I solstormens spår | James Dashner | Maze runner #0,5 | s.352 | Semic

 

 

 

Detta är alltså en prequel till Maze runner, man får följa Mark som levde när solstormarna först kom och brännde sönder det mesta i dess väg. Jag hade hoppats på att få reda på mer om Thomas bakgrund då jag aldrig riktigt gillat Theresa, så till en blrjan blev jag något besviken när första kapitlet handlade om Theresa för att sedan handla om någon Mark man aldrif förr hört talas om. 

I solstormens spår var svår att komma in i, jag fick pina mig igenom de första 100 sidorna innan jag faktiskt kände att jag ville fortsätta läsa boken. Det som jag gillade mest var Mark tillbakablickar på hur det var när solstormarna först kom och kaoset som uppstod då. Sen handlade det mest bara om vraken och ointressant regeringsjox. Alltså, regeringsjox brukar vara det som är intressant i dystopier och misslyckas man med att gör det intressant så misslckas man i stort sett med hela boken. 

 

Början var seg, mitten var spännande och slutet var segt, därav mitt låga betyg. Men trots att ajg lovade mig själv att inte läsa någon mer bok av Dashner åtminstonde inte något med koppling till Maze runner så blir jag ändå sugen på att läsa Dödlig kod, vilket verkar vara från Thomas synpunkt innan själva labyrinten. 

 

I solstormens spår känns som om man försöker suga den sista musten ur den omtyckta Maze runnertriologin. 

 

 

Felfri | Sara Shepard | Pretty little liars #2 | s.256 | Modernista

 

 

 

Trots att jag läst de fem första böckerna i serien så jag ändå fram emot till att nästa i serien ska ges ut på svenska av Modernista och jag hoppas verkligen att de ger ut alla 16 (?!) i serien. Pretty little liars är något som jag skulle vilja säga är ett guilty plesaure, men med tanke på hur mycket jag gillar Gossip Girl så måste jag säga att det är precis vad jag vill ha. Det är lättläst, fullt med intriger, drama och skvaller! Men det stoppar mig inte från att bli arg på karaktärerna, hur svårt ska det vara att prata med varnadra och polisen?

Hur kan man använda sig av ett omslag som ska föreställa huvudpersonerna när de inte ens är i närheten av att se ut som dem i boken? Men jag föredrar ändå dessa omslag framför de som B.Wahlströms använde sig av med barbiedockor. 

Jag hade hoppats på att näste del skulle komma ut under sommaren men tyvärr så måste jag vänta tills hösten. Under tiden kan ni som gillar Gossip Girl men ännu inte läst Pretty little liars plocka upp serien och läsa ikapp!

 

 

Glastronen | Sarah. J. Maas | Glastronen #1 | s.400 | Modernista

 

Ingen kan ha undgått hypen kring denna serie. Den har varit överallt och jag har inte sett ett enda negativt ord om den. Jag hade länge funderat på att läsa serien på engelska och har hållit i den flera gånger på SF-bokhandeln, men ändå inte köpt den. Framsidan har skrämt mig, den ser så high fantasyaktig ut, vilket inte har lockat mig. När Glastronen äntligen gavs ut på svenska så kände jag att det var dags för mig att se om den var värdig hypen. DET ÄR DEN!

 

Jag läste Glastronen en bit in i min lässvacka, trots det tappade jag aldrig suget att läsa den. Det som gör mig orolig är att nästa del varken finns med i Modernistas sommar- eller höstutgivning. Frågan nu är om jag ska köpa hem serien på engelska eller behöva uppleva den eviga väntan på att nästa bok ska översättas. 

 

Glastronen har en grym huvudkaraktär, Celaena, en tjej som föredrar att slåss med dolkar (för en gångs skull så är det inte en tjej med pilbåge), och såklart en början på ett triangeldrama. Det som är det jobbigaste med triangeldramat är inte att det är... utan att jag inte vet vem jag "hejar" på! Det finns inte en enda sak jag skulle vilja ändra på i boken, den har allt! 

 

Jag begär att Modernista ger ut andra delen i serien NU!

 

 

Bränd himmel | Gilly MacMillan | - | s.464 | Modernista 

Under en söndagsutflykt i Leigh Woods strax utanför Bristol låter Rachel Jenner sin åttaårige son springa i förväg. Ben är utom synhåll bara en kort stund. Sen är han borta – och Rachel befinner sig mitt i varje förälders värsta mardröm.

