Elsa är sju år och lite annorlundare än andra sjuåringar. Hon har en endaste kompis i hela världen och det är Mormor. Hon är inte riktigt som alla andras mormödrar eftersom Elsas mormor är en superhjälte, iallafall för Elsa. När Elsa inte är med Mormor så läser hon Harry Potter, fast det gör hon förstås när Mormor är med också. Mormor drar med sig Elsa på väldigt många äventyr, även fast inte mamma alltid är så glad över det eftersom det oftast slutar med att de hamnar hos polisen. En dag får Elsa reda på att Mormor är döende och en skattjakt inleds. Mormor har många personer att säga förlåt till och Elsa gör det möjligt för henne att gör det med hjälp av brev som Mormor själv skrivit.

Min mormor hälsar och säger förlåt är en bok fylld med humor, sorg och spänning. 

 

Efter att ha läst En man som heter Ove så trodde jag aldrig att Backman skulle kunna överträffa sig själv. Det gjorde han, eller iallafall på samma nivå. Minst. Min mormor hälsar och säger förlåt är  lika välskriven som Ove och är i samma stuk. Ibland gråter man men oftast så skrattar man. Backman tar upp de jobbiga ämnen i livet såsom döden och att förlora en vän. Han får det att verka så hanterbart, att när en så tragisk hänsdelse sker så kan man fortsätta att leva. 

 

Man kan se att Oves (från En man som heter Ove) personlighet har blivit lite utspridd bland några karaktärer till exempel Mormor som alltid klagar på hur allt ska vara politiskt korrekt nu för tiden, det var bättre förr. Britt-Marie som går rundorna i tvättstugan för att se att allt är som det ska, fast hon har egen tvättstuga så som Oves obligatoriska runda i kvarteret och Elsa som anser att det inte går att ha ett vettigt samtal med folk som inte läst Harry Potter liksom Ove resoneman om hurvida folk som körde annat än Saab var dum i huvudet. Så Ove finns lite varstans och det är bara postitivt eftersom jag saknat honom så. 

 

Nog talat om Ove! Min mormor hälsar och säger förlåt innehåller allt, till och med drakar men framförallt worsar. Allt som beskrivs blir så lätt att se, människorna, händelserna och miljöerna. Det är så fantastiskt skrivet att man inte kan låta bli att älska boken och dess innehåll! Jag har inte en endaste sak att klanka ner på. Jo, det har jag. Iron Man 3 filmen spoilas! Jag blev så arg, men eftersom jag inte sett någon av filmerna så har jag ingen aning om spoilerna är stor eller obetydlig. Men det vill jag ta reda på själv. Annars finns det inte ett ont ord om boken att säga. Den kunde vart längre, bara för att den inte ska ta slut. 

 

Jag ger helt enkelt inte boken rättvisa med min recension, den måste (som många andra böcker) upplevas inte läsas OM. Den ska läsas. Om det är någon bok som jag kommer tvinga på folk i år (och föralltid) så är det den här!

 

För att avsluta det hela tänkte jag dra ett citat från boken, citatet spoilar inget, den visar bara att boken är värd att läsas.  

"En blind man går in i en bar. Och ett bord. Och några stolar." 

 

 

När Clarys mamma kidnappas rasar hennes värld på några sekunder medan en ny redan hålls på att byggas upp. Hon träffar Jace och hela hennes värld blir annorlunda. Han visar henne skuggjägarnas värld där det finns vampyrer, demoner, varulvar och andra varelser. Samtidigt som Clary lär känna en ny värld försöker de hitta ledtrådar till vem som kan ha tagit hennes mamma Jocelyn och var hon befinner sig. Tillsammans försöker de leta rätt på Jocelyn, men det är inte så lätt när de inte har någon aning om vem som ligger bakom kidnappningen. I den nya världen möter Clary många intressanta personer, men hon får även veta något om hennes förflutna som kommer att ändra hennes framtid för alltid.

 

För det första måste jag säga att jag läst den här boken redan, fast på engelska. Så medan jag läste den svenska versionen så kunde jag inte hjälpa att jämföra böckerna med varandra. Det finns så mycket mer känslor i den engelska versionen, det känns inte som om känslorna kommer fram i den svenska. Det finns där men kommer aldrig fram till ytan. 

