Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Efter att ha älskar den första delen Röd drottning, såg jag verkligen fram emot Glassvärdet. Så fort som boken dök upp kastade jag mig över boken och började läsa. Trots detta så tog det evigheter för mig att faktiskt läsa ut boken. Jag hade så sjukt höga förhoppningar och ganska fort märkte jag att boken inte alls skulle nå upp till dem. 

Det som däremot var positivt var att boken börjar precis där den förra slutade, sånt gillar jag, man slipper ett glappet som många böcker har. En annan grej jag gillade var att bikaraktärerna får mer plats och även dem blir intressanta. Tyvärr är Mare inte med på listan över saker jag gillade i boken. Mare, som var en karaktär som man lätt tyckte om i Röd Drottning, förändras under Glassvärdet och man tappar snabbt tycket för henne. Hon blir outhärdligt gnällig, egoistisk och paranoid, vilket är ännu en anledning till mitt intresse för boken svalnade. Man kanske borde ha i åtanke att hon har fått stått ut med så mycket hemskt att hon till slut tvingas sluta sig och därmed bli egoistisk, men jag tycker att det blev för mycket av det negativa vilket gör henne nästintill ointressant. 

Glassvärdet når inte upp till sin föregångare men det stoppar inte mig från att sänka mina förväntningar inför den tredjedelen.