I media slår försvinnandet ner som en bomb. Några ödesdigra handlingar får både pressen och allmänheten att vända sig mot Rachel. Och samtidigt visar det sig att Rachels syster bär på fruktansvärda hemligheter.

Kriminalkommissarie James Clemo och hans kollega Emma Zhang arbetar intensivt med det prestigefyllda fallet. Men när ledtrådar slutar i återvändsgränder och lögner kommer fram i ljuset blir läget allt mer desperat – för alla inblandade.

Rachel är pressad till bristningsgränsen av sorgen och den förkrossande oron över sin son, av trycket från polisutredningen och den hårt dömande allmänheten. Vem kan hon egentligen lita på? Och vem kan lita på henne?

I somras fick jag hem Bränd himmel utan att ha bett om den (sådant är alltid lika trevligt), men kände inte att jag hade tid att läsa den då och sen kom andra böcker i mellan. I mars tog jag äntligen upp boken oh undrar nu varför jag inte läst den tidigare. Jag var fast från sida ett. 

Man får läsa från mamma Rachels perspektiv och från kommisarie James, detta medförde ny information konstant vilket gjorde boken till en riktig bladvändare. Inte blev den sämre av alla twister som tillkommer. 

Bränd himmel har jämförts med Gone Girl, jag förstår jämförelsen till viss del. Det är inte själva handlingen som gör sig påmind utan själva mörkret. Jag klassar dem båda som thrillerdeckare, vilket är en genreblandning jag gärna vill utforska mer. 

Jag vill läsa mer av MacMillan!

 

 

Löss | Bengt-Erik Engholm | - | s.28 | Natur & Kultur

 

Förra året läste jag Snor av samma författare, så jag hade på känn vad som väntade mig i Löss. Jag förväntade mig en humoristisk faktabook med många bilder vilket var precis vad jag fick. Det är en perfekt bok för dem som vill veta med om Löss. Den passar perfekt att läsa när det går en lössepedemi på förskolan eller skolan, då den både ger information och tar död på myter om löss. 

 

 

Ten thousand skies above you | Claudia Gray | Firebird #2 | s.432 | Harper Teen

 

A thousand pieces of you lämnade jag med ett STORT behov av att läsa nästa del på momangen, vilket då var omöjligt. Så här i efterhand tror jag att det var bra att jag inte läste den precis efter att jag fallit pladask för den första boken. Uder tiden jag väntat, har hypen (min hype) kring Firebird-serien försvunnit mer och mer. Detta var bra då jag tror att jag skulle ha varit mer besviken på Ten thousand skies above you än vad jag blev. Eller så hade det varit tvärt om och jag skulle ha älskat den. Hur som helst så var andra delen inte alls lika bra som den första, men omslagen fortsätter att vara fina!

 

Den första boken, A thousand pieces of you, slukade mig och inte tvärtom. Det var omöjligt att göra något annat än att läsa, jag var så fast och den var så bra. Jag hade hoppats på att få samma läsupplevelse av Ten thousand skies above you, men tyvärr så saknas intensivitet som jag upplevde med den första boken. 

 

Tack vare det spännande, otipadde men ändå självklarar slutet får boken en fyra istället för en trea. 

 

 

 

Gudar & Monster | Laini Taylor | Önskemånglarens dotter #3 | s.581 | Bazar

 

För att riktigt kunna njuta av den avslutande delen i den fantastiska serien Önskemånglarens dotter, valde jag att först läsa om de två andra böckerna i serien. Med minnet på plats påbörjade jag läsningen av Gudar & Monster och tyvärr måste jag säga att jag är besviken.

 

Boken är långdragen och jag fastnar inte alls för den som jag gjorde med de tidigare böckerna. Till och från blir det intressant och även spännande. Mot slutet tar boken en vändning som jag inte alls gillade. Trots att boken inte alls levde upp till förväntningarna kan jag ändå inte säga vad som hade kunnat göras bättre. De nya karaktärerna man får möta är intressanta och de flesta nödvändiga, händelserna i boken är alla behövliga. Det jag skulle vilja ha mer av är tempo. 

 Gudar & Monster får en svag fyra i betyg. 

 

 

The DUFF | Ari Sandel | 2015 | 1h 41 min | CBS Films

 

Efter att ha läst och älskat boken så ville jag såklart också se filmen. Tyvärr så är de enda likheterna mellan bok och film typ fem namn, betydelsen kring ordet DUFF och Biancas crush. Istället för att fokusera på Biancas flykt från sina tankar handlar filmen istället mer om sociala medier, vilket jag anser är ett stort misstag. Trots de bristande likheterna kunde jag inte hjälpa att älska filmen. Tack vare att Mae Whitman gör en supergrym Bianca kunde jag sluta störa mig på de obefintliga liknelserna. 