  Boken är spännande och fylld med mystik. Skuggjägarnas värld målas upp på ett levande sätt och lika så varelserna som finns i den. Boken slutar med en världens cliffhanger som jag aldrig hade väntat mig första gången jag läste boken. Man vill kasta sig över nästa del så fort som möjligt!

  Även med all denna spänning så kommer jag aldrig in i boken. Jag kan inte sätta fingret på varför, kanske är det på grund av att allt känns så svagt. Känslorna finns där, men inte tillräckligt starka, karaktärerna har personligheter men som inte beskrivs utstickande nog för att de ska bli intressanta. 

  Det här var den första serien jag först läst på engelska och sen på svenska, därav jämförelserna. Även fast jag gillar boken mer på engelska så känns det bra att ha läst den på svenska. Ord och begrepp som var lite luddigare innan blev klarare nu. Så jag ser ändå fram emot att läsa nästa bok när den kommer i Oktober.

  Jag rekomenderar boken till de som inte vill/kan läsa serien engelska. Annars tycker jag att den bör upplevas på orginalspråket. 

 

Det ska bli spännande att se filmen! Försöker dra med mig någon, men ingen som vill. Snälla nån människor, skärp er! 

Anna är lite speciell och lever i en bubbla, en dag bestämmer hon sig för att prata med Abel, eller den polske apotekaren som han oftast kallas. Det är då hennes bubbla spräcks och hennes värld som hon känner den förändras för alltid. Abel är mystisk och inger verkar veta någonting om honom, förutom att han säljer knark. Det vet alla, alla utom Anna. Eftersom det enda Abel berättar om sig själv är att han har en lillasyster så bestämmer sig Anna för att ta reda på mer. Hon följer efter honom en dag efter skolan, hon upptäcker en sak hon aldrig trodde om den polske apotekaren. Han är sagoberättare. 

   Medan Anna lär känna Abel lite mer åt gången så händer det otäcka saker och alla verkar hänga ihop. De frågar sig vem den skyldige är till dessa brott och vilka är motiven? Medan de försöker klura ut det fortsätter Abel med sin saga.

 

Boken känns väldigt egen och de tyska namnen var något jag störde mig på till en början, men efter ett tag var jag så inne i boken att jag vande mig.  Både språket och berättelsen är fantastiskt.

   Boken är ett pusssel som jag försöker lösa så fort den börjar men bitarna kommer inte riktigt på plats förrän i slutet. Slutet... Det förbannade slutet, aldrig hade jag trott att det skulle sluta så. Jag blev så paff. Hur kunde det ske?! 

 

Jag vill så gärna ge boken fem poäng av fem, men jag kan inte. Den var nog för seg i början även om jag inte kunde sluta läsa och den var jättespännande, mysig, tragisk, sorglig och jaa, det kanske är något som fattas som jag inte kan sätta ordet på och därför blir det fyra av fem poäng. 

 

 

Författare: Veroinca Roth
Sidor: 381
Serie:  Divergent #2

Redan efter första sidan märker jag att boken är för kort. Man slungas direkt in i handlingen precis där förra boken tog slut. Tris och Four sitter på tåget med Caleb, Peter och Marcus, tillsammans ska de ska ta sig till en plats där de tror sig vara säkra. Men med ett krig som hotar kan de inte bara sitta och titta på, de måste förhindra att människorna blir som robotar en gång till. Men det är inte så lätt när Tris inte vågar tala om för de andra att hon dödat Will och Four håller inne med hemligheter. Så hur ska man kunna lita på någon som inte säger hela sanningen själv? Med ett par bråk, svek och drogningar så tillfångatas de av de falanglösa. Alla som läst Divergent vet att man inte vill vara bland de falanglösa under vilka omständigheter som helst. De tvingas välja sida, men vilken är egentligen rätt?

