Allt som blir kvar

 
Allt som blir kvar | Sandra Beijer | - | s.206 | Natur och Kultur
 
Beijers debutroman Det handlar om dig var en av de bästa böckerna jag läste 2014, vilket gav mig stora förhoppningar om hennes nyaste bok Allt som blir kvar. Tyvärr så var det en av 2016´s största besvikelser. Beijer har kvar det härliga språket och boken var tunn, det är väl de två grejerna som är positivt med Allt som blir kvar. 
 
Jag försöker verkligen gilla boken, men det går verkligen inte. För det första kom jag aldrig in i boken, jag läste och läste men det gick inte. För det andra fastnade jag inte för någon karaktär överhuvudtaget och för det tredje nothing made sense!  

Boken börjar med att Matilda och hennes kille Oliver gör slut, eller Oliver gör slut. Matilda flyttar in till en killkompis, men jag förstår mig inte alls på deras relation. Inte ens nu när jag läst ut boken förstår jag mig på den. I och för sig förstår jag mig inte på någon karaktär alls. Allt var så himla flummigt. Sen förstod jag inte alls varför de tog alla droger? Känner mig som en gammal tant som predikar för sina barnbarn angående droger, men jag förstår verkligen inte poängen. 

Boken var kort men det kändes som om den höll på i en evighet, ingenting hände förutom att Matilda och hennes vänner flummade runt, söp och bråkade. Mycket möjligt att någons sommar/liv kan se ut så men det är inget jag har lust att läsa om. 
 
Trots att Allt som blir kvar inte alls nådde upp till mina förväntningar så hoppas jag ändå att Beijer fortsätter skriva böcker, för jag vill läsa mer av henne. 
 
 

Världen efter

Världen efter | Susan Ee | Penryn & tidernas slut #2 | s.288 | Modenista
 
När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda. Hennes mamma är förkrossad.

Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå.

Världen efter var tyvärr en riktig besvikelse. Medan Änglafall, den fösta delen i serien, kändes spännande och nytänkande är Världen efter en seg och nästintill tråkig uppföljare. På grund av den långsamma farten så tog det mig nästan en månad att läsa klart boken. Den sista halvan tvingade jag mig igenom, dock visade det sig att det var den bästa delen av boken, iallafall de sista 50 sidorna. De sista 50 sidorna var så pass bra att jag övervägde att ge boken en trea i betyg.
 
Boken var som sagt en riktig besvikelse och det berodde på att Raffe var med alldeles för lite. Så fort han dök upp blev det så mycket roligare att läsa Världen Efter. Jag hoppas på att den sista delen är i klass med Änglafall, om inte så blir det en plåga att även ta sig igenom den.
 
 
 

Björnstad

Björnstad | Fredrik Backman | Björnstad #1 | s.473 | Piratförlaget

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn. (Handling tagen från förlagets hemsida)
 
Först och främst vill jag tacka Fredrik Backman för att han skrivit den här boken. Den är så himla viktig i dagens snedvridna samhälle. Björnstad handlar om så mycket mer än bara hockeyn, trots att hockeyn är allt som betyder något i Björnstad. Jag måste även erkänna att baksidetexten skärmde mig en aning "Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills". Det visade det sig att "allvarligaste roman hittills" inte betydde humorfri, vilket jag antog. Det är mindre fokus på humorn i sig vilket resulterade i en helt otroligt fantastiskt extraordinär historia om samhället Björnstad. 
 
Trots att Björnstad konstant gav en ångestklump i magen vid varje lästillfälle är det en av de bästa läsupplevelser någonsin. Jag var nära till tårar flera gånger, trots det såg jag fram emot att läsa vidare för trots all ångest och nästan-tårar så kände jag mig så glad när jag läste boken. Glad för att någon skrivit denna bok. Som tjej/kvinna/dotter så tackar jag dig, Fredrik Backman, för att du skrivit denna bok. Den behövs.

Är det någon som kan få mig att både läsa om sport och tycka om det så är det Backman. Han gjorde det med fotbollen i Britt-Marie var här och nu med hockeyn i Björnstad.
 
 
 

Miss Peregrines Home for Peculiar Children - Filmen

Miss Peregrines Home for Peculiar Children | Tim Burton | 2016 | 2h 7min 
 
Helt ärligt så har jag inte totalfastnat för Ransom Riggs böcker. De är bra men inte mycket mer än så men när jag fick reda på att Tim Burton skulle filmatisera Miss Peregrines Home for Peculiar Children fick jag upp hoppet om filmen. Han om någon är rätt person för att filmatisera just denna bok. 
 
