Mannen som lekte med dockor

Mannen som lekte med dockor | Magnus Jonsson | Hatet #1 | s.397 | Modernista
 
Det var omslaget som fick mig att vilja läsa Mannen som lekte med dockor. Däremot borde jag ha gett upp boken så fort de första varningstecknen kom. Alltså, det är en karaktär som är polis med hiphop-stil (författarens beskrivning) och till detta har man även valt att karaktären ska prata med hiphop-slang vilket inte författaren klarar av. Allt blir så töntigt och så fel, tänk er föräldrar eller far/morföräldrar som ska försöka prata "hippt" med sina tonnårs barn. På den nivån är det. Inte nog med detta utan den andra polisen är föredetta skejtare eller hur det var, och så fort man beskriver någor om skatejning så får man det så detaljerat att det känns som om man har läst det på wikipedia, vilket i sin tur gör så att det känns som om författaren inte har en aning om vad han skriver om. 
 
Om man bortser från alla hemskt dåliga karaktärsbeskrivningar så var inte handlingen en höjdare heller. Ett intressant mord sker, man försöker lösa det, sen blandas det in massa andra händelser som gör att man glömmer bort huvudhandlingen (mordet). Dessutom kunde jag lista ut vem mördaren var innan jag läst halva boken, vilket aldrig har hänt förr. 
 
Efter 100 sidor kände jag att hiphop-slangen sänkt boken så pass mycket att jag tänkte ge upp, men jag har så svårt att ge upp en bok så jag läste ut den. Inte nog med att jag plågade mig igenom boken, det är den första delen i en serie (vilket står på framsidan trots detta missade jag det ädnå)! Jag kan garantera att jag inte tänker läsa en enda bok till i serien, och troligen inte ens av författaren. 
 
Jag inledde bokåret 2017 med denna bok, inte den bästa starten precis...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback












RSS 2.0