 

Jag blev så trött på Tris som hela tiden ska bryta ihop och gå bakom ryggen på allt folk utan att tänka på konsekvenserna. Något annat jag ledsnade på var bråken mellan Tris och Four, de måste väl inse att de inte har tid att bråka med allt som händer runt omkring dem? Jag mådde så dåligt över att de bråkade, de kan väll bara vara sams? Veronica Roth lyckas verkligen skildra händelserna på ett sådant sätt att det känns som om man själv vore där och upplevde det. Personerna beskriver hon så bra att det känns som om man känner dem allihop. 

Jag trodde inte att någon bok skulle kunna överträffa Divergent, om ens ligga på samma nivå. Men till min lycka så lyckas Veronica Roth skriva en minst lika spännande uppföljare. Allt är så bra, karaktärerna, tvisterna och inte minst språket, allt ligger på topp! Händelserna är så oförutsägbara att man kan inte kan lista ut vad som kommer hända härnäst. Jag kan inte ens ge boken rättvisa genom att skriva om hur bra den är. De som inte läst Insurgent eller Divergent bör göra det på en gång, för att själva uppleva boken och ge den rättvisa på det sättet. 

Just nu känns det lönlöst med att påbörja en ny bok, ingen kommer kunna överträffa den här på ett bra tag. I höst NÄSTA ÅR kommer sista delen ut på svenska. 

Titel: Nemesis
Författare: Josefine Angelini
Sidor: 433
Serie:  Starcrossed #3
Handling och tankar:

Gudarna är lösa och hela jorden är i fara. Helena gör allt i sin makt för att inte låta det ödesbestämda kriget lösas ut. För att göra saken ännu jobbigare för Helena så börjar hon få konstiga drömmar, drömmar som känns som minnen. Minnen av händelser som hon aldrig upplevt, eller har hon det?

Tillsammans med Orion och Lucas försöker Helena hitta ett sätt att slippa undan de grymma gudarna, men även ödesgudinnorna. Helena börjar få kontroll över sina krafter, men hon är mer skrämmande än någonsin. Vilka kan hon lita på när de drar sig undan från henne? 

Nemesis är den sista delen i triologin Starcrossed och innehåller dueller, tvister, svek och blod. 

 

Boken har fart från början till slut, man märker inte hur sidorna bara flyger fram. När man väl börjat läsa går det inte att sluta. Nemesis har action i sig hela boken igenom och jag tror det är den bästa i serien. Det jag inte gillar är att slutet liksom går för fort. Under bokens gång byggs förväntningarna upp inför slutet, vad kommer hända?! När man väl kommer dit så är det över på en gång, inte för att det är så bra, utan därför att det är så kort. Det sista kapitlet själva "epilogen" gillade jag inte heller så värst. Nemesis innehåller alla svar man väntat på från tidigare delar, men den ger även nya frågar som aldrig riktigt får något svar.

Innan jag började läsa serien trodde jag att den kanske var okej, om ens det. Men så fort jag började läsa upptäckte jag att den inte alls var som jag trott. Det var inte en helt vanlig ungdomsbok där valet står mellan två snygga killar, den här serien är så mycket mer än så.

Nemesis, hela Starcrossed serien, är otroligt bra, även om jag inte tror att det är något för alla. Men mig passade den perfekt. Däremot så känns Nemesis bara delvis som den avslutandedelen. Det känns som den hade kunnat vara kanske hundra sidor till för att kunna klara upp allting. Men det var den inte vilket ledde till att den lämnar oss med minst en fråga kvar. Vilken? Det får ni som läser märka själva. LÄS!

Nu när jag läst klart den här serien, så önskar jag att jag inte haft lika bråttom att läsa ut den. Det känns liksom tomt. Jag som knappt trodde att jag skulle gilla den, så fel jag hade.

Titel: Underbara Helvete
Författare: Jamie McGuire
Sidor: 363
Serie:  Beautiful #1
Handling och tankar:

Abby flyr till Eastern Universty tillsammans med bästa kompisen America i hopp om att kunna lägga sitt förflutna bakom sig. Nu ska hon leva ett tryggt liv utan de faror hon lämnat bakom sig. Men så kommer Travis in i bilden, en rikgtig badboy som ligger med alla tjejer och försörjer sig genom att slåss. Travis upptäcker Abby, men Abby gör det väldigt klart att allt de kommer bli är vänner. Desto mer hon lär känna honom blir hon mindre och mindre säker på om vänner är det enda de kommer bli. Det underbara helvetet har bara börjat och hennes förflutna kommer ikapp.

