De odödligas sång | Julie Kagawa | Blood of Eden #3 | s.400 | Harper Collins Nordic 

 

 

Blood of eden-serien har varit en berg-och-dalbana. Första boken var bra, mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara, tvåan var riktigt bra och överträffade ettan medan den tredje och sista boken var sämst i hela serien. Jag har försökt sätta fingret på varför jag inte uppskattar den lika mycket som de andra när det känns som om den har allt för att bli en fullpottare. Den enda anledninger jag kommer på är att vampyrmodet är borta och likaså mitt intresse. Det känns inte som om boken fått en ärlig chans, när jag väl började läsa boken efter att ha fått den som recex för ett halvår sedan, så läste jag den enbart för att få bort den från mitt samvete. 

 

Alla karaktärer gör en intressant utveckling under bokensgång, förutom Sarren såklart. Han är samma gamla och genom-onda Sarren. Man får även se Allisons vampyriska sida och inte bara den mänskliga, detta är ett plus då hon hela tiden framstått som god nästan utan några problem. Nu äntligen fick vi se den del av Allison som fattas, den blodtörstiga sidan. Kanin, Schakalen och Allison fortsätter att hålla ihop och Schakalens kommentarer är det enda humoristiska i hela boken. 

 

De odödligas sång är inte den bästa boken i serien men helt klart ett okej avslut. Har man läst de tidigare delarna ska man absolut läsa sista boken också. Trots all min kritik mot den avslutande delen så är jag ändå inte besviken, serien fick ett värdigt slut! Har man inte tröttnat på vampyrer så bör man absolut ge hela serien en chans.