Topp 10(+1) TV-serier
När jag inte läser, ser jag på TV-serier. Nedan följer en lista på mina 11 favoritserier utan inbördes ordning men de fem första ligger helt klart i topp.
Twin Peaks
Gossip Girl
Gilmore Girls
Game of thrones
Sherlock
SKAM
Bob's Burgers
Riverdale
Stranger Things
Girls
Boardwalk Empire
Tips på barnlitteratur?
Till hösten tar jag emot min första klass, en årskurs 1:a. Igår fick jag reda på att vårt (mitt och min vän Lisas) examensarbete publicerats på DiVa. Jag är alltså klar med 4 års studier (woooohoo) och i höst börjar allvaret. Så sjukt roligt och nervöst.
Men hur som helst, jag vill hitta bra högläsningsböcker som berör exempelvis döden, kompisar, utanförskap, olika familjesituationer och diverse livsfrågor. Även böcker som gestaltar karaktärerna utanför de traditionella könsmönstren men också klassiker, spännande och roliga böcker. Bra barnlitteratur helt enkelt, gärna sådana man kan diskutera lite om, men också bara bra böcker (såsom Hattjakten av Sven Norqvist, den går såklart också att diskutera men jag hoppas ni förstår vad jag menar).
Jag tänkte ta en dag eller flera på bibblan och rota runt och se vad jag kan hitta, men då jag tyvärr inte har tid att läsa all barnlitteratur som finns tillgänglig vill jag väldigt gärna ha era tips.
Ös på med tips på bra barnlitteratur!
Nytt
Lyckan när man lyckas hitta två böcker i inbundet som man tänkt beställa i pocket för mindre än halva priset.
Hypnotisören av Lars Kepler och Himmelsdalen av Marie Hermanson. Hoppas verkligen på att jag ska gilla dessa böcker. Himmelsdalen har fått väldigt blandade recensioner men tror jag kommer tillhöra dem som gillar den.
Adlibris hade ett erbjudande där man fick köpa två engelska böcker för 129kr. Då passade jag på att köpa A Court of Thorn an Roses och A Court of Mist and Fury. Sedan hittade jag även A Court of Wings and Ruin på Bookdepository ännu billigare än hos Adlibris trots erbjudandet. Eftersom alla böcker är skrivna av Sarah J. Maas är jag säker på att jag kommer älska dem.
Har ni läst någon av dessa böcker? Vad tyckte ni?
Den sista stjärnan
Den sista stjärnan | Rick Yancey | Femte vågen #3 | s.370 | rabén&sjögren
Fienden är De andra. Fienden är vi. De är här nere, de är där upp, de är ingenstans. De vill ha jorden, de vill att vi ska ha den. De kom för att utplåna oss, de kom för att rädda oss.
Bakom gåtorna finns en sanning. Cassie har blivit förrådd. Det har även Ringer. Zombie. Nugget. Och alla 7,5 biljoner människor som brukade leva på vår planet. Förrådda, först av De andra, men nu av oss själva.
Jordens kvarvarande överlevare måste bestämma vad som är viktigast att rädda sig själva, eller rädda det som gör oss mänskliga.
Bakom gåtorna finns en sanning. Cassie har blivit förrådd. Det har även Ringer. Zombie. Nugget. Och alla 7,5 biljoner människor som brukade leva på vår planet. Förrådda, först av De andra, men nu av oss själva.
Jordens kvarvarande överlevare måste bestämma vad som är viktigast att rädda sig själva, eller rädda det som gör oss mänskliga.
För två och ett halvt år sedan läste jag den andra delen i Femte vågen-triologi och nu äntligen har jag läst den sista boken i serien. Som tur var gick det att läsa om vad som hände i förra boken på wikipedia men jag kände ändå att det fanns saker man helt och hållet glömt bort. Trots detta var boken väldigt lättläst och det gick fort att läsa den.
Den sista stjärnan är minst sagt actionfylld och det är aldrig en lugn stund under en längre tid. Handlingen känns något flackig men inte på grund av de olika berättarperspektiven. Ibland är det fokus på för mycket saker, någon ska rädda en annan medans den förklarar hur hela femtevågen och De andra fungerar, detta samtidigt som någon annan menar att De andra och femte vågen är något annat.
Något jag hade svårt för var att känna empati för karaktärerna, det var inte så att jag ogillade dem men jag brydde mig helt enekelt inte om dem så som man ibland kan göra. Detta gör att Den sista stjärnan inte är den emotionella resan den har potetialen att vara.
Allt som allt är triologin helt okej.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre | Fredrik Backman | - | s.85 | Forum
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. (Handling från förlagets hemsida)
Backmans novell Och varje morgon blir vägen hem längre och längre har äntligen blivit tryckt i bokform. Trots att den fina berättelsen länge funnits på författarens blogg hade jag inte läst den tidigare. Novellen gör sin fin i sin lilla bokform med det underbara omslaget. Jag som är en trogen pappersbladvändare (förtydligande: jag som inte läser böcker digitalt) tror fullt ut på att den fysiska boken hjälper berättelsen ett extra steg att ge läsaren mer känsla och inlevelse.