 

Jag sträcktläste boken, den är omöjlig att lägga ifrån sig. Det händer något hela tid, är det inte det ena så är det de andra. Men jag blir inte klok på Abby! Kan hon inte bara bestämma sig, så svårt kan det endå inte vara.
Författaren beskriver känslorna hos karaktärerna väldigt bra, på så sätt får man fort medlidande för dom som förtjänar det för att sedan bli till ilska! Det är så frustrerande, ena sekunden tänker   Ja änsligten! För att i nästa känna Nej, nej, nej! IDIOT! En känsloframkallande bok helt enkelt. Tyvärr beskrivs inte karaktärernas utseende lika bra, det är mest ”en snygg kille” och ”en vacker tjej”.  Travis är den man har fått den bästa beskrvningen på och det är:  snygg kille med tatueringar, musklig och snaggad. Men egentligen så behövs inte någon bättre beskrivning, bilderna i huvet rullar på som de ska ändå även om personernas ansikten är blurriga.
Det var väldigt längesen jag läste en sån här spännande och oförutsägbar kärleksbok! Men under tiden jag läste så kollade jag upp boken på Goodreads och får se att boken är den första i en serie. Så jag kan inte sluta tänka på hur den ska sluta för att det ska kunna var en serie. Även nu när jag läst ut den så förstår jag inte hur serien ska kunna fortsätta.
En helt fantastisk bok som skulle kunna fått vara ännu längre, men tveksamt hur den ska kunna fortsätta vara lika bra i näst kommande bok även om jag VERKLIGEN ser till att läsa ännu med om Travis och Abby.
Läs den!

Sidor: 459
Serie: Edens blod #1

Betyg: 4 av 5

Handling och tankar:

Vampyrstäderna blir fler och fler efter pesten kom och tog människorna. Kvar finns vampyrer, de Smittade och ett fåtal människor och färre blir dem. Smittade äter människor, vampyrer äter människor och människor äter mat. Vilka har maten? Vampyrerna. Alltså bestämmer vampyrerna reglerna.
Ali lever i en vampyrstad som oregistrerad, om man  blir tagen och påkommen som oregistrerad blir man dödad. Att vara oregistrerad har en fördel, vampyrerna vet inte var du finns och kan därmed inte tvinga dig att ge blod. Men som registrerad blodgivare får du mat. Ali är alltid hungirg, olika grader av hungrig. Om hon och hennes kompisar har tur kan de hitta något så mögligt att inte ens råttorna vill ha det.   
Ali blir till sin fasa förvandlad till vampyr, men hellre vampyr än döden, eller? Ali måste lära sig att leva med sitt liv och tvingas fly från den enda plats hon bott på. Vad ska hon göra nu? Hon hittar en grupp människor som överlevt pesten, vampyrer och de smittade. Hon blir inbjuden i gruppen som människa, alla vampyrer dödas. Alis tanke är att lätt kunna föda sig på människorna i gruppen när de somnat, men vem ska bli hennes första offer och hur lång tid kommer det ta för dem att upptäcka vad hon är?

 

De odödligas regler är inte en typisk vampyrbok där någon blir kär i en vampyr ochvill inget annat än att själv bli en (ja, jag tänker på twilight). I de odödligas regler avskyr människorna vampyrer med ett undag tag för de som arbetar för vampyrerna, husdjuren.
Det som jag gör mig illamående med boken är när Ali beskriver all mat de äter. Limpor som är så mögliga att inte ens råttorna vill ha dem. Det låter så vidrigt och att äta något mögligt är otänkbart (kanske för att jag aldrig behövt att svälta).
Karaktärerna är många vilket gör det svårt att komma ihåg vem som är vem. De flesta har någon speciell personlighet som gör de ihågkomna men det är några som jag inte alls kan skilja på. Men favoriten är ändå Kannin, vad händer med honom!? Jag ser fram emot att får reda på det i nästa bok.

Spänningen hålls i gång och boken blir aldrig trög att läsa, gruppen är hela tiden under ständig fara för nya hot medan Allison måste komma på nya sätt att dricka på.

