Fällan

Fällan | Melanie Raabe | - | s.303 | Louise Bäckelin förlag
 
Linda Conrads, 38, är en berömd och notoriskt tillbakadragen kriminalförfattare. För tolv år sedan blev hennes syster, Anna, brutalt mördad. Mördaren åkte aldrig fast, men Linda såg honom. Och nu har hon precis sett honom igen på TV.
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan. 
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta... 
 
Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE. 
 
Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback












RSS 2.0