Till en början verkade filmen lovande och sådär lagom mörk, men alldeles för snart går man direkt in i själva hanldingen. Man byggde inte upp spänningen eller det mystiska. Jacob hittade ingen låda hos din farfar, han och pappan åkte nästan direkt till den där ön och vips så var han inne i loopen. Sen skippade man även andra delar som jag anser vara väldigt betydande för att få upp spänningen. Som om inte det vore nog så har Emma bytt besynnerlighet med Olive (vilket är den största felet i hela filmen, hur kan man göra någor sådant?!). Hur som helst så har Burton gjort några andra större tabbar med Emmas egenskaper. Eftersom Emma är så lätt måste hon ha blyskor, men hon går i dem som om det vore vanliga skor, vilket hon inte borde pga hon är lättare än en fjäder och skorna är av bly. Hon borde stappla fram. 
 
En annan person som fått ny personlighet är Jacobs pappa. Han som är lite lätt clueless men ändå en omtänksam pappa i boken är rätt hemsk och oföräldrig (oföräldrig = beter sig inte som man borde när man är förälder) i filmen. Trots alla personförändringar så hade filmen kunnat räddats (trots de oförlåtliga ändringarna) genom att låta hela filmen ha ett mörker och mystik över sig. Istället är det en familjefilm som lite för ofta är alldeles för lättsam och rolig.
 
Slutet kom inte alls där jag trodde, där boken slutade fortsatte filmen. Jag kan inte säga om den fortsatte in på andra eller tredje boken då jag knappt kommer ihåg något av andra boken och inte ens har läst den sista (tredje) boken. 
 
Trots sina uppenbara brister var filmen ändå godkänd. Handlingen i sig var ändå den samma och det jag gillade mest var att de bessynnerliga tvillingarna såg precis ut som i fotot i boken. Alma Peregrine var något för ung men hennes personlighet, som även den skiljer sig från boken, var en helt okej ändring från Burtons sida.
 
Allt som allt var filmen helt okej, men som vanligt är boken bättre än filmen. Gillar man Miss Peregrines Home for Peculiar Children så ska man helt klart se den, men man får ändå vara beredd på att bli lite besviken. Man kan trösta sig med att det inte är den sämsta filmatiseringen av en bok. Jag vill även tillägga att sambon som, inte förvånansvärt, inte läst boken, tyckte filmen var bättre än helt okej. 
 
 

Glassvärdet

 Glassvärdet | Victoria Aveyard | Röd drottning #2 | s.448 | Modernista

Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.


Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Efter att ha älskar den första delen Röd drottning, såg jag verkligen fram emot Glassvärdet. Så fort som boken dök upp kastade jag mig över boken och började läsa. Trots detta så tog det evigheter för mig att faktiskt läsa ut boken. Jag hade så sjukt höga förhoppningar och ganska fort märkte jag att boken inte alls skulle nå upp till dem. 

Det som däremot var positivt var att boken börjar precis där den förra slutade, sånt gillar jag, man slipper ett glappet som många böcker har. En annan grej jag gillade var att bikaraktärerna får mer plats och även dem blir intressanta. Tyvärr är Mare inte med på listan över saker jag gillade i boken. Mare, som var en karaktär som man lätt tyckte om i Röd Drottning, förändras under Glassvärdet och man tappar snabbt tycket för henne. Hon blir outhärdligt gnällig, egoistisk och paranoid, vilket är ännu en anledning till mitt intresse för boken svalnade. Man kanske borde ha i åtanke att hon har fått stått ut med så mycket hemskt att hon till slut tvingas sluta sig och därmed bli egoistisk, men jag tycker att det blev för mycket av det negativa vilket gör henne nästintill ointressant. 

Glassvärdet når inte upp till sin föregångare men det stoppar inte mig från att sänka mina förväntningar inför den tredjedelen. 

 

Krigarens svärd

 
Krigarens Svärd | Rick Riordan | Magnus Chase #1 | s. | Bonnier Carlsen

Hemlöse Magnus Chases 16-årsdag börjar inget vidare: Han blir jagad, gör inbrott – och dör, under väldigt konstiga omständigheter. Men hans äventyr har bara börjat. Det visar sig att Magnus är son till fruktbarhetsguden Frej och hör hemma i asagudarnas paradis, det märkliga Valhall. Valhall, fullt med döda vikingar, valkyrior och allehanda hjältar, med trädet Yggdrasil i matsalen och slagsmål på schemat varje dag, liknar ingenting Magnus någonsin sett. Dessutom är hans lyxiga svit något helt annat än livet på gatan...