Betyg: 3 av 5
Serie: -

Handling och tankar:

Lena flydde till vildmarken, men utan Alex vet hon inte vart hon ska ta vägen eller hur hon ska hitta. Hon vaknade upp i ett boende för en grupp ogiltiga. Hon lärde sig ta hand som sig själv och att glömma det som hänt. Om man tittar tillbaka är det för många sår som rivs upp. Det är nuet som gäller. I nuet är Lena tillbaka innanför gränserna med en ny identitet. Hon har i uppdrag att gå på DFA möten och hålla koll på talsperson, Julian. Har hon glömt bort Alex?

Lena är mycket hårdare i nu än i Delirium, jag vart så sur på henne i förra boken eftersom hon trodde på allt regeringen/samhället sa åt henne att tro på. Nu är hon hård och vet vad som måste göras, hon vet att i hela hennes liv har hon blivit fylld med lögner. Men inte längre, nu har hon något att kämpa för.

Kapitlen är uppdelad i nu och dåtid. Varje gång det blir som mest spännande så avslutas kapitlen och man får gå till baka till dåtiden eller frammåt till nutiden. Det gör så man måste fortsätta läsa hela tiden. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur boken skulle uppfattas om den utspelade sig från dåtid till nutid. Alltså att man följer Lena hela vägen från Vildmarkens början till bokens slut i kronologiskordning. Följden skulle bli att man blev uttråkad efter ett tag, man skulle fortsätta läsa men spänningen skulle försvinna. Till en början gillade jag inte alls boken uppbyggdan men med tiden så vande man sig och tillslut gillade det. Nu i efterhand så förstår man varför författaren valt att göra så och det tackar jag henne för.

Delirium slutade med en riktitg cliffhanger, Pandemonium är inget undantag. Frågan är vilken som har den värsta. Men jag ställer samma fråga nu som jag gjorde då, vad händer nu då?! (Retorisk fråga, ni som vet, SÄG INGET!)

Den tredje delen kommer ut i September.  Jag vill läsa den nu! Helst nyss!

Handling:
Alice’s pappa är lite spritt språngade galen, han ser monster. Under Alice uppväxt har han lärt henne hur man slåss mot dessa varelser. Dessutom råder det strängt utegångsförbud för hela familjen när solen gått ner. En kväll gör de ett undantag och är ute efter mörkrets intrång. Självklart så är det då det händer, en bilolycka orsakad av pappans panik när han ser monster. Alice mister sin familj, får flytta in hos morföräldrarna och börja på en ny skola.  Som om inte det vore jobbigt nog börjar Alice också se hennes pappas monster, Zombies.

   I den nya skolan träffar Alice den otroliga Kat, hon är den där kompisen som alla vill ha. Alice träffar även Cole, killen med de lila ögonen. Hennes vänner varner Alice för honom, det hjälpler inte hon dras mot honom ändå.
    Livet börjar bli lättare att leva för Alice, sen upptäcker hon att Zombiesarna följer efter henne.
Boken innehåller vänskap, kärlek, spänning och en del action. Zombiesarna är inte de typiska zombisarna, inte såna som haltar fram och säger att de vill äta hjärna. De här zombiesarna vet vad de gör och vad de vill ha.

 

Tankar:
Under hela bokens gång väntade jag på att Alice skulle ramla ner i ett hål någonstans och komma till Zombielandet. Jag tänkte hela tiden på hur jag inte ville att det skulle hända, det skulle dra ner boken så mycket. Men jag läste och väntade. Hon ramlade aldrig ner i ett hål och kom aldrig till Zombielandet, hon var ju redan där! Ändå förstod jag inte det fören boken var slut.
     Jag trodde boken skulle vara helt okej, den visade sig vara så mycket mer än det. När jag hade läst ut boken så tänkte jag att det var max en 4 poängare. Nu har det gått tre dagar sen jag läste den och jag har tänkt konstant på den. Det är ju sånna böcker som är solklara fem poängare, såna som man går och tänker på efteråt. Men det som gör att boken fortfarande får 4 poäng är att vissa saker fick ingen riktig förklaring. Kanske kommer svaren i nästa bok, men det kändes som om svaren skulle komma i denna.
Läsvärd bok som får en att strunta i allt annat bara man får läsa, så ni som inte läst den.

