En orimlig att-läsa-hög

Egentligen var det meningen att detta inlägg skulle upp förra veckan den 14:e juli då det var en månad kvar av min ledighet, nu är det alltså en vecka mindre kvar på min ledighet/semester/sommarlov. Bilden ovan visar böckerna jag skulle vilja läsa ut innan jag börjar arbeta i höst. 14 böcker på 24 dagar känns inte helt rimligt. Men jag hoppas åtminstone på att hinna läsa åtta av dem. Arvtagaren får nog bli höstens stora bokprojekt och Harry Potter läser jag innan läggdags. 
 
Har ni läst någon av dessa böcker som jag bör prioritera får ni gärna tipsa om den/dem.
 

Tors hammare

Tors hammare | Rick Riordan | Magnus Chase #2 | s.468 | Bonnier Carlsén
 
I denna andra bok om Magnus Chase blir Magnus och hans vänner – valkyrian Sam, svartalven Blitzen och alven Hearthstone – kallade för att hjälpa asagudarna. Åskguden Tors hammare Mjölner, som förutom att framkalla åska skyddar Valhall och de övriga nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim, är borta. Att återfinna hammaren är ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig styrka, och minst en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de har åtminstone det sistnämnda…
 
Efter att ha läst den första boken i serien om Magnus Chase har jag sett fram emot att fortsättningen skulle komma ut på svenska. Efter serien om Percy Jackson är Magnus Chase min favoritserie av Riordan. Som vanligt när det gäller Riordans böcker hade jag lite svårt att komma in i den då det är så många karaktärer man glömt bort så de första kapitlen gick ut på att försöka placera och komma ihåg dem. Tors hammare är fylld med action och humor (tror ingen portätterar gudar om Riordan).
 
En ny karaktär som introduceras är formskiftaren Alex som dessutom är icke-binär person. Det jag gillar allra mest med hur man beskriver Alex är att Magnus och hans vänner inte gör det till en stor grej, det enda som är utmärkande är när Alex får förklara vad det innebär vilket för mig var lärorikt då jag är "familiar" med begreppet men inte är helt 100 på vad det innebär. Dock förekommer det att karaktärer de möter på deras öventyr kallas Alex för ergi och som jag förstod det fungerar det ordet som ett skällsord.
 
Även om jag gillade att Riordan tagit med en icke-binär person så var ändå slutet det bästa med hela slutet. Alltså inte för att slutet innebar att boken var slut, utan för att man fick återse en gammal karaktär som de flesta av oss känner till. Jag gillar verkligen hur Riordan väver samman hans olika serien. Jag ser minst sagt fram emot nästa bok om Magnus Chase.
 
 

Sammanfattning Läs-a-lot Sommar 2017

Nedan följer en sammanfattning av det jag läste under de nio dagarna läs-a-loten pågick. Jag hann läsa mycket mer än vad jag trodde att jag skulle hinna. Nästan alla böckerna från min planerade TBR blev utlästa, dessutom läste jag tre oplanerade böcker också.
 
Böckerna jag hann läsa under Läs-a-loten
 
Dag 1:
Empire of Storms
Sidantal:152
 
Dag 2:
Empire of Storms
Sidantal: 342
 
Dag 3:
Empire of Storms
Simon vs the Homo Sapiens agenda
Sidantal: 498
 
Dag 4:
Jag ser dig
Sidantal: 328
 
Dag 5:
Jag ser dig
Mysteriet med den försvunna katten
Sidantal: 248
 
Dag 6:
Always and forever, Lara Jean
Sidantal: 47
 
Dag 7:
Always and forever, Lara Jean
Sidantal: 178
 
Dag 8:
Always and forever, Lara Jean
The boy most likely to
Sidantal: 476
 
Dag 9:
The boy most likely to
Glöm mig
Mästerdetektiv Blomkvist
Emil i Lönneberga
Sidantal: 585

Utlästa böcker: 9
Lästa sidantal: 2854

Jag ser dig

Jag ser dig | Clare Mackintosh | - | s.427 | Lind&Co
 
En dag upptäcker Zoe Walker ett foto på sig själv bland småannonserna i en Londontidning. Utan förklaring, utan hänvisning till någon hemsida. Det bara finns där – ett grynigt svartvitt foto och ett telefonnummer.
 