Trots att jag är helt övertygand om att det fysiska formatet hjälper läsaren med inlevese och så, hade jag riktigt svårt att komma in i boken. För mig var det svårt att förstå hur den var upplagd men mot slutet började jag förstå. Jag läste om den och eftersom det är en bok av självaste Backman (är det bara jag eller har han börjat fått något av en Gudastatus här bland oss bokbloggare?) grät jag. Eftersom jag själv inte (ännu?) lider av någon hjärnsjukdom kan jag bara föra rösten för oss som har eller haft en i närheten av det, Backman har verkligen lyckats sätta ord på hur det är. Men jag kan även tänka mig att han lyckats få ord på hur det är att få någon typ av hjärnsjukdom. Oroligheten och ångest för att inte längre minnas är så påtaglig att jag som läsare genast får en klump i magen.
Jag tackar Backman ännu en gång för en behövlig och fin bok. Och för er som missat detta så går alla intäkter för boken till Hjärnfonden. Jag tackade ja till ett recex men beställde även den signerade utgåvan.
Otroligt
Otroligt | Sara Shepard | Pretty Little Liars #4 | s.256 | Modernista
Rosewood, där pooler gnistrar i anlagda trädgårdar och det doftar äpplen och Chanel No. 5, var rena idyllen. Åtminstone på ytan. När de gick i sjunde klass var det här de fem bästa vännerna delade på allt. För Aria, Spencer, Hanna och Emily var tillvaron perfekt. Ända tills deras vän Alison hittades mördad. Tills någon som kallar sig A förvandlade deras trygga liv till en mardröm.
Emily har nu skickats till sina hyperkonservativa kusiner i Iowa. Aria tvingas bo hos sin pappa och hans nya tjej. Och Spencer oroar sig för att hon haft någonting att göra med mordet på Alison. Men Hannas öde är ännu värre: hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Det är farligt att veta för mycket.
Medan hoten från A blir allt allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot måste tjejerna avslöja sanningen, innan någon av dem blir A:s nästa offer.
Emily har nu skickats till sina hyperkonservativa kusiner i Iowa. Aria tvingas bo hos sin pappa och hans nya tjej. Och Spencer oroar sig för att hon haft någonting att göra med mordet på Alison. Men Hannas öde är ännu värre: hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Det är farligt att veta för mycket.
Medan hoten från A blir allt allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot måste tjejerna avslöja sanningen, innan någon av dem blir A:s nästa offer.
Pretty little liars bokserien har fungerat som ett guiltypleasure för mig, det är lättläst, har en tveksam handling, men ändå något som gjort att jag fastnat för serien. Jag vill veta hur Aria, Spencer, Emily och Hannah ska ta sig ur alla fällor A lagt upp för dem. Otroligt är den fjärde (av 14?!) i serien av Sara Shepard, tyvärr är det den sämsta i serien hittills.
Föregående del avslutades med en cliffhanger, trots det känns det som att Otroligt aldrig riktigt kommer igång. Alltså, det händer saker konstant men inget som riktigt för handlingen vidare, det är bara en massa sidospår. Emilys plötsliga avfärd är en sådan grej, out of the blue skickas hon iväg och lika plötsligt som hon åkte är hon hemma igen. Allt denna färd tillförde var värdelöst drama. Jag vill ha mer fokus på jakten på A och Alis mystiska död än konstant nya draman. Kanske känner jag så bara på grund av att jag följt TV-serien och förväntar mig att det ska ske liknande händelser i böckerna. Jag hoppas på att nästa del i serien är något bättre. Som tur är böckerna i serien både lättlästa och korta.
Omläsningar
Det händer några gånger per år att jag läser om ett par böcker, alltid med samma anledning, nämligen på grund av att komma ihåg vad som hänt i en serie för att kunna ta mig an den sista delen med ett färskt minne från de tidigare delarna. Oftast läser jag om de serier som jag verkligen tyckt om för att kunna första den sista delen bättre. Det som hänt då är två saker. 1) Jag kommer ihåg vad som hände i de tidigare delarna och kan läsa den siata delen med uppfräschat minne. 2) De tidigare delarna som jag tidigare tyckt himla mycket om blir sämre.
Det är såklart sak nummer 2 jag vill prata om. Hur kan en bok bli sämre den andra gången man läser den? Eller egentligen är det väl inte så konstigt, en vet ju typ vad som kommer hända och själva spänningen över vad som kommer hända är borta. Detta i sin tur leder till att den sista delen blir sämre, tror jag. Jag gjorde en omläsning på Miss Peregrines och Önskemånglarensdotter. Den förstnämnda serien tyckte jag inte supermycket om första gången men jag blev lite less på att plöja igenom böckerna en andra gång och när jag väl läste den tredje var jag inte längre så sugen på att läsa den. I Önskemånglarensdotter-serien älskade jag de två första böckerna den första gången jag läste dem, men inte alls lika mycket andra gången. Den sista boken kändes inte alls lika bra som den kanske borde ha gjort. Känner ni igen er eller är det bara jag som (kanske) förstör böcker genom att läsa dem igen?