LÄS DEN!

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs
Språk: Svenska
Serie: Peregrines #1
Betyg: 3,5 av 5

Boken var till en början väldigt mysig, blandningen av foton och Farfar Portmans berättelser gav känslan av en sagan. Boken är spännande till omkring mitten någonstans, spänningen finns kvar men inte lika mycket som förut, det mystiska har försvunnit. Men man vill veta hur det slutar så man fortsätter läsa och efter ett tag så blir den lite bättre, inte som i början men ändå så man får läslusten tillbaka. Slutet var okej, men jag hade hoppats att den skulle sluta på ett annat sätt. Som ett slut helt enkelt.

Det som gör boken speciell är helt klart fotografierna. Utan dem hade inte alls boken varit så lockande. Även om slutet drog ner bokens betyg lite så tycker jag att de som inte läst boken borde göra det. Om jag minns rätt så ska boken bli film, det ser jag fram emot!

 

Update: Jag märkte nu att boken var den första i en serie, det gillar jag inte alls. Plötsligt känns det som om boken slutade bra trots allt, bara det inte vore en serie...

Jag blir så sur över hur man faktiskt tror att världen blir bättre om man inte längre kan någonting, om du är botad så känner du nästintill ingenting alls. Man blir ihop parad med en partner som är så lik dig som möjligt och regieringen bestämmer hur många barn ni ska skaffa. Men eftersom man inte har några känslor så älskar man inte sina barn, man älskar inget alls. Medan jag läser om allt det här så känner jag hur arg och irriterad jag börjar bli. Hur kan man leva så?! Varför gör ingen uppror? Om man gör uppror så blir du dödad. Jag måste gång på gång intala mig att det här är bara en bok, världen kommer förhoppningsvis inte ens att se ut så här i framtiden. Boken får en att tänka till, skulle världen kunna se ut så här?

Lauren Oliver beskriver samhället på ett sånt sätt att man lätt får bilder i huvudet hur det ser ut, däremot har jag fortfarande svårt att föreställa mig hur alla människors utseende. Boken var bra från början till slut, redan från första början kom man in i boken. Inte förns boken är slut kan jag sluta läsa. För varje sida som gick ville jag att boken skulle vara längre. När jag läste de sista sidorna så trodde jag att det skulle vara lite kvar av själva boken, men de sidorna visade sig vara tackord. Jag som verkligen hade trott att boken inte skulle sluta på sättet den gjorde. Den får inte sluta så!

Jag har läst att boken är väldigt hyllad, men ingen har varnat mig för slutet. JAG. MÅSTE. HA. ANDRA. BOKEN. NU!  Just nu känner jag att det inte är någon idé att börja läsa en ny bok innan jag läst klart den här serien. Men till min förskräckelse ser jag att sista delen inte kommer ut på svenska fören i SEPTEMBER!

Jag har tidigare skrivit att jag trodde att det här skulle bli den bästa boken i sommar som jag läser. Just nu tror jag att den här boken är väldigt svårslagen. Delirium är ingen typisk lättsmällt sommarbok. Det är en bok som är bra vare sig det är höst, vinter, vår eller sommar.

Till er som inte läst boken, LÄS DEN,  och se till att ha andra boken redo. För det hade inte jag.

Efter (ännu) ett mordförsök bestämmer sig herrskapet att det är dags att fortsätta sin resa mot Italien. Men den visar sig vara allt annat än lugn och stillsam, att man inte ska hinna avnjuta en kopp te i lugn och ro!
 Medan Alexia & Co är ute på äventyr har Proffesor Lyall fullt upp med ROF och flocken, eftersom Lord Maccon inte är i tillstånd att ta hand om nästintill något alls.