Hon visar upp det för sin familj, men de är övertygade om att personen på fotot bara är någon som liknar Zoe. Dagen efter finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en.
 
Är allt bara ett misstag? Ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på dem … Zoe är fast besluten att ta reda på sanningen bakom bilderna.
 
Förra året läste jag Clare Mackintosh debut Jag lät dig gå som jag verkligen gillade. Jag har svårt att hitta riktigt bra deckare/thrillers med värdiga slut, men just Jag lät dig gå uppfyllde dessa kriterier. Med tanke på vad jag tyckte om hennes debut hade jag riktigt höga förväntingar på Jag ser dig.
 
Konceptet med att huvudkaraktären Zoe ser sitt foto i tidningen i samband med en annons utan att ha något med det att göra är bara i sig intressant. Boken börjar lovande och trots det något sega tempo blir jag fort fast. Jag har även en tanke om att Jag ser dig kommer bli bättre desto längre in i den man kommer vilket den också blev men någonstans vänder det. Vart boken börjar sakna något, kanske är det mystiken eller spänningen som saknas, är jag osäker på men det är omkring de sista sidorna när slutet närmar sig och läsaren får fler och fler ledtrådar om vem gärningsmannen är. 
 
Jag var helsäker på vem gärningsmannen var från och med att denne presenterades. Jag satt och tänkte för mig själv att oj vad tråkigt slutet kommer bli då man så lätt kunne misstänka denna, hade jag rätt? Nä. Men tror däremot att boken skulle vart bättre om jag hade haft det trots att man kunnat anat det tidigt. Den som istället presenteras som den skyldige är kanske inte långsökt men det känns inte trovärdigt. Jag gillade helt enkelt inte hur det blev och hade tänkt ge boken en svag fyra i betyg men sen kom epilogen och den drog verkligen ner boken yttligare. 
 
Ännu en grej som störde mig var alla dessa K-namn. Kelly, Katie och även en Kathy?! Hur svårt är det att ge karaktärerna namn som skiljer sig från varandra?! Jag ser dig var en spännande läsupplevelse fram till slutet där det mesta gick utför, trots det ser jag ändå mycket fram emot att få läsa mer av Clare Mackintosh. 
 
 
 

Läs-a-lot SommarTBR

Jag har aldrig (åtminstone vad jag kommer ihåg) deltagit i en Läs-a-lot. Men trots velande har jag bestämt mig för att delta i Nellys Läs-a-lot Sommar. Högen ovan är böckerna jag kommer välja bland att läsa, jag tror absolut inte att jag hinner läsa allihopa men förhoppningsvis fem av dem. På min instagram (marklarsbooks) recenserar jag de böcker jag hinner läsa under Läs-a-loten med hashtagen #läsalotsommar17
 
Jag hoppas på att kunna läsa mycket under dessa dagar, minst fem böcker och att läslusten håller sig kvar.
Nu ska jag bara bestämma mig för vilken bok jag ska börja med, det lutar mot Jag ser dig eller Empire of Storms

Once and for all

Once and for all | Sarah Dessen | - | s.358 | Penguin Books
 
Louna, daughter of famed wedding planner Natalie Barrett, has seen every sort of wedding: on the beach, at historic mansions, in fancy hotels and clubs. Perhaps that's why she's cynical about happily-ever-after endings, especially since her own first love ended tragically. When Louna meets charming, happy-go-lucky serial dater Ambrose, she holds him at arm's length. But Ambrose isn't about to be discouraged, now that he's met the one girl he really wants. 
 
Mot min förtvivlan ger inte raben&sjögren ut någon bok av Sarah Dessen i år. En översatt Dessen bok till sommaren har man kunnat sett fram emot sju år nu. Men jag tog tag i saken och köpte därför Dessens nyaste bok när jag beställde årets semesterläsning. 
 
Jag vet inte om det är på grund av att jag är van att läsa Dessens böcker på svenska eller om det berodde på själva handlingen, men jag hade riktigt svårt att komma in i boken. Det var inte förrän jag hade omkring 100 sidor kvar som jag verkligen såg fram emot att fortsätta läsa resten av boken. 
 