Trots detta vill jag ändå läsa om böcker, jag hoppas på att få återuppleva känslorna en fick under första läsningen. Näst på tur i omsläsningskön är Mara Dyer, enbart pågrund av att jag inte kommer ihåg mycket alld från den serien, speciellt inte den sista boken och för att jag vet att jag verkligen tyckte om den.
Uppstigningens brunn
Uppstigandets brunn | Brandon Sanderson | Mistborn #2 | s.400+512 | Modernista
Ondskan är besegrad. Men kriget har bara börjat…
De gjorde det omöjliga: de lyckades övervinna den gudalika varelse vars brutala regim hade pågått i tusen år. Nu måste Vin – tjejen från gatugänget som blivit landets mäktigaste dimfödde – och Elend Venture, den idealistiske unge adelsmannen som är förälskad i henne, bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet.
De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar, så är det ingen som vet hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med.
Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen…
Sista riket, den första boken i serien, var fantastiskt bra och tjock. Jag överägde att läsa om Sista riket inför Uppstigandets brunn men just då orkade jag inte ta mig igenom den tegelstenen. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Uppstigandets brunn inleddes med en sammanfattning av Sista riket, tackar Överstehärskaren för det!
Hur som helst, det tog faktiskt ett bra tag för mig att komma in i boken. En sisådär 150 sidor och ungefär en måndad. Till slut bestämde jag mig för att bara läsa för att komma igenom den. Plöjde resten av första delen på en kväll och hela nästa bok dagen efter. Så. Himla. Bra. Jag har precis avslutat Uppstigandets brunn och vet inte alls vad jag ska läsa nu. Jag vill inte läsa fantasy för inget kan klå den här just nu men jag vill inte läsa något annat heller för inget kommer vara lika bra.
Sanderson lyckas verkligen med att få varenda liten karaktär att verka intressant, ingen av dem kändes platt och tråkig då dem alla känns som ett mysterium man vill läsa mer om. Efter de första 150 sidorna är det konstant action, eller det händer iallafall något hela tiden utan att det blir för mycket. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, dock hoppas jag att Mordernista väljer att publicera hela sista delen i en bok hur tjock den än är.
Uppstigandets brunn är årets första fullpoängare!
Fällan
Fällan | Melanie Raabe | - | s.303 | Louise Bäckelin förlag
Linda Conrads, 38, är en berömd och notoriskt tillbakadragen kriminalförfattare. För tolv år sedan blev hennes syster, Anna, brutalt mördad. Mördaren åkte aldrig fast, men Linda såg honom. Och nu har hon precis sett honom igen på TV.
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan.
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta...
Mannen är numera en känd reporter, och Linda vet att ingen kommer att tro henne om hon anklagar honom. Så hon gör det hon kan bäst: Hon skriver en ny thriller, om ett mord på en kvinna. Där gärningsmannen kommer undan.
När boken publiceras ger Linda en enda intervju. I sitt eget hem. Till den enda person som vet mer om fallet än hon gör. Han vet vad som hände den där natten. Hon har skrivit en bok om det. Men när han ringer på Lindas dörrklocka vet ingen av dem hur det ska sluta...
Fällan började bra, var sådär lagom spännande för att man skulle fortsätta läsa men något seg ibland. Det första jag retade upp mig på var hur författare beskrev att en karaktär ägnade sig åt "tjejfotboll", alltså inte vanlig fotboll utan "tjejfotboll". Jag bet ihop och fortsatte läsa. Bokens spänning höll i sig. Sen började författaren att varva mellan kapitel som utspelade sig i nutid, som följde själva berättelsen och mellan kapitel som från boken huvudkaraktären i Fällan skrev. Finns det något jag ogillar så är det när man får läsa utdrag ur en bok som en karaktär i boken håller på att skriva. Såååå ointressant. Jag fortsatte läsa men skummade bara igenom de kapitlen med utdrag från karaktärens bok. Spänningen höll i sig. Sedan hände något otippat som utspelade sig på flera sidor, detta avslutades med något i stil med: Så hade det kunnat vara... Alltså hade det inte hänt på riktigt, huvudkaraktären gav oss bara ett scenario som inte hade hänt. Jag hatar sånt! Det är nästan lika dåligt som slut som avslutas med: allt var bara en dröm. Men jag fortsatte såklart läsa, jag ville ju veta hur det slutade. Sedan händer samma sak igen! Det händer något otippat som avslutas med: så hade det kunnat vara. SÅ. SJUKT. IRRITERANDE.
Dessa brister gör så att jag inte kan ge boken mer än en tvåa i betyg. Jag skulle vilja ge den en etta men spänningen höll i sig och det var inte så att jag plågade mig igenom den. Men det här var inte alls min typ av deckare.