Det skulle vart en bra idé att läst de två första böckerna i serien  innan jag läste Hemlös, ibland fick jag stanna upp och tänka till lite. Men den här serien är verkligen fantastsik, sättet den är skriven på och karaktärerna. Min favoritkaraktär står mellan Floote och Lord Maccon.
Att Alexia kan hålla sig så lugn i alla situationer förstår jag inte, men det är väll ändå en av de saker som gör boken så märkvärdig. En annan sak jag gillar är att bokserien inte behöver något slags triangeldrama där Alexia står och väljer mellan två killar, något sånt behövs inte i den här serien.
Det som är dåligt är att böckerna tar slut lika fort varenda gång.

När en ny maskin/manick ska förklaras hurden fungerar, oftast med hjälp av Madame LeFoux. Så känns det knappt som om det är någon idé att försöka förstå. Det går verkligen inte.

Även om jag kan tycka att Hemlös är den segaste boken hittils i serien så ger jag den ändå 5 av 5. Jag fastnar verkligen i Gail Carrigers 1800-tal. Det enda jag vill göra om dagarna och nätterna är att läsa, läsa, läsa! Det kan vara en av orsakerna till att böckerna tar slut så fort.

Det enda som jag kan komma på som var en besvikelse med boken var att den inte avslutades med en lika stor twist som förra boken. Men kanske lika bra det så man inte sliter hår och naglar i väntan på nästa. Fast jag ser verkligen fram emot nästa bok.

 

Handling (från Adlibris):

 

Början av boken var liiiite seg även om det hände en hel del. Jag kom inte in i boken på en gång som jag gärna vill göra och därför tog det lite tid att läsa. Väl i Idris så börjar den äntligen komma igång, man får träffa många nya och intressanta personer. Jag älskar sättet hur all miljö beskrivs, man får såna klara bilder i huvudet hur både platser och personer ser ut. Magnus Bane "hysterin" förstår jag mig på mer och mer, han är ju hur go som helst (till och från).

 

Hittils har varje bok innehållit en stor fight, den här var inte något undantag. Har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar det eller inte, men vad skulle annars varje bok gå ut på? Så det är väll okej att det är så.

 

Jag är så glad att man fick reda på vad  Inquisitor'n faktiskt sa till Jace i förra boken, trodde nästan att det hade glömts bort (vilket jag hade gjort). Nu när jag tänker på det så fick man svaret på alla frågor från förra boken! Det trodde jag inte, men är glad över att vi faktiskt fick reda på det som behövdes få vetas.

 

Som så många andra tycker att det här hade kunna vart den sista boken i serien kan jag inte mer än hålla med dem. Jag undrar verkligen hur Cassandra Clare ska kunna gå vidare med serien och ändå få liv i den. Hittils så har jag läst de tre första böckerna direkt efter varandra, men nu blir det nog en liten paus från Shadowhunter världen. Men jag saknar den redan!

 

--------------------------------Spoilers---------------------------------

 

ÄNTLIGEN blev det bekräftat från Clarys mamma att hon och Jace inte alls är syskon, bara genom ängeln, alltså inte syskon! Jag vart så glad, äntligen, äntligen, äntligen! Men jag är rädd att spänningen mellan dem (och mig) kommer att försvinna nu när de faktiskt kan vara tillsammans. Innan så kände jag att det inte spelade någon som helst roll att de var syskon, de fick kyssas och mysas så mycket de ville. Nu känner jag att de kanske har fått varandra lite för lätt. Om ni hade frågat mig innan boken så hade jag sagt att det var precis vad jag ville skulle hända. Men nu är jag inte alls lika säker, såklart de ska vara tillsammans, jag är bara orolig att spänningen kommer försvinna med det.

Att Max dog gjorde inte mig så mycket, han hann aldrig bli en så stor och älskvärd karakär för mig. Det som gjorde det hela sorgligt var berättelsen om den lilla träsoldat han fått av Jace som han höll i när han dog.

Valentine dog (trodde inte det skulle ske så tidigt och smidigt) men frågan är om Sebastian gjorde det. Det är jag inte alls säker på eftersom hans kropp inte blev hittad.

 

---------------------------- Slut på Spoilers--------------------------------

 

Jag längtar efter att få läsa nästa bok, men den här kändes verkligen som ett avslut och jag känner inte alls att det är lika bråttom att läsa nästkommande böcker i serien. Även om jag klagat lite på vissa saker så får boken 5 av 5 det är den värd på grund av de saker som avslöjas!