Men säg det som varar för evigt – inte ens livet efter detta, tydligen. Magnus inser snart att allt inte är som det ska i asagudarnas palats. Tillsammans med sina vänner måste han rymma och leta rätt på Frejs svärd. Annars väntar Ragnarök.

Riordans böcker ges ut på svenska i rasande fart, inte mig emot men ett tag hann jag knappt läsa ut den ena innan den andra kom. Det kanske inte är något negativt men jag kände mig tvungen att läsa dem så fort de kom ut för att vara redo innan nästa kom. När Krigarens svärd gavs ut var jag alltså inte supersugen på att läsa den. Gissa om jag blev glad när det visade sig att den var grymt bra och läslusten infanns sig snabbt efter andra kapitlet. 
 
Krigarens svärd är otroligt lättsam och rolig. Det är inte ofta jag känner mig så road av en bok som jag gjorde med denna. Karaktärerna är spännande och de nordiska gudarna gör inte precis saken sämre. Jag ser verkligen fram emot nästkommande del i serien om Magnus Chase.
 
 

Ur askan

Ur askan | Leigh Bardugo | Grisha-triologin #3 | s.368 | Gilla böcker
 
Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Racka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Rackas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val?
 
Grisha-triologin har inte tagit mig med storm, ettan var lite väl mjäkig dock var tvåan snäppet bättre. Den tredje och avslutande delen följer spåret med de två andra delarna och var något bättre än sina föregångare men inte mycket mer än så. Början av boken var seg, vilket också kan bero på att jag hade svårt att komma ihåg hur föregående bok slutade.  Trots att jag kom ihåg mer och mer desto mer jag läste så tyckte jag inte att den blev riktigt, riktigt spännande någon gång. 

Grishaserien har varit helt okej men den har inte gjort ett sådant intryck på mig att den kommer bli ihågkommen. Det som förvånat mig är hypen kring dessa böcker, de är som sagt helt okej men det finns så mycket andra fantasyböcker därute som förtjänar mer hype än denna.
 
 
 

The Siren

The Siren | Kiera Cass | - | s.336 | Harper Teen
 
Jag köpte The Siren på grund av att jag gillade författarens Selection-serie, även om den (speciellt fjärde boken som inte ens borde ha tillhört den serien, pga spinoff) också hade sina tveksamma stunder. Jag önskar att jag kunde göra det hela ogjort och få både tiden och pengarna jag spenderat på den tillbaka. Visst, det här var författarens debut men då det finns så många bra debuter så tänker jag inte ha det i åtanke när jag recenserar boken. 
 
Efter att jag läst The Siren så var jag tvungen att gå in på Goodreads och kika på vad det fått för betyg och kommentarer. En kommentar löd: Do not avoid this book simply because you hated Cass's The Selection series. The two are nothing, nothing, nothing alike. Och jag håller med om man vänder på det hela. Bara för att du gillade The Selection så betyder inte det att du kommer gilla denna. En annan kommentar från Goodreads summerar boken riktigt bra: Well that was disappointing.  
 
Funderar du på att läsa boken enbart för att du gillade The Selectio?mGör inte det. Jag önskar att jag kunde få tillbaka tiden jag la ner på att läsa The Siren. Gör dig själv en tjänst och läs den inte. Inte nog med att handlingen var kass som satan, namnen var så sjukt tillgjorda att bara dem drar ner boken. Men det värsta var ändå havet. Visst de är sirener men ändå, hur kan man ens prata med ett hav?! 
 
Trots att jag verkligen ogillade boken och blir arg bara av att tänka på den så får den en tvåa av fem i betyg. Varför? För jag läste Grey precis innan boken och den var snäppet värre och den fick en etta, därför kan jag inte ge The Siren en etta. 
 
Gillar du bra böcker så är inte The Siren något för dig. 
 