För det mesta får man läsa om huvudkaraktären Louna i nutid men det förkommer även några kapitel i dåtid för att vi som läsare ska få en bättre bild av Lounas kärleksliv. Det störde inte det lilla läsflyt jag fick men eftersom jag hade så svårt att komma in i handlingen var det ibland svårt att hänga med när det faktiskt blev ett dåtidskapitel.  Dessa dåtidskapitel var helt klart intressantare än resten av boken. Nutidshandlingen blev aldrig liksom riktigt fängslande men jag vet inte varför. Alla karaktärer var likeable men förutom dåtidskapitlen så saknade jag nog lite mer dramatiska händelser eller åtminsone något som hände mer än att handlingen gick framåt relativt smärtfritt. 
 
Ofta lämnar en Dessenbok kvar en känsla hos läsaren (iallafall hos mig) men med denna kände jag mets att det var skönt att jag tagit mig igenom den. Trots att detta helt klart inte var den bästa Dessenboken jag läst vill jag gärna läsa den när (om) den blir översatt och hoppas att den gör sig bättre på svenska.
 
 

Topp 10(+1) TV-serier

När jag inte läser, ser jag på TV-serier. Nedan följer en lista på mina 11 favoritserier utan inbördes ordning men de fem första ligger helt klart i topp. 
 
Twin Peaks
Gossip Girl
Gilmore Girls
Game of thrones
Sherlock
SKAM
Bob's Burgers
Riverdale
Stranger Things
Girls
Boardwalk Empire
 
 

Tips på barnlitteratur?

Till hösten tar jag emot min första klass, en årskurs 1:a. Igår fick jag reda på att vårt (mitt och min vän Lisas) examensarbete publicerats på DiVa. Jag är alltså klar med 4 års studier (woooohoo) och i höst börjar allvaret. Så sjukt roligt och nervöst.
 
Men hur som helst, jag vill hitta bra högläsningsböcker som berör exempelvis döden, kompisar, utanförskap, olika familjesituationer och diverse livsfrågor. Även böcker som gestaltar karaktärerna utanför de traditionella könsmönstren men också klassiker, spännande och roliga böcker. Bra barnlitteratur helt enkelt, gärna sådana man kan diskutera lite om, men också bara bra böcker (såsom Hattjakten av Sven Norqvist, den går såklart också att diskutera men jag hoppas ni förstår vad jag menar).
 
Jag tänkte ta en dag eller flera på bibblan och rota runt och se vad jag kan hitta, men då jag tyvärr inte har tid att läsa all barnlitteratur som finns tillgänglig vill jag väldigt gärna ha era tips. 
 
Ös på med tips på bra barnlitteratur!
 
 
 

Nytt

Lyckan när man lyckas hitta två böcker i inbundet som man tänkt beställa i pocket för mindre än halva priset.
Hypnotisören av Lars Kepler och Himmelsdalen av Marie Hermanson. Hoppas verkligen på att jag ska gilla dessa böcker. Himmelsdalen har fått väldigt blandade recensioner men tror jag kommer tillhöra dem som gillar den.
 
Adlibris hade ett erbjudande där man fick köpa två engelska böcker för 129kr. Då passade jag på att köpa A Court of Thorn an Roses och A Court of Mist and Fury. Sedan hittade jag även A Court of Wings and Ruin på Bookdepository ännu billigare än hos Adlibris trots erbjudandet. Eftersom alla böcker är skrivna av Sarah J. Maas är jag säker på att jag kommer älska dem. 
 
Har ni läst någon av dessa böcker? Vad tyckte ni?
 
 
 

Den sista stjärnan

Den sista stjärnan | Rick Yancey | Femte vågen #3 | s.370 | rabén&sjögren
 
Fienden är De andra. Fienden är vi. De är här nere, de är där upp, de är ingenstans. De vill ha jorden, de vill att vi ska ha den. De kom för att utplåna oss, de kom för att rädda oss.

Bakom gåtorna finns en sanning. Cassie har blivit förrådd. Det har även Ringer. Zombie. Nugget. Och alla 7,5 biljoner människor som brukade leva på vår planet. Förrådda, först av De andra, men nu av oss själva.

Jordens kvarvarande överlevare måste bestämma vad som är viktigast att rädda sig själva, eller rädda det som gör oss mänskliga.
 
