Det var omslaget som fick mig att vilja läsa Mannen som lekte med dockor. Däremot borde jag ha gett upp boken så fort de första varningstecknen kom. Alltså, det är en karaktär som är polis med hiphop-stil (författarens beskrivning) och till detta har man även valt att karaktären ska prata med hiphop-slang vilket inte författaren klarar av. Allt blir så töntigt och så fel, tänk er föräldrar eller far/morföräldrar som ska försöka prata "hippt" med sina tonnårs barn. På den nivån är det. Inte nog med detta utan den andra polisen är föredetta skejtare eller hur det var, och så fort man beskriver någor om skatejning så får man det så detaljerat att det känns som om man har läst det på wikipedia, vilket i sin tur gör så att det känns som om författaren inte har en aning om vad han skriver om. 

 

Om man bortser från alla hemskt dåliga karaktärsbeskrivningar så var inte handlingen en höjdare heller. Ett intressant mord sker, man försöker lösa det, sen blandas det in massa andra händelser som gör att man glömmer bort huvudhandlingen (mordet). Dessutom kunde jag lista ut vem mördaren var innan jag läst halva boken, vilket aldrig har hänt förr. 

 

Efter 100 sidor kände jag att hiphop-slangen sänkt boken så pass mycket att jag tänkte ge upp, men jag har så svårt att ge upp en bok så jag läste ut den. Inte nog med att jag plågade mig igenom boken, det är den första delen i en serie (vilket står på framsidan trots detta missade jag det ädnå)! Jag kan garantera att jag inte tänker läsa en enda bok till i serien, och troligen inte ens av författaren. 

 

Jag inledde bokåret 2017 med denna bok, inte den bästa starten precis...

 

 

Hord | Ann Agguirre | Razorland #3 | s.448 | Modernista

 

Sista delen i Razorland-serien. Man kan tro att dystopier och zombies är uttjatat och tråkigt nu men Hord bevisar motsatsen. Denna serie är en av de bästa jag läste under 2016, jag kommer absolut läsa om serien. Huvudkaraktären Spadertvå är en grym tjej som inte velar, vilket är ovanligt i böckernas värld där kärlekstrianglar och intriger är alldeles för vanligt.

 

 

På andra sidan väggen | Shari Lapena | - | s.268 | Modernista

 

Handlingen i sig är gripande, men språket sänker bokens betyg. Dock drog slutet ner bokens betyg yttligare. Letar man efter en bok med bra handling och några oväntade twister, med bristfälligt språk (kanske att den är bättre på originalspråk, jag vet inte) och med ett hemskt dåligt slut ska absolut läsa På andra sidan väggen. 

 

Glasblåsarens barn | Maria Gripe | - | s.160 | Modernista

 

Först och främst måste jag säga att jag är otroligt glad över att Modernista har valt att ge ut Maria Gripes böcker, jag ser allra mest fram emot Agnes Cecilia (TV-serien skrämde livet ur mig som liten). Hur som helst, filmen Glasblåsarens barn såg jag ett X antal gånger som bar. Boken är hemskare än hur jag kommer ihåg filmen. Jag vill helt klar läsa mer av Gripe!

 

Allt som blir kvar | Sandra Beijer | - | s.206 | Natur och Kultur

 

Beijers debutroman Det handlar om dig var en av de bästa böckerna jag läste 2014, vilket gav mig stora förhoppningar om hennes nyaste bok Allt som blir kvar. Tyvärr så var det en av 2016´s största besvikelser. Beijer har kvar det härliga språket och boken var tunn, det är väl de två grejerna som är positivt med Allt som blir kvar. 

 

Jag försöker verkligen gilla boken, men det går verkligen inte. För det första kom jag aldrig in i boken, jag läste och läste men det gick inte. För det andra fastnade jag inte för någon karaktär överhuvudtaget och för det tredje nothing made sense!  

Boken börjar med att Matilda och hennes kille Oliver gör slut, eller Oliver gör slut. Matilda flyttar in till en killkompis, men jag förstår mig inte alls på deras relation. Inte ens nu när jag läst ut boken förstår jag mig på den. I och för sig förstår jag mig inte på någon karaktär alls. Allt var så himla flummigt. Sen förstod jag inte alls varför de tog alla droger? Känner mig som en gammal tant som predikar för sina barnbarn angående droger, men jag förstår verkligen inte poängen. 

Boken var kort men det kändes som om den höll på i en evighet, ingenting hände förutom att Matilda och hennes vänner flummade runt, söp och bråkade. Mycket möjligt att någons sommar/liv kan se ut så men det är inget jag har lust att läsa om. 

 

Trots att Allt som blir kvar inte alls nådde upp till mina förväntningar så hoppas jag ändå att Beijer fortsätter skriva böcker, för jag vill läsa mer av henne. 

 

 

Antal avslutade serier: 8
Antal påbörjade serier: 8, vilket är ooootroligt lite men också bra!

Bästa stand-alone: Second chance summer av Morgan Matson, The Duff av Kody Keplinger och I dina ögon av Sarah Dessen.

Sämsta stand-alone: The Siren av Kiera Cass och Allt som blir kvar av Sandra Beijer, dock är den förstnämnda i helt annan klass av dålighet än den andra.
Bästa avslutade serien: Korpringarna av Siri Pettersen 
Bästa påbörjade serien: Björnstad av Fredrik Backman 

Antal lästa hyllvärmare: 29 av 56
Antal nya böcker: 83, varav 39 var recex, 1 bokbyte, 1 present och 42 köpta