 

Harry Potter and the Cursed Child

Harry Potter and the cursed child | J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne | Harry Potter #8 (känns inte helt okej att kalla den för Harry Potter #8) | s.352 | Little Brown
 
Var astaggad på denna bok när jag hörde att den skulle ges ut, sen fick jag det förklarat för mig att det var ett manus. Blev inte alls lika taggad. Tiden gick, boken glömdes (typ) bort och blev därför inte förbokad. Boken kom, recensionerna kom, blev astaggad och beställde boken. Läste nyligen ut The chamber of secrets och såg Halvblods prinsen för att komma i riktigt Harry Potter-mode. Dock var det lite i förgäves då inte denna bok ger något Harry Potter-mode. Eller jo, lite, en scen ur boken, den bästa scenen dessutom, scenen som man nästan grät till, där fanns det lite Harry Potter-feeling. 
 
Så jag var alltså i en Harry Potter bubbla när jag började läsa boken och blev väldigt snabbt besviken (fortsätt läsa, för boken blir bättre). Karaktärerna var inte alls de samma, visst de har växt upp och så men nej. De var platta, tråkiga och en sämre version av sig själva. Så efter omkring 50 sidor funderade jag på att lägga ifrån mig boken då jag var rädd att karaktärerna skulle förstöras för mig. Men eftersom jag ändå trodde boken kunde bli bättre så fortsatte jag att läsa. Det blev värre, fick lite ångest pga karaktärerna ställde till det så förjävligt för sig själva, det blev bättre, det blev braaa, slutet kom och boken var lite sisådär. Den tillförde liksom inget till Harry Potteruniversumet.
 
Harry Potter and the Cursed Child var en helt okej bok som inte tillförde så mycket till själva Harry Pottervärlden. Det var såklart kul att få läsa nytt material från världen men inte mycket mer än så. Jag tycker absolut att man ska läsa den om man verkligen gillar Harry Potter. Det gick riktigt bra att läsa den i manusform, mycket bättre än väntat och dessutom var den riktigt lättläst. Skulle dessutom vilja se pjäsen.
 
P.S. VART VAR HAGRID?! 
 
 

Ormens skugga

Ormens skuga | Rick Riordan | Kanekrönikan #3 | s.464 | Modernista

Det är kaos på jorden, och det är kaos i syskonen Carter och Sadie Kanes tillvaro. Ormguden Apep har brutit sig lös från sina bojor och hotar att förstöra jorden på bara tre dagar. Varken magikerna eller gudarna vet vad de ska göra för att stoppa Apep – och nu börjar gudarna dessutom försvinna, en efter en.

Walt, en av syskonens pålitliga medhjälpare, håller bokstavligen på att förlora sina krafter. Och Zia är fullt upptagen med att passa den numera gaggige solguden Ra och hinner inte hjälpa till över huvud taget.

Det finns egentligen bara ett sätt att stoppa ormen – men det är så invecklat och farligt att både Carter och Sadie riskerar att stryka med på kuppen…
 
Kanekrönikan är inte i närheten av att vara min favoritserie av Rick Riordan. Jag tillhör inte den yngre målgruppen, texten är alldeles för enkel och lättsam för min smak. Att serien dessutom är skriven som en ljudinspelning där syskonen Sadie och Carter Kane turas om att berätta vad som hänt, förbättrar inte saken. Det jag ogillar allra mest är när syskonen avbryter varandra genom att flika in "svar på tal". Det förstör själva läsflowet.
 
Ormens skugga är den tredje och avslutande delen i Kanekrönikan, jag är glad över att äntligen ha avslutat serien. Trots att jag gruvade mig för att läsa boken då jag trodde att det skulle bli en plåga att ta sig igenom den, så gick det förvånansvärt snabbt att läsa den, Jag kom mig själv flera gånger att tänka "bara ett kapitel till".
 
Kranekrönikan är inte dålig, men det är långt ifrån det bästa Riordan har skrivit. Är man, till skillnad från mig, intresserad av egyptiska gudar är denna serie säkert riktigt, riktigt bra. Som sagt så tillhör jag varken målgruppen eller är intresserad av egyptiska gudar. 
 
 

I dina ögon

I dina ögon | Sarah Dessen | - | s.446 | rabén&sjögren
 
Sydneys bror Peyton sitter i fängelse. Föräldrarna gör allt för att hjälpa honom, och Sydney, som alltid har stått i skuggan av sin storebror, blir mer och mer osynlig. Och hon känner skuld. Är det bara hon som tänker på vad Peyton har gjort, att han faktiskt har begått ett brott och förstört en annan människas liv?