 

Filmen hade kunnat få fullpott men jag känner ändå att den hade kunnat bli ännu bättre om den hade hållt sig mer till originalberättelsen. Istället har man valt att göra filmen mer barnvänlig vilket ledde till att bokens handlingen tappades bort i det hela och därför lyser likheterna med sin frånvaro. Jag hatar att jag gillar filmen The DUFF så mycket när den skiljer sig så otroligt mycket från den fantastiska boken men tyvärr så måste jag säga att den mycket väl kan komma att bli en ny favoritfilm .

 

 

Kopparhandsken | Holly Black & Cassandra Clare | Magisterium #2 | s.329 | Bonnier Carlsen

 

 

Först och främst vill jag uttrycka min frustration och ilska över att förlaget bytt omslagsserie. Hur får man ens lov att göra så?! Men ändå, lite cred ska förlaget ändå ha för att de givit ut första boken i samma omslagsserie som den andra (men är ändå förevigt bitter för i min bokhylla matchar de inte). 

 

Jag lämnade första boken med känslan av att den var lite väl lik Harry Potter men var ändå förväntansfull på den andra boken. Min förväntningar var inte precis höga men Kopparhandsken nådde ändå inte upp till dem. Däremot så gläder jag mig åt att det inte längre känns som om författarna skrivit en bok baserad på Harry Potter. Det nya konceptet är intressant men det är något med handlingen som tråkar ut mig, på grund av detta läste jag enbart för att boken skulle ta slut, men mot slutet vände det. Jag kommer läsa fortsättningen för att se hur det går för Callum, Alex och Tamara. 

 

 

Askfödd | Sabaa Tahir | An amber in the ashes #1 | s. 511 | B.Wahlströms

 

 

 

Idag är det min tur att i stafetten att blogga om Askfödd, jag tar över stafetten från Mitt liv som Miimz. Jag gillade verkligen Askfödd, men trots detta får den inte fullpott. Någonting saknades och det hemska omslaget gjorde inte saken bättre. Hur kan man välja att gå ifrån originalupplagen när den är så vacker? Askfödd är yttligare ett bevis på att man inte ska döma boken efter dess omslag. 

 

Trots att denna tegelsten har sina 500 sidor känns den inte tillräckligt lång då lämnar Askfödd fler frågor än svar. Jag vill få reda på mer om Laia och Darins föräldrar speciellt om deras del i motståndarrörelsen. Jag vill veta mer om motståndarrörelsen splittrade åsikter och mullvadar. Jag vill få reda på mer om imperiets (förhoppningsvis osäkra) framtid. Framför allt vill jag få reda på mer om Kokerskan. Vem är hon?! Även om mina frågor är många så har jag fått tillräcklig information för att bli besatt av världen de lever i. Det finns så mycket olika väsen man fått otillräcklig information om men som man vill veta allt om.

 

Laia och Elias öden vävs samman på ett himla bra och smart sätt trots deras skillda bakgrunder. Askfödd flyter på och allt känns så smart uttänkt redan från början. Maktspelen som jag oftast gillar så mycket är inte det som intresserar mig mest utan personerna som styr det. Jag ser verkigen fram emot att läsa fortsättningen! 

 

Askfödd är en riktig bladvändare och en tegelsten med sina 500 sidor, denna kombination gjorde den omöjlig attlägga ifrån sig och jag läste ut den på en och samma dag. Därmed varnar jag er, om ni påbörjar boken, se till att ha hela dagen ledig för du kommer behöva det! Trots att den inte får fullpott så hade jag inte kunnat inleda året med en bättre bok. 

 

 

Everything, Everything | Nicola Yoon | - | s.320 | Corgi Childrens 

 

 

En sån här fin bok kan omöjligt vara dålig, detta var min tanke när jag köpte boken. Jag har sett den lite här och där med blandade recensioner men eftersom den är så fin ville jag ge den en chans. Allt jag visste om boken var att den handlade om en tjej som är allergisk mot i princip allt och att hon blir kär. Låter inte så superlovande, men jag gillade den mycket samtidigt som jag är superkluven.