För två och ett halvt år sedan läste jag den andra delen i Femte vågen-triologi och nu äntligen har jag läst den sista boken i serien. Som tur var gick det att läsa om vad som hände i förra boken på wikipedia men jag kände ändå att det fanns saker man helt och hållet glömt bort. Trots detta var boken väldigt lättläst och det gick fort att läsa den. 
 
Den sista stjärnan är minst sagt actionfylld och det är aldrig en lugn stund under en längre tid. Handlingen känns något flackig men inte på grund av de olika berättarperspektiven. Ibland är det fokus på för mycket saker, någon ska rädda en annan medans den förklarar hur hela femtevågen och De andra fungerar, detta samtidigt som någon annan menar att De andra och femte vågen är något annat.  
 
Något jag hade svårt för var att känna empati för karaktärerna, det var inte så att jag ogillade dem men jag brydde mig helt enekelt inte om dem så som man ibland kan göra. Detta gör att Den sista stjärnan inte är den emotionella resan den har potetialen att vara.
 
Allt som allt är triologin helt okej. 
 
 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
 
Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse. 
 
Trots att jag är helt övertygand om att det fysiska formatet hjälper läsaren med inlevese och så, hade jag riktigt svårt att komma in i boken. För mig var det svårt att förstå hur den var upplagd men mot slutet började jag förstå. Jag läste om den och eftersom det är en bok av självaste Backman (är det bara jag eller har han börjat fått något av en Gudastatus här bland oss bokbloggare?) grät jag. Eftersom jag själv inte (ännu?) lider av någon hjärnsjukdom kan jag bara föra rösten för oss som har eller haft en i närheten av det, Backman har verkligen lyckats sätta ord på hur det är. Men jag kan även tänka mig att han lyckats få ord på hur det är att få någon typ av hjärnsjukdom. Oroligheten och ångest för att inte längre minnas är så påtaglig att jag som läsare genast får en klump i magen. 
 
Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan. 
 
 

Otroligt

Otroligt | Sara Shepard | Pretty Little Liars #4 | s.256 | Modernista
 
Rosewood, där pooler gnistrar i anlagda trädgårdar och det doftar äpplen och Chanel No. 5, var rena idyllen. Åtminstone på ytan. När de gick i sjunde klass var det här de fem bästa vännerna delade på allt. För Aria, Spencer, Hanna och Emily var tillvaron perfekt. Ända tills deras vän Alison hittades mördad. Tills någon som kallar sig A förvandlade deras trygga liv till en mardröm.

Emily har nu skickats till sina hyperkonservativa kusiner i Iowa. Aria tvingas bo hos sin pappa och hans nya tjej. Och Spencer oroar sig för att hon haft någonting att göra med mordet på Alison. Men Hannas öde är ännu värre: hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Det är farligt att veta för mycket.

Medan hoten från A blir allt allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot måste tjejerna avslöja sanningen, innan någon av dem blir A:s nästa offer.

Pretty little liars bokserien har fungerat som ett guiltypleasure för mig, det är lättläst, har en tveksam handling, men ändå något som gjort att jag fastnat för serien. Jag vill veta hur Aria, Spencer, Emily och Hannah ska ta sig ur alla fällor A lagt upp för dem. Otroligt är den fjärde (av 14?!) i serien av Sara Shepard, tyvärr är det den sämsta i serien hittills.
 
Föregående del avslutades med en cliffhanger, trots det känns det som att Otroligt aldrig riktigt kommer igång. Alltså, det händer saker konstant men inget som riktigt för handlingen vidare, det är bara en massa sidospår. Emilys plötsliga avfärd är en sådan grej, out of the blue skickas hon iväg och lika plötsligt som hon åkte är hon hemma igen. Allt denna färd tillförde var värdelöst drama. Jag vill ha mer fokus på jakten på A och Alis mystiska död än konstant nya draman. Kanske känner jag så bara på grund av att jag följt TV-serien och förväntar mig att det ska ske liknande händelser i böckerna. Jag hoppas på att nästa del i serien är något bättre. Som tur är böckerna i serien både lättlästa och korta. 
 
