Uppstigandet | Karen Bao | The dove chronicles #1 | s.304 | Modernista

 

Femtonåriga Phaet har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar.
     Så arresteras en dag hennes mamma. Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Skyddsboendet är att ta värvning i milisen, den ansiktslösa armé som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperata jordbor.
     Utbildningen är brutal, men det är också här Phaet ingår i en komplicerad men meningsfull allians med den övernaturligt begåvade Wes, en outsider liksom hon själv.
     Uppnå hög rang, rädda sina syskon, befria sin mamma: det är så planen ser ut. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna. (Goodreads)

Jag började läsa boken helt utan förväntningar då jag aldrig ens hörttalas om den. Konceptet är intressant men miljöbeskrivningarna hade gärna fått vara flera för att ge läsaren ännu bättre uppfattningen om det nya (ny för oss jordlingar) samhället på månen. 

Till en början var boken lite seg men intresset för att se hur handlingen utvecklar sig tar över och läsningen fortstätter. När boken blivit spännade avtar det inte ens när boken slutar, tvärtom! Till en början är boken seg, den blir sedan helt okej och vid de sista sidorna går det inte att få in mer spänning än vad det redan är. Handlingen tar en otroligt oförutspådd vändning och nästa bok kan inte komma snabbt nog, jag vill veta hur det går för Strimma och hennes familj!

 

Dock förstår jag inte vad bokens namn har för betydelse för handlingen. En bättre översättning på Dove Arising än Uppstigandet hade verkligen varit uppskattat. Sedan förstår jag mig inte på omslaget heller, denna bok är helt enkelt ett bevis på att det faktiskt är Insidan som räknas!

 

Betyg: 3 av 5