När Sydney börjar i en ny skola träffar hon Layla och Mac. De är inte alls som Sydneys gamla vänner från privatskolan, och plötsligt känner hon sig sedd, för första gången på väldigt länge. Hon dras in i deras värld, och slipper de långa, ensamma eftermiddagarna framför teven. Layla och Sydney blir snabbt bästa vänner, och snart utvecklas hennes vänskap med Mac till något helt annat ...
 
En av sommarens höjdpunker är såklart en ny Dessenbok. Förra sommaren blev jag något besviken då jag saknade fokus på kärlek. Jag hoppades verkligen att I dina ögon skulle vara en typisk Dessenbok, jag hade mina tvivel när jag läste vad den handlade om. Jag hade inte kunnat ana att det skulle vara en solklar fullpoängare. Jag har svårt att tro någon annan bok kommer vara bättre än denna i sommar. 

I dina ögon innehåller allt som är typiskt för Dessen, familjeproblem på ett eller annat sätt, drama (på grund av det förstnämnda), vänskap och kärlek. Om du inte läst en Dessenbok så tycker du nog att detta låter som en helt vanlig contemerary, men Dessen har en speciell stämning i sina böcker som inte andra har. 
 
Det var länge sedan jag stannade uppe på natten för att läsa klart en bok, men när hvudkaraktären är lätt att gilla plus att pågår massa familjedrama och kärlekstrubbel, då blir det enkelt så att man är alldeles för trött morgonen efter. 
 
I dina ögon är en av Dessen bästa böcker. Om du inte har läst något innan av författaren så rekommenderar jag verkligen den här! I och för sig så rekommenderar jag den till alla som gillar contemporary.
 
 

The Crown

 
The Crown | Kiera Cass | The selection #5 | s.352 | Harper Collins
 
 In The Heir, a new era dawned in the world of The Selection. Twenty years have passed since America Singer and Prince Maxon fell in love, and their daughter is the first princess to hold a Selection of her own. Eadlyn didn't think she would find a real partner among the Selection's thirty-five suitors, let alone true love. But sometimes the heart has a way of surprising you...and now Eadlyn must make a choice that feels more difficult - and more important - than she ever expected.

Jag var minst sagt riktigt besvken på The Heir, jag tycker fortfarande att det skulle varit en egen serie istället för att bygga på The selection. Trots min besvikelse så ville jag verkligen läsa The Corwn då jag verkligen ville veta hur allt skulle sluta. Eadalyn, som jag inte alls kunde med i förra boken, är inte alls lika odräglig och det var förvånansvärt enkelt att gilla henne. 
 
Jag gillade vändningen som The crown tog men det hände för snabbt. Det hade gärna kunnat få vara en till bok då denna händelse hade kunnat fått växa allt eftersom. Istället kändes det som om Cass fick bråttom att skriva klart boken och därför blev vändningen alldeles för krystad.

Boken får en trea i betyg, den var bättre än The Heir men det kändes som sagt som om förftaaren skrivit den med all hast och den gav inte alls den känsla jag önskade. Dessutom är jag fortarande arg för att man valde att fortsätta skriva på en serie som redan fått ett perfekt slut.
 

Rosensällskapet

 Rosensällskapet | Marie Lu | Den unga eliten #2 | s.320 | Modernista

 

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.

Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som nästan lyckades döda henne.

Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter närs av rädsla och har börjat växa bortom hennes kontroll. Och hon litar inte på sina nyvunna Eliten-vänner. Teren Santoro, Inkvisationens ledare, vill se henne död. Och hennes tidigare vänner, Raffaele och Dolksällskapet, vill nu sätta stopp för hennes hämndlystnad. Adelina kämpar för att försöka klamra sig fast vid det goda inom sig.

Jag var inte helt såld på den första boken, Den unga eliten och hade därför inte några större förtväntningar på denna. Den unga eliten var tillräckligt bra för att jag skulle vilja läsa nästkommande bok i serien, Rosensällskapet. När jag påbörjade läsningen av Rosensällskapet var det otroligt svårt att komma in i handlingen, jag hade verkligen glömt allt som hände i första boken. Med lite hjälp kunde jag fortsätta läsningen med ett uppfräschat minne av föregående bok. 

En vändning som jag verkligen gillar är att Adelina är maktgalen och så hämdlysten att hon inte bryr sig om vad hennes makt kostar henne. Det finns ett mörker i Rosensällskapet, tack vare Adelina, som sällan finns i ungdomsböcker nu för tiden. Oftast är huvudpersonen den godaste (godaste som i motsaten till ondaste, inte godaste som i gott) av alla men som är oskyldigt dömd, här börjar det bli tvärtom, vilket gillas. Samtidigt så hopppas jag ändå att Adelina lyckas ta sitt förnuft till fånga. Det ska bli riktigt spännande att läsa den tredje boken om den unga eliten.