 

Till en början älskar jag boken, den är dyster samtidigt som den känns lycklig och kärleksfull. En kärleksbok med en twist i form av Maddys sjukdom. Jag var störtsäker på att jag skulle ge boken 5 poäng av 5 möjliga men när jag läst omkring 200 sidor händer en sak som känns så osannolikt att det händer så enkelt, men jag köper det ändå. Men ungefär 250 sidor in så händer det något otroligt oväntat, en riktigt grym twist med en stämning som inte alls passar boken då den är så mörk, men det är sättet författaren väljer att nästintill ignorera denna händelse som drar ner mitt betyg. Den här händelsen borde ges mycket mer uppmärksamhet eller inte tas upp överhuvudtaget. Jag skulle så otroligt gärna vilja läsa mer om detta, och inte alls så som det framställts i boken. 

 

 

 

 

Jag fick hem boken Hemma helt oväntat från Natur och Kultur, och har aldrig tidigare hört talas om boken. Så fort jag såg framsidan med dess bronsfärgade titel fick jag genast upp förhoppingarna om boken. Jagbörjade bläddra i boken och konstaterade snabbt att boken måste läsas och tittas i på direkten, jag släppte allt jag gjorde och läste den fantastiska boken. 

 

Hemma förklarar att hem ser olika ut beroende på vem som bor där. Visst, några sidor kan anses lite väl stereotypiska men jag väljer faktiskt att bortse från det då många olika etniciteter förekommer i boken utan att skildra dessa på ett fördomsfullt sätt. 

 

Bilderna. BILDERNA! Eller ska jag säga illustrationerna? Hur som helst så är illustrationerna helt otroliga. De är så himla fina! Den här bilden vill jag ha som en stor tavla (favoritbilden):

 

 

Vill ni se fina bilder med fint budskap, läs då Hemma!

 

 

Hur många gånger har vi hört uttrycket "Man ska inte döma boken efter dess omslag"? Detta uttryck tåls att upprepas när det gäller den andra delen i Half Bad-serien, Det mörka ödet. Tyvärr förstår jag om omslget skrämmer iväg potentiella läsare. Serien fortsätter hålla måttet även om inte omslaget gör det. 

 

Det som skiljer första och andra delen från varandra är tempot. Både tempot och spänningen trappas upp i samband med att kriget mellan rebellerna och rådet kommer allt närmare. Dessutom ökar även konfliktnivån då Nathan inte verkar klara av att ha någon nära inpå. Nathans motgångar skuggar över hans framgångar trots att framgångarena är stora och många. 

 

Jag hoppas på att den tredje och sista boken innehåller en bra strid, framgångar för Nathan som är större än hans eviga motgångar och att Nathan inser vilkern partner som är rätt för honom (vilket såklart är den som jag"hejar" på). 

 

Gillade du Ondskans son kommer du inte bli besviken på Det mörka ödet!

 

 

Lästa:

 

Änglafall | Susan Ee | Penryn & tidernas slut #1 | s.272 | Modernista

 

Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den.

Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster – och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Jag har hört oerhört blandad kritik om Änglafall, många som klagar på kannibalism men det är inget som stör mig. Eller alltså, vore det i verkligeheten så skulle det ha stört mig enormt men inte det som utspelar sig i Änglafall. Hur som helst så har jag länge velat läsa boken och när Modernista gav ut den svenska översättningen fanns det ingen ursäkt längre till att inte göra det. 

 

Under tiden som jag läste boken så la jag mig inte ifrån den i onödan, den följde med mig både när jag lagade mat och "tittade" på TV. Tyvärr lämpade sig inte boken för duschbesök. Änglafall är spännande, har starka karaktärer och intressant koncept. Karaktären jag fastnade mest för, eller ansåg vara mest intressant var Penryns mamma med hennes sjukdom. 

 

Det finns många skumma och mystiska typer i Änglafall som man får veta alldeles för lite om. Jag hoppas att man får mer information om dem i uppföljaren. Och om hur det går för Penryn och resten av mäsnkligheten. Och om hur det går för änglarna. Och om Raffe! Och mer om varför världen ser ut som den gör. 

 

Jag gillar helt klart Änglafall och tänker garanterat läsa uppföljarna, något annat jag gillar är bokens omslag som känns lite gummiaktigt (som mina HP-böcker)!  

 

 

 

 

De odödligas sång | Julie Kagawa | Blood of Eden #3 | s.400 | Harper Collins Nordic 

 

 

Blood of eden-serien har varit en berg-och-dalbana. Första boken var bra, mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara, tvåan var riktigt bra och överträffade ettan medan den tredje och sista boken var sämst i hela serien. Jag har försökt sätta fingret på varför jag inte uppskattar den lika mycket som de andra när det känns som om den har allt för att bli en fullpottare. Den enda anledninger jag kommer på är att vampyrmodet är borta och likaså mitt intresse. Det känns inte som om boken fått en ärlig chans, när jag väl började läsa boken efter att ha fått den som recex för ett halvår sedan, så läste jag den enbart för att få bort den från mitt samvete. 