 

Omläsningar

Det händer några gånger per år att jag läser om ett par böcker, alltid med samma anledning, nämligen på grund av att komma ihåg vad som hänt i en serie för att kunna ta mig an den sista delen med ett färskt minne från de tidigare delarna. Oftast läser jag om de serier som jag verkligen tyckt om för att kunna första den sista delen bättre. Det som hänt då är två saker. 1) Jag kommer ihåg vad som hände i de tidigare delarna och kan läsa den siata delen med uppfräschat minne. 2) De tidigare delarna som jag tidigare tyckt himla mycket om blir sämre.
 
Det är såklart sak nummer 2 jag vill prata om. Hur kan en bok bli sämre den andra gången man läser den? Eller egentligen är det väl inte så konstigt, en vet ju typ vad som kommer hända och själva spänningen över vad som kommer hända är borta. Detta i sin tur leder till att den sista delen blir sämre, tror jag. Jag gjorde en omläsning på Miss Peregrines och Önskemånglarensdotter. Den förstnämnda serien tyckte jag inte supermycket om första gången men jag blev lite less på att plöja igenom böckerna en andra gång och när jag väl läste den tredje var jag inte längre så sugen på att läsa den. I Önskemånglarensdotter-serien älskade jag de två första böckerna den första gången jag läste dem, men inte alls lika mycket andra gången. Den sista boken kändes inte alls lika bra som den kanske borde ha gjort. Känner ni igen er eller är det bara jag som (kanske) förstör böcker genom att läsa dem igen?
 
Trots detta vill jag ändå läsa om böcker, jag hoppas på att få återuppleva känslorna en fick under första läsningen. Näst på tur i omsläsningskön är Mara Dyer, enbart pågrund av att jag inte kommer ihåg mycket alld från den serien, speciellt inte den sista boken och för att jag vet att jag verkligen tyckte om den. 
 
 

Uppstigningens brunn

Uppstigandets brunn | Brandon Sanderson | Mistborn #2 | s.400+512 | Modernista
 
Ondskan är besegrad. Men kriget har bara börjat…
De gjorde det omöjliga: de lyckades övervinna den gudalika varelse vars brutala regim hade pågått i tusen år. Nu måste Vin – tjejen från gatugänget som blivit landets mäktigaste dimfödde – och Elend Venture, den idealistiske unge adelsmannen som är förälskad i henne, bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet.
 
De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar, så är det ingen som vet hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med.
 
Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen…
 
Sista riket, den första boken i serien, var fantastiskt bra och tjock. Jag överägde att läsa om Sista riket inför Uppstigandets brunn men just då orkade jag inte ta mig igenom den tegelstenen. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Uppstigandets brunn inleddes med en sammanfattning av Sista riket, tackar Överstehärskaren för det!
 
Hur som helst, det tog faktiskt ett bra tag för mig att komma in i boken. En sisådär 150 sidor och ungefär en måndad. Till slut bestämde jag mig för att bara läsa för att komma igenom den. Plöjde resten av första delen på en kväll och hela nästa bok dagen efter. Så. Himla. Bra. Jag har precis avslutat Uppstigandets brunn och vet inte alls vad jag ska läsa nu. Jag vill inte läsa fantasy för inget kan klå den här just nu men jag vill inte läsa något annat heller för inget kommer vara lika bra.
 
Sanderson lyckas verkligen med att få varenda liten karaktär att verka intressant, ingen av dem kändes platt och tråkig då dem alla känns som ett mysterium man vill läsa mer om. Efter de första 150 sidorna är det konstant action, eller det händer iallafall något hela tiden utan att det blir för mycket. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, dock hoppas jag att Mordernista väljer att publicera hela sista delen i en bok hur tjock den än är. 
 
Uppstigandets brunn är årets första fullpoängare!
 

Fällan

Fällan | Melanie Raabe | - | s.303 | Louise Bäckelin förlag
 
Linda Conrads, 38, är en berömd och notoriskt tillbakadragen kriminalförfattare. För tolv år sedan blev hennes syster, Anna, brutalt mördad. Mördaren åkte aldrig fast, men Linda såg honom. Och nu har hon precis sett honom igen på TV.
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan. 
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta... 
 
Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE. 
 
Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.
 
 

Follow on Bloglovin















2015 Reading Challenge

2015 Reading Challenge
Elina has read 31 books toward her goal of 100 books.
hide

BloggportalBokbloggar

RSS 2.0