Kvinnan i fönstret | A. J. Finn | - | s.457 | Albert Bonniers Förlag

 

Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara? [Från förlagets hemsida]

 

Kvinnan i fönstret har dykt upp överallt på bloggar och instagram. Boken har, vad jag sett, nästan enbart fått positiv kritik. Det har skrivits mycket om oväntade vändningar och sånt lockar ju mig. Detta ledde såklart till att jag ville läsa boken och hade skyhöga förväntningar. Jag har nu läst boken och låt mig säga så här, jag var till och med nöjd med slutet.

 

Boken började på ett sånt sätt att jag trodde att jag skulle få läsa Kvinnan på tåget igen. På sätt och vis finns det en hel del likheter mellan de två böckerna, vi får läsa om vad huvudkaraktärern betraktar, denne blir sedan mer eller mindre besatt av en händelse och lägger sig sedan i. Hur som helst, Kvinnan i fönstret börjar någorlunda segt men berättaren får mig att vilja läsa mer direkt. 

 

Jag förstår om man skulle kunna uppfatta boken som seg då huvudkaraktären Anna ofta gör samma saker, hon dricker vin, spelar schack, chattar och tittar på film. Men alla dessa saker bygger hela tiden upp inför nya incidenter. Man vet aldrig riktigt vart man har Anna, vilket gör att man vill läsa mer om henne och hennes familj för att få veta hur hon hamnade i den situationen hon är i. Kvinnan i fönstret blir aldrig tråkig och innehåller som "lovat" oväntade tvister. 

 

En viktig del i denna typen av böcker som är spännande, innehåller mycket oväntade händelser och tar oförutsägbara vändningar är slutet (i och för sig är det viktigt i typer av genrer). Och det är just slutet till denna thrillergenre som jag brukar bli bevsiken på, sluten brukar aldrig leva upp till resten av boken. Men som ni redan läst, jag gillade verkligen slutet på Kvinnan i fönstret. Jag gillar att bli överraskad i slutklämmen på böcker, vilket är precis vad Kvinnan i fönstret gör. 

 

 

Långt under havets yta finns forntida sjöodjur, blodtörstiga soldater och becksvarta guldgruvor. Men också något långt mer skrämmande. I det klarblå vattnet, koloniserat av människan i en obestämd framtid, sipprar en mörk vätska, lika trögflytande som blod. När Timo kidnappas till smugglarskeppet Miranda märker han snart att skumma saker pågår ombord. Vad är det kaptenen och hans styrmän planerar? Och varför är de så måna om att bli av med Timos nyfunne vän doktorn? Ett samvetslöst mord blir droppen. Timo måste fly. (Från förlagets hemsida)

 

När jag började läsa Operation Mimer hade jag inte några vidare förväntningar. Jag ville läsa boken eftersom författaren bor här i Gävle. Den handlade om någon pojke på en båt och ibland om en tjej från havsfolket. Jag läste lite åt gången och blev mer och mer besviken, jag kom verkligen inte in i boken. Jag bestämde mig för att läsa klart boken i ett svep för att bli klar med den. Efter ett tag märkte jag att jag inte ens ville lägga ifrån mig boken, jag ville veta hur det gick för Ira och Timo. Boken började få slut på sidor och jag hade inte alls fått alla svaren jag ville ha. Nu ser jag fram emot att läsa del två i serien! Hade jag läst mer än ett kapitel åt gången i början så hade jag uppskattat boken tidigare än vad jag gjorde nu.

 

Operation mimer innehåller många karaktärer men ingen som man riktigt lär känna direkt. Några verkar vara någon de inte är vilket är en av anledningarna till att jag gillade boken desto längre in jag kom. Läsaren får reda på nya saker om karaktärerna och måste bedöma om dem, vilka är goda och vilka är de onda? Och vem talar sanning?

 

Allt som allt tycker jag att Operation Mimer är en helt okej bok.