Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.

Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som nästan lyckades döda henne.

Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter närs av rädsla och har börjat växa bortom hennes kontroll. Och hon litar inte på sina nyvunna Eliten-vänner. Teren Santoro, Inkvisationens ledare, vill se henne död. Och hennes tidigare vänner, Raffaele och Dolksällskapet, vill nu sätta stopp för hennes hämndlystnad. Adelina kämpar för att försöka klamra sig fast vid det goda inom sig.

Jag var inte helt såld på den första boken, Den unga eliten och hade därför inte några större förtväntningar på denna. Den unga eliten var tillräckligt bra för att jag skulle vilja läsa nästkommande bok i serien, Rosensällskapet. När jag påbörjade läsningen av Rosensällskapet var det otroligt svårt att komma in i handlingen, jag hade verkligen glömt allt som hände i första boken. Med lite hjälp kunde jag fortsätta läsningen med ett uppfräschat minne av föregående bok. 

En vändning som jag verkligen gillar är att Adelina är maktgalen och så hämdlysten att hon inte bryr sig om vad hennes makt kostar henne. Det finns ett mörker i Rosensällskapet, tack vare Adelina, som sällan finns i ungdomsböcker nu för tiden. Oftast är huvudpersonen den godaste (godaste som i motsaten till ondaste, inte godaste som i gott) av alla men som är oskyldigt dömd, här börjar det bli tvärtom, vilket gillas. Samtidigt så hopppas jag ändå att Adelina lyckas ta sitt förnuft till fånga. Det ska bli riktigt spännande att läsa den tredje boken om den unga eliten.

Om du, som jag, var besviken på Den unga eliten (med tanke på att författarens Legend-serie var så bra), tycker jag ändå att du ska plocka upp Rosensällskapet.