Titel: Restips för utomjordingar: din guide till planeten jorden

Språk:Svenska
Författare: Berättarministeriet
Förlag: Bonnier Carlsen
Rec-ex: Ja, från Booked

Betyg: 3,5 av 5

Handling och tankar:
Boken består av tips från barn i åldern 8 - 14 år till Utomjordingar om hur de på bästa sätt skulle överleva och passa in hos oss här på jorden. Barnen förklarar hur människor fungerar och hur utomjordingarna ska vara för att på bästa möjliga vis passa in.

Redan på den första sidan börjar jag skratta högt, Maria 9 år förklarar nämligen vad som är en bra-att-ha-grej på jorden och hon svarar "Ett glas vatten är bra att ha om man har ätit starka chips." Jag håller helt klart med tjejen!

Jag och min pojkvän (som ALDRIG läser) turades om att ha högläsning för varandra. Vi skrattade var och varannan sida ända till vi kom till kapitlet Saker som jordbor blir ledsna av. Hela kapitlet är fullt av sorg men så kommer kommentaren som sticker ut och jag börjar nästan grina " När någons hemland blir förstört" av Natthaphong, 11 år.

 

Jag älskar såna här böcker, de är oftast fyllda med så härliga och roliga kommentarer. Barn har helt klart roligare saker att säga än vi vuxna. Om någon frågade mig vad som är bra-att-ha-grej på jorden så skulle jag säga något tråkigt som kläder, vatten och mat. Maria tyckte också att vatten var bra att ha, om man hade ätit starka chips. Så klockrent! Alltså boken är fylld med barnkommentarer som vuxna inte ens skulle tänka tanken på att säga.

Det som drar ner betyget är att jag anser att 14åringar inte har så mycket roligt att komma med. Barn från 12 år kommer oftast inte med så roliga kommentarer som barn i 8års ålder. Det är såklart min åsikt och det finns såklart undantag.

Boken skulle gärna fått ha ännu flera sidor med roligheter.

 

Författare: Mari Ljungstedt
Språk: Svenska
Serie: Anders Knutas #3
Betyg: 3 av 5

 

Handling: (från Mari Ljungsteds hemsida)

En grupp arkeologistuderande från olika länder deltar i en internationell utgrävningskurs på Gotlands västkust. Under den heta högsommarsolen gräver de med hackar och spadar ut en vikingatida hamn som visar sig vara rik på fynd.  

Så hittas en av studenterna, 21-åriga holländskan Martina Flochten, mördad ute på en fågelholme inte långt ifrån utgrävningsplatsen. Märken på kroppen tyder på att mordet har rituella drag.

 

Kriminalkommissarie Anders Knutas och hans kollegor undersöker om den unga kvinnans död har något samband med en halshuggen ridhäst som hittas av några småflickor i en hage. Hästens huvud saknas och när det dyker upp spetsat på en påle utanför huset till byggnadsnämndens ordförande tätnar mystiken ytterligare.

Fallet får stor uppmärksamhet i medierna och TV-reportern Johan Berg, som under sommaren är stationerad på Gotland, rapporterar om händelserna. Samtidigt försöker han få förhållandet med gotländskan Emma Winarve att fungera.

I det fördolda samlas en snäv krets människor för att utöva sin tro — några av dem går för långt.

 

Boken var till en början väldigt seg då det "bara" var ett djur som dött på ett hemskt sätt, det väckte inte mitt intresse och knappt lusten att läsa vidare. Men när en tjej kidnappas så börjar boken äntligen ta fart och vill jag fortsätta läsa, ett kapitel till, bara ett till och så fortsatte det tills den var utläst. Bokens var helt okej men en riktig förklaring saknades. I det sista kapitlet stod allt som inte hade förklarats innan, men det kändes så dit-klistrat, som om författaren inte fick in det i själva handlingen av var tvungen att göra ett extra kapitel bara för att knyta ihop säcken.

 

Boken slutade med en liten cliffhanger så jag ser framemot att läsa nästa bok i serien. Dock tror jag det kommer dröja lite för jag har en hel del andra böcker som jag är mer sugen på. Kanske spara alla deckare till i sommar?