Om du, som jag, var besviken på Den unga eliten (med tanke på att författarens Legend-serie var så bra), tycker jag ändå att du ska plocka upp Rosensällskapet.

 

 


Kvinnan på tåget

Kvinnan på tåget | Paula Hawkins | - | s.400 | Massolit pocket
 
 
Alkoholiserade och arbetslösa Rachel tar tåget samma tid, varje dag. Varje dag betraktar Rachel det unga vackra paret i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv perfekt. Tills hon en dag ser ut genom tågfönstret och upptäcker något som skakar om henne totalt. Ett par dagar senare vaknar Rachel, bakfull med ångest och minnesluckor, och får snart veta att Jess har försvunnit spårlöst. Hon kan inte släppa tanken på att hon själv har information om försvinnandet och när polisutredningen inleds börjar Rachel göra egna efterforskningar.
 
(Handling från Massolit)
 
Redan i Mars fick jag ett jättesug att läsa en otroligt spännande och mörk deckare, då kom jag att tänka på Kvinnan på tåget. Jag har sett den hyllas lite här och där, och alla har pratat om en väldig twist. Detta gjorde mig otrolig sugen på att läsa boken, jag införskaffade den i början på Maj och började läsa den så fort jag kunde. Efter två kapitel var jag rädd för att den skulle vara lika tråkig hela boken igenom. Man fick läsa om Rachel som satt på tåget vid olika tidpunkter på dygnet. Boken blev spännande i långsam takt, det som fick mig att fortsätta läsa var den där twisten jag läst och sett så mycket fram emot.
 
Den så kallade twisten var inte mycket till twist i mina ögon. Visst, det var såklart en annan gärningsman än den huvudpersonen tänkt sig men ändå inte helt oväntat. Om jag inte hade haft så stora förväntningar på boken så hade den säkert fått högre betyg, men den nådde inte alls upp till mina förhoppningar. 
 
 

Jag lät dig gå

Jag lät dig gå | Clare Mackintosh | - | s.424 | Lind & CO
 
Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick.
Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.
 
För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol – hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.
Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat?
 
Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande.
 
Sedan Mars har jag känt ett enormt sug efter att läsa en riktigt spännande deckare, allara helst en thriller men en oväntad twist. Tidigare denna månad läste jag en bok som enligt många recensioner skulle innehålla mina krav. Tyvärr så var inte twisten så oväntad och därav blev jag enormt besviken. Jag lät dig gå började dyka upp på några bloggar och väckte mitt intresse, jag bad om ett recex och fick ett. Efter ungefär 160 sidor kunde jag gissa mig till vad den så kallade twisten skulle innebära och jag kunde även peka ut vem brottsmannen var. Efter 200 sidor kunde jag inte släppa boken ifrån mig för allt jag trott visade sig vara fel. HELT FEL. Det här kan vara enda gången jag varit så glad över att ha haft så fel.
 
 
Kapitlena varierar från olika personers perspektiv (vilket thrillers ofta gör, har jag märkt) vilket jag gillar då man hela tiden vill fortsätta läsa för att få reda på mer. Vad som skiljer sig i Jag lät dig få jämfört med andra liknande böcker är att man inte vet hur lång tid det gått mellan varje kapitel, det kan vara allt från en dag till månader. Det avslöjas varje gång en bit in i kapitlet men till en början hade jag svårt att hänga med. 
 
Ett tag var jag rädd för att en oläglig relation skulle utveckla sig mellan två personer, jag var helt inställt på att det skulle dra ner hela boken. Återigen hade jag fel. Trots twisten (som jag fortfarande inte har smält) kan jag inte ge boken fullpott. Det är en liiiten aspekt som jag tycker att författaren glömt att lägga fokus på, några sidor till från en annan persons synvinkel och jag hade varit helt nöjd! 

Gillar man böcker som Gone Girl, Bränd himmel och Kvinnan på tåget garanterar jag att man kommer gilla Jag lät dig gå. Jag hoppas verkligen att få läsa mer av Clare Mackintosh!
 
 

Vem som helst utom Ivy Pocket

Vem som helst utom Ivy Pocket | Caleb Krisp | Ivy Pocket #1 | s.352 | Modernista
 
Ivy Pocket är en vandrande katastrof, som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för.
 
