Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
 
Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse. 
 
Trots att jag är helt övertygand om att det fysiska formatet hjälper läsaren med inlevese och så, hade jag riktigt svårt att komma in i boken. För mig var det svårt att förstå hur den var upplagd men mot slutet började jag förstå. Jag läste om den och eftersom det är en bok av självaste Backman (är det bara jag eller har han börjat fått något av en Gudastatus här bland oss bokbloggare?) grät jag. Eftersom jag själv inte (ännu?) lider av någon hjärnsjukdom kan jag bara föra rösten för oss som har eller haft en i närheten av det, Backman har verkligen lyckats sätta ord på hur det är. Men jag kan även tänka mig att han lyckats få ord på hur det är att få någon typ av hjärnsjukdom. Oroligheten och ångest för att inte längre minnas är så påtaglig att jag som läsare genast får en klump i magen. 
 
Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback












RSS 2.0