Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Efter att ha älskar den första delen Röd drottning, såg jag verkligen fram emot Glassvärdet. Så fort som boken dök upp kastade jag mig över boken och började läsa. Trots detta så tog det evigheter för mig att faktiskt läsa ut boken. Jag hade så sjukt höga förhoppningar och ganska fort märkte jag att boken inte alls skulle nå upp till dem. 

Det som däremot var positivt var att boken börjar precis där den förra slutade, sånt gillar jag, man slipper ett glappet som många böcker har. En annan grej jag gillade var att bikaraktärerna får mer plats och även dem blir intressanta. Tyvärr är Mare inte med på listan över saker jag gillade i boken. Mare, som var en karaktär som man lätt tyckte om i Röd Drottning, förändras under Glassvärdet och man tappar snabbt tycket för henne. Hon blir outhärdligt gnällig, egoistisk och paranoid, vilket är ännu en anledning till mitt intresse för boken svalnade. Man kanske borde ha i åtanke att hon har fått stått ut med så mycket hemskt att hon till slut tvingas sluta sig och därmed bli egoistisk, men jag tycker att det blev för mycket av det negativa vilket gör henne nästintill ointressant. 

Glassvärdet når inte upp till sin föregångare men det stoppar inte mig från att sänka mina förväntningar inför den tredjedelen. 

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.

Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som nästan lyckades döda henne.

Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter närs av rädsla och har börjat växa bortom hennes kontroll. Och hon litar inte på sina nyvunna Eliten-vänner. Teren Santoro, Inkvisationens ledare, vill se henne död. Och hennes tidigare vänner, Raffaele och Dolksällskapet, vill nu sätta stopp för hennes hämndlystnad. Adelina kämpar för att försöka klamra sig fast vid det goda inom sig.

Jag var inte helt såld på den första boken, Den unga eliten och hade därför inte några större förtväntningar på denna. Den unga eliten var tillräckligt bra för att jag skulle vilja läsa nästkommande bok i serien, Rosensällskapet. När jag påbörjade läsningen av Rosensällskapet var det otroligt svårt att komma in i handlingen, jag hade verkligen glömt allt som hände i första boken. Med lite hjälp kunde jag fortsätta läsningen med ett uppfräschat minne av föregående bok. 

En vändning som jag verkligen gillar är att Adelina är maktgalen och så hämdlysten att hon inte bryr sig om vad hennes makt kostar henne. Det finns ett mörker i Rosensällskapet, tack vare Adelina, som sällan finns i ungdomsböcker nu för tiden. Oftast är huvudpersonen den godaste (godaste som i motsaten till ondaste, inte godaste som i gott) av alla men som är oskyldigt dömd, här börjar det bli tvärtom, vilket gillas. Samtidigt så hopppas jag ändå att Adelina lyckas ta sitt förnuft till fånga. Det ska bli riktigt spännande att läsa den tredje boken om den unga eliten.

Om du, som jag, var besviken på Den unga eliten (med tanke på att författarens Legend-serie var så bra), tycker jag ändå att du ska plocka upp Rosensällskapet.