Men bilden vår hjältinna har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad.
 
När Ivy hamnar i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som möjligen har en förbannelse vilande över sig) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från det ögonblicket och framåt kastas Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd.
 
Vem som helst utom Ivy Pocket dök upp i brevlådan helt oväntat och prioriterades därför inte. Sen började massor av hyllande recensioner upp, alla verkar se fram emot att läsa mer om Ivy Pocket. Utom jag. Trots att det är en middle grade-bok så kändes de lättlästa 350 sidorna otroligt långa. Under hela bokens gång väntade jag på att förstå vad alla andra verkar gilla. För mig är Ivy Pocket är otroligt svårgillad karaktär och det är inte förrän i slutet när hon visar upp sina känslor som jag faktiskt känner någorlunda medkänsla. Jag kan förstå hur man kan tycka boken är rolig men den faller mig inte alls i smaken.  
 
 
 

Dödens port

Dödens port | Rick Riordan | Olympens hjältar #4 | s.546 | Bonnier Carlsen
 
Gaia har öppnat dödens portar och nu väller monster från antikens dödsrike ut över jorden. Percy Jackson och Annabeth är instängda i underjorden och måste möta Tartaros alla fasor på egen hand. De andra halvgudarna Jason, Piper, Hazel, Leo, Frank och Nico utkämpar ett tvåfrontskrig: På ena sidan Gaias monster, på andra sidan deras före detta vänner i den stridslystna romerska armén. 
I en tempelruin i Grekland reser sig Dödens port. Att stänga den kommer att kräva alla deras krafter. Och mer ändå. 


Helt ärligt så tog det emot lite att börja läsa Dödens port, det känns som om Riordan har fått slut på nya ideér och börjat upprepa sig. Man kan redan i förväg lista ut vad som kommer hända, ett monster attackerar, en halvgud ställs på prov och vinner mot monstret, repeat. Jag är ändå glad att jag tog mig igenom boken, för när jag väl läste så ville jag inte lägga ifrån mig den för trots klagomålen ovan så kom det något oväntat då och då. 

Jag väntar spänt på sista boken då det finns så mycket som måste klaras upp. Trots att största delen av Dödens port känns som en upprepning av de föregående böckerna i serien så är det mycket som jag inte kan lista vad som kommer hända i sista boken. 

Gillar man Percy Jacksson så bör man verkligen plocka upp Olympens hjältar, men man måste verkligen vara på rätt humör för att uppskatta den till fullo.
 
 
 

I solstormens spår

I solstormens spår | James Dashner | Maze runner #0,5 | s.352 | Semic
 
När Thomas hamnar i labyrinten är världen utanför i ruiner. Solstormar har bränt jorden och ett fruktansvärt virus härjar. Men hur blev världen sådan? Ingen av dem vet. Deras minnen har raderats och det förflutna är förlorat.
 
Mark och Trina var där när det hände, de såg världen brinna. De flydde från ett översvämmat New York och har startat ett nytt liv när något ännu värre drabbar världen. Viruset. 
 
En sjukdom som förstör människors hjärnor och tar bort allt som gör dem mänskliga. Ingen går säker. Ingen, utom en övergiven femårig flicka. Vem är hon? Kan hon vara nyckeln till mänsklighetens överlevnad?

Detta är alltså en prequel till Maze runner, man får följa Mark som levde när solstormarna först kom och brännde sönder det mesta i dess väg. Jag hade hoppats på att få reda på mer om Thomas bakgrund då jag aldrig riktigt gillat Theresa, så till en blrjan blev jag något besviken när första kapitlet handlade om Theresa för att sedan handla om någon Mark man aldrif förr hört talas om. 

I solstormens spår var svår att komma in i, jag fick pina mig igenom de första 100 sidorna innan jag faktiskt kände att jag ville fortsätta läsa boken. Det som jag gillade mest var Mark tillbakablickar på hur det var när solstormarna först kom och kaoset som uppstod då. Sen handlade det mest bara om vraken och ointressant regeringsjox. Alltså, regeringsjox brukar vara det som är intressant i dystopier och misslyckas man med att gör det intressant så misslckas man i stort sett med hela boken. 
 
Början var seg, mitten var spännande och slutet var segt, därav mitt låga betyg. Men trots att ajg lovade mig själv att inte läsa någon mer bok av Dashner åtminstonde inte något med koppling till Maze runner så blir jag ändå sugen på att läsa Dödlig kod, vilket verkar vara från Thomas synpunkt innan själva labyrinten. 
 