 

Alla karaktärer gör en intressant utveckling under bokensgång, förutom Sarren såklart. Han är samma gamla och genom-onda Sarren. Man får även se Allisons vampyriska sida och inte bara den mänskliga, detta är ett plus då hon hela tiden framstått som god nästan utan några problem. Nu äntligen fick vi se den del av Allison som fattas, den blodtörstiga sidan. Kanin, Schakalen och Allison fortsätter att hålla ihop och Schakalens kommentarer är det enda humoristiska i hela boken. 

 

De odödligas sång är inte den bästa boken i serien men helt klart ett okej avslut. Har man läst de tidigare delarna ska man absolut läsa sista boken också. Trots all min kritik mot den avslutande delen så är jag ändå inte besviken, serien fick ett värdigt slut! Har man inte tröttnat på vampyrer så bör man absolut ge hela serien en chans.

 

 

 

Utpost | Ann Aguirre | Razorland #2 | s. 320 | Modernista

 

Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss.

Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.

Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.

Jag gillade verkligen den första delen i Razorlandserien men var tyvärr inte lika förtjust i slutet. Utpost är en fullpängare, den har allt som Enklav hade plus lite till (exempelvis ett bra och spännande slut). Jag hade inte förväntat mig att gilla Utpost mer än första boken i serien.

Utpost är sjukt spännande, men det jag gillar allra bäst är mysteriet med missforstren och hur det påverkar samhället Räddning. Däremot gillar jag inte alls namnet Räddning på en by, känns som om man gjort en miss när man översatte eller så låter det mer naturligt på originalspråket. 

Att välja en favoritkaraktär är svårt, men valet står mellan Moder Eke och Tålig. Ömheten och kärleken som Moder Eke ger Spadertvå vinner nog över Tåligs känslor och handlingar för Spadertvå. Att utse en hatkaraktär är typ alla av kvinnligtkön, det låter hemskt men författaren har framställt de flesta kvinnor som riktiga satmaror då de vägrar acceptera Spadertvå som jägarinna. Hela samhället är så bakåtsträvande att det gör mig arg! 

Sista delen i triologin kommer inte ut förrän i september enligt Bokus. SEPTEMBER?! Det ger er som inte läst serien än tid att läsa den, för det bör måste ni göra!

 

Ett snyggt omslag är alltid ett stort plus men det som lockade mig mest till att läsa Galveston var att det är samma författare som skrev True Detective. Eftersom handlingen verkade spännande och TV-serien True Detective är så himla bra, iallafal första säsongen, så påbörjade jag Galveston med minst sagt höga förväntningar.

 

Galveston börjar segt men ändå lovande, mystiken försvann i och med att man även får läsa kapitel från nutid för att sedan kastas tillbaka 20 år i tiden där själva huvudhandlingen utspelar sig. Det som gör mig mest besviken är att boken hade så mycket potential som författaren inte använder. Jag har läst otroligt mycket hyllningar om Galveston men tyvärr förstår jag inte varför. Ett slut med en rejäl twist hade kunnat räddat boken från min besvikelse, jag hade förväntat mig något mystikt och spännande. Istället fick jag läsa en seg bok i hopp om att slutet skulle rädda den. 

 

Trots all min kritik så uppskattade jag ändå läsupplevelsen, om författaren ger ut fler titlar som blir översatta till svenska läser jag dem gärna!

 

 

 

 

Jag var inte superimponerad av den första boken i Grisha-triologin, men jag ville såklart veta vad som skulle hända med Alina, Mal, Skuggmästaren och Ravka. Mina förväntningar på andra boken i serien, Stormens öga, var måttliga vilket resulterade i att jag bjöds på en läsupplevelse som överträffade mina förväntningar. 

 

Stormens öga har en mörkare ton över sig än den föregånde boken I ljusets makt, vilket jag gillar. Alina förändras om det är till det bättre eller sämre är svårt att säga men det får mig helt klart att längta ännu mer efter nästa bok! Twisterna och slutet minskar inte suget till sista boken, det är så mycket jag vill veta om Alina och alla de andra. Det kan hända vad som helst och jag älskar det!

 

Om man, liksom mig, inte var storförtjust i första boken borde man absolut plocka upp Stormens öga och ge serien en andra chans!