På bokens baksida står det att Andras döttrar är en psykologisk thriller liknande Gone Girl och Kvinnan på tåget, vilket ju låter otroligt lovande (om man bortser från att den sista nämnda var otroligt seg). Hur som helst tog det inte lång tid för Andras döttrar att ta fart och fängsla läsaren.

 

Jag vill så gärna ge Andras döttrar en fyra i betyg men efter att en möjlig teori presenterades hoppades jag på något oväntat i stil med Gone Girl. När den möjliga twisten aldrig infann sig fick jag som läsare istället ett förutsägbart och mjäkigt slut. Denna bok förtjänade ett värdigare slut. Författaren har inspirerats av en verklig händelse när hon skrev Andras döttrar, men att man inspireras av något betyder ju inte att man berättar till punkt och pricka hur något gick till. Det jag vill få fram är att om man vill använda inspirationsdelen som en ursäkt till det fantasilösa slutet så fungerar det inte som ursäkt.

 

Andras döttrar var riktigt bra och hade STOR potential att bli ännu bättre. Till en början hade boken allt en thriller ska ha, det jag saknade något mind blowing istället för något väntat.

 

 

Egentligen var det meningen att detta inlägg skulle upp förra veckan den 14:e juli då det var en månad kvar av min ledighet, nu är det alltså en vecka mindre kvar på min ledighet/semester/sommarlov. Bilden ovan visar böckerna jag skulle vilja läsa ut innan jag börjar arbeta i höst. 14 böcker på 24 dagar känns inte helt rimligt. Men jag hoppas åtminstone på att hinna läsa åtta av dem. Arvtagaren får nog bli höstens stora bokprojekt och Harry Potter läser jag innan läggdags. 

 

 

 

 

Efter att ha läst den första boken i serien om Magnus Chase har jag sett fram emot att fortsättningen skulle komma ut på svenska. Efter serien om Percy Jackson är Magnus Chase min favoritserie av Riordan. Som vanligt när det gäller Riordans böcker hade jag lite svårt att komma in i den då det är så många karaktärer man glömt bort så de första kapitlen gick ut på att försöka placera och komma ihåg dem. Tors hammare är fylld med action och humor (tror ingen portätterar gudar om Riordan).

 

En ny karaktär som introduceras är formskiftaren Alex som dessutom är icke-binär person. Det jag gillar allra mest med hur man beskriver Alex är att Magnus och hans vänner inte gör det till en stor grej, det enda som är utmärkande är när Alex får förklara vad det innebär vilket för mig var lärorikt då jag är "familiar" med begreppet men inte är helt 100 på vad det innebär. Dock förekommer det att karaktärer de möter på deras öventyr kallas Alex för ergi och som jag förstod det fungerar det ordet som ett skällsord.

 

Även om jag gillade att Riordan tagit med en icke-binär person så var ändå slutet det bästa med hela slutet. Alltså inte för att slutet innebar att boken var slut, utan för att man fick återse en gammal karaktär som de flesta av oss känner till. Jag gillar verkligen hur Riordan väver samman hans olika serien. Jag ser minst sagt fram emot nästa bok om Magnus Chase.

 

 

Empire of Storms
Sidantal:152

 

Utlästa böcker: 9
Lästa sidantal: 2854

 

 

 

 

Förra året läste jag Clare Mackintosh debut Jag lät dig gå som jag verkligen gillade. Jag har svårt att hitta riktigt bra deckare/thrillers med värdiga slut, men just Jag lät dig gå uppfyllde dessa kriterier. Med tanke på vad jag tyckte om hennes debut hade jag riktigt höga förväntingar på Jag ser dig.

 

Konceptet med att huvudkaraktären Zoe ser sitt foto i tidningen i samband med en annons utan att ha något med det att göra är bara i sig intressant. Boken börjar lovande och trots det något sega tempo blir jag fort fast. Jag har även en tanke om att Jag ser dig kommer bli bättre desto längre in i den man kommer vilket den också blev men någonstans vänder det. Vart boken börjar sakna något, kanske är det mystiken eller spänningen som saknas, är jag osäker på men det är omkring de sista sidorna när slutet närmar sig och läsaren får fler och fler ledtrådar om vem gärningsmannen är. 

 

Jag var helsäker på vem gärningsmannen var från och med att denne presenterades. Jag satt och tänkte för mig själv att oj vad tråkigt slutet kommer bli då man så lätt kunne misstänka denna, hade jag rätt? Nä. Men tror däremot att boken skulle vart bättre om jag hade haft det trots att man kunnat anat det tidigt. Den som istället presenteras som den skyldige är kanske inte långsökt men det känns inte trovärdigt. Jag gillade helt enkelt inte hur det blev och hade tänkt ge boken en svag fyra i betyg men sen kom epilogen och den drog verkligen ner boken yttligare. 

 

Ännu en grej som störde mig var alla dessa K-namn. Kelly, Katie och även en Kathy?! Hur svårt är det att ge karaktärerna namn som skiljer sig från varandra?! Jag ser dig var en spännande läsupplevelse fram till slutet där det mesta gick utför, trots det ser jag ändå mycket fram emot att få läsa mer av Clare Mackintosh. 

 

 

 

 

Mot min förtvivlan ger inte raben&sjögren ut någon bok av Sarah Dessen i år. En översatt Dessen bok till sommaren har man kunnat sett fram emot sju år nu. Men jag tog tag i saken och köpte därför Dessens nyaste bok när jag beställde årets semesterläsning. 

 

Jag vet inte om det är på grund av att jag är van att läsa Dessens böcker på svenska eller om det berodde på själva handlingen, men jag hade riktigt svårt