I solstormens spår känns som om man försöker suga den sista musten ur den omtyckta Maze runnertriologin. 
 
 

Felfri

Felfri | Sara Shepard | Pretty little liars #2 | s.256 | Modernista
 
Signaturen A fortsätter  att sätta skräck i de forna bästisarna Spencer, Aria, Emily och Hanna. De fyra var oskiljaktiga tills den gemensamma kompisen Alison – som kände till gängets mörkaste hemligheter – försvann spårlöst för tre år sedan.
 
Nu har Alisons döda kropp hittats nergrävd i en trädgård, men A fortsätter att trakassera dem. Om det inte var Alison som skickade alla hotfulla meddelanden – vem är det då? Eftersom vännerna varit inblandade i en olycka som de tystat ner vågar de varken gå till polisen. I stället tvingas de allt djupare in i en härva av lögner. Och en sak är säker: Den mystiska A sitter inne med tillräckligt många snaskigheter för att kunna förgöra dem.
 
Trots att jag läst de fem första böckerna i serien så jag ändå fram emot till att nästa i serien ska ges ut på svenska av Modernista och jag hoppas verkligen att de ger ut alla 16 (?!) i serien. Pretty little liars är något som jag skulle vilja säga är ett guilty plesaure, men med tanke på hur mycket jag gillar Gossip Girl så måste jag säga att det är precis vad jag vill ha. Det är lättläst, fullt med intriger, drama och skvaller! Men det stoppar mig inte från att bli arg på karaktärerna, hur svårt ska det vara att prata med varnadra och polisen?

Hur kan man använda sig av ett omslag som ska föreställa huvudpersonerna när de inte ens är i närheten av att se ut som dem i boken? Men jag föredrar ändå dessa omslag framför de som B.Wahlströms använde sig av med barbiedockor. 

Jag hade hoppats på att näste del skulle komma ut under sommaren men tyvärr så måste jag vänta tills hösten. Under tiden kan ni som gillar Gossip Girl men ännu inte läst Pretty little liars plocka upp serien och läsa ikapp!
 
 
 

Glastronen

Glastronen | Sarah. J. Maas | Glastronen #1 | s.400 | Modernista

I kungadömet Adarlan – där magi och gamla seder förbjudits, och där härskaren styr med järnhand – kallas landets främsta lönnmördare, 18-åriga Celaena Sardothien, till rikets vackra, skimrande glasslott.

Hon reser dit, inte för att mörda kungen, utan för att vinna sin frihet. Om Celaena besegrar tjugotre motståndare i en tävling – mördare, tjuvar och soldater – blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens kämpe.

Kronprinsen, Dorian Havilliard, kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet, Chaol Västfall, kommer att träna henne. Och båda kommer att försöka vinna hennes hjärta. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet, något som är där i syfte att döda.

Celaenas kamp för sin frihet övergår till en kamp för överlevnad, till ett desperat försök att förgöra de mörka krafterna innan de utplånar hela hennes värld.
 
Ingen kan ha undgått hypen kring denna serie. Den har varit överallt och jag har inte sett ett enda negativt ord om den. Jag hade länge funderat på att läsa serien på engelska och har hållit i den flera gånger på SF-bokhandeln, men ändå inte köpt den. Framsidan har skrämt mig, den ser så high fantasyaktig ut, vilket inte har lockat mig. När Glastronen äntligen gavs ut på svenska så kände jag att det var dags för mig att se om den var värdig hypen. DET ÄR DEN!
 
Jag läste Glastronen en bit in i min lässvacka, trots det tappade jag aldrig suget att läsa den. Det som gör mig orolig är att nästa del varken finns med i Modernistas sommar- eller höstutgivning. Frågan nu är om jag ska köpa hem serien på engelska eller behöva uppleva den eviga väntan på att nästa bok ska översättas. 
 
Glastronen har en grym huvudkaraktär, Celaena, en tjej som föredrar att slåss med dolkar (för en gångs skull så är det inte en tjej med pilbåge), och såklart en början på ett triangeldrama. Det som är det jobbigaste med triangeldramat är inte att det är... utan att jag inte vet vem jag "hejar" på! Det finns inte en enda sak jag skulle vilja ändra på i boken, den har allt! 
 
Jag begär att Modernista ger ut andra delen i serien NU!
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg