men efter att en möjlig teori presenterades hoppades jag på något oväntat i stil med Gone Girl. När den möjliga twisten aldrig infann sig fick jag som läsare istället ett förutsägbart och mjäkigt slut. Denna bok förtjänade ett värdigare slut. Författaren har inspirerats av en verklig händelse när hon skrev Andras döttrar, men att man inspireras av något betyder ju inte att man berättar till punkt och pricka hur något gick till. Det jag vill få fram är att om man vill använda inspirationsdelen som en ursäkt till det fantasilösa slutet så fungerar det inte som ursäkt.

 

Andras döttrar var riktigt bra och hade STOR potential att bli ännu bättre. Till en början hade boken allt en thriller ska ha, det jag saknade något mind blowing istället för något väntat.

 

 

 

 

Efter att ha läst den första boken i serien om Magnus Chase har jag sett fram emot att fortsättningen skulle komma ut på svenska. Efter serien om Percy Jackson är Magnus Chase min favoritserie av Riordan. Som vanligt när det gäller Riordans böcker hade jag lite svårt att komma in i den då det är så många karaktärer man glömt bort så de första kapitlen gick ut på att försöka placera och komma ihåg dem. Tors hammare är fylld med action och humor (tror ingen portätterar gudar om Riordan).

 

En ny karaktär som introduceras är formskiftaren Alex som dessutom är icke-binär person. Det jag gillar allra mest med hur man beskriver Alex är att Magnus och hans vänner inte gör det till en stor grej, det enda som är utmärkande är när Alex får förklara vad det innebär vilket för mig var lärorikt då jag är "familiar" med begreppet men inte är helt 100 på vad det innebär. Dock förekommer det att karaktärer de möter på deras öventyr kallas Alex för ergi och som jag förstod det fungerar det ordet som ett skällsord.

 

Även om jag gillade att Riordan tagit med en icke-binär person så var ändå slutet det bästa med hela slutet. Alltså inte för att slutet innebar att boken var slut, utan för att man fick återse en gammal karaktär som de flesta av oss känner till. Jag gillar verkligen hur Riordan väver samman hans olika serien. Jag ser minst sagt fram emot nästa bok om Magnus Chase.

 

 

 

 

 

 

Förra året läste jag Clare Mackintosh debut Jag lät dig gå som jag verkligen gillade. Jag har svårt att hitta riktigt bra deckare/thrillers med värdiga slut, men just Jag lät dig gå uppfyllde dessa kriterier. Med tanke på vad jag tyckte om hennes debut hade jag riktigt höga förväntingar på Jag ser dig.

 

Konceptet med att huvudkaraktären Zoe ser sitt foto i tidningen i samband med en annons utan att ha något med det att göra är bara i sig intressant. Boken börjar lovande och trots det något sega tempo blir jag fort fast. Jag har även en tanke om att Jag ser dig kommer bli bättre desto längre in i den man kommer vilket den också blev men någonstans vänder det. Vart boken börjar sakna något, kanske är det mystiken eller spänningen som saknas, är jag osäker på men det är omkring de sista sidorna när slutet närmar sig och läsaren får fler och fler ledtrådar om vem gärningsmannen är. 

 

Jag var helsäker på vem gärningsmannen var från och med att denne presenterades. Jag satt och tänkte för mig själv att oj vad tråkigt slutet kommer bli då man så lätt kunne misstänka denna, hade jag rätt? Nä. Men tror däremot att boken skulle vart bättre om jag hade haft det trots att man kunnat anat det tidigt. Den som istället presenteras som den skyldige är kanske inte långsökt men det känns inte trovärdigt. Jag gillade helt enkelt inte hur det blev och hade tänkt ge boken en svag fyra i betyg men sen kom epilogen och den drog verkligen ner boken yttligare. 

 

Ännu en grej som störde mig var alla dessa K-namn. Kelly, Katie och även en Kathy?! Hur svårt är det att ge karaktärerna namn som skiljer sig från varandra?! Jag ser dig var en spännande läsupplevelse fram till slutet där det mesta gick utför, trots det ser jag ändå mycket fram emot att få läsa mer av Clare Mackintosh. 

 

 

 

 

Mot min förtvivlan ger inte raben&sjögren ut någon bok av Sarah Dessen i år. En översatt Dessen bok till sommaren har man kunnat sett fram emot sju år nu. Men jag tog tag i saken och köpte därför Dessens nyaste bok när jag beställde årets semesterläsning. 

 

Jag vet inte om det är på grund av att jag är van att läsa Dessens böcker på svenska eller om det berodde på själva handlingen, men jag hade riktigt svårt att komma in i boken. Det var inte förrän jag hade omkring 100 sidor kvar som jag verkligen såg fram emot att fortsätta läsa resten av boken. 

 

För det mesta får man läsa om huvudkaraktären Louna i nutid men det förkommer även några kapitel i dåtid för att vi som läsare ska få en bättre bild av Lounas kärleksliv. Det störde inte det lilla läsflyt jag fick men eftersom jag hade så svårt att komma in i handlingen var det ibland svårt att hänga med när det faktiskt blev ett dåtidskapitel.  Dessa dåtidskapitel var helt klart intressantare än resten av boken. Nutidshandlingen blev aldrig liksom riktigt fängslande men jag vet inte varför. Alla karaktärer var likeable men förutom dåtidskapitlen så saknade jag nog lite mer dramatiska händelser eller åtminsone något som hände mer än att handlingen gick framåt relativt smärtfritt. 

 

Ofta lämnar en Dessenbok kvar en känsla hos läsaren (iallafall hos mig) men med denna kände jag mets att det var skönt att jag tagit mig igenom den. Trots att detta helt klart inte var den bästa Dessenboken jag läst vill jag gärna läsa den när (om) den blir översatt och hoppas att den gör sig bättre på svenska.

 

 

 

 

För två och ett halvt år sedan läste jag den andra delen i Femte vågen-triologi och nu äntligen har jag läst den sista boken i serien. Som tur var gick det att läsa om vad som hände i förra boken på wikipedia men jag kände ändå att det fanns saker man helt och hållet glömt bort. Trots detta var boken väldigt lättläst och det gick fort att läsa den. 

 

Den sista stjärnan är minst sagt actionfylld och det är aldrig en lugn stund under en längre tid. Handlingen känns något flackig men inte på grund av de olika berättarperspektiven. Ibland är det fokus på för mycket saker, någon ska rädda en annan medans den förklarar hur hela femtevågen och De andra fungerar, detta samtidigt som någon annan menar att De andra och femte vågen är något annat.  

 

Något jag hade svårt för var att känna empati för karaktärerna, det var inte så att jag ogillade dem men jag brydde mig helt enekelt inte om dem så som man ibland kan göra. Detta gör att Den sista stjärnan inte är den emotionella resan den har potetialen att vara.

 

Allt som allt är triologin helt okej. 

 

 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum

 

Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)

 

Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse. 

 

 

Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan. 

 

 

 

Pretty little liars bokserien har fungerat som ett guiltypleasure för mig, det är lättläst, har en tveksam handling, men ändå något som gjort att jag fastnat för serien. Jag vill veta hur Aria, Spencer, Emily och Hannah ska ta sig ur alla fällor A lagt upp för dem. Otroligt är den fjärde (av 14?!) i serien av Sara Shepard, tyvärr är det den sämsta i serien hittills.

 

Föregående del avslutades med en cliffhanger, trots det känns det som att Otroligt aldrig riktigt kommer igång. Alltså, det händer saker konstant men inget som riktigt för handlingen vidare, det är bara en massa sidospår. Emilys plötsliga avfärd är en sådan grej, out of the blue skickas hon iväg och lika plötsligt som hon åkte är hon hemma igen. Allt denna färd tillförde var värdelöst drama. Jag vill ha mer fokus på jakten på A och Alis mystiska död än konstant nya draman. Kanske känner jag så bara på grund av att jag följt TV-serien och förväntar mig att det ska ske liknande händelser i böckerna. Jag hoppas på att nästa del i serien är något bättre. Som tur är böckerna i serien både lättlästa och korta. 

 

 

 

 

 

 

Sista riket, den första boken i serien, var fantastiskt bra och tjock. Jag överägde att läsa om Sista riket inför Uppstigandets brunn men just då orkade jag inte ta mig igenom den tegelstenen. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Uppstigandets brunn inleddes med en sammanfattning av Sista riket, tackar Överstehärskaren för det!

 

Hur som helst, det tog faktiskt ett bra tag för mig att komma in i boken. En sisådär 150 sidor och ungefär en måndad. Till slut bestämde jag mig för att bara läsa för att komma igenom den. Plöjde resten av första delen på en kväll och hela nästa bok dagen efter. Så. Himla. Bra. Jag har precis avslutat Uppstigandets brunn och vet inte alls vad jag ska läsa nu. Jag vill inte läsa fantasy för inget kan klå den här just nu men jag vill inte läsa något annat heller för inget kommer vara lika bra.

 

Sanderson lyckas verkligen med att få varenda liten karaktär att verka intressant, ingen av dem kändes platt och tråkig då dem alla känns som ett mysterium man vill läsa mer om. Efter de första 150 sidorna är det konstant action, eller det händer iallafall något hela tiden utan att det blir för mycket. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, dock hoppas jag att Mordernista väljer att publicera hela sista delen i en bok hur tjock den än är. 

 

Uppstigandets brunn är årets första fullpoängare!

 

 

 

Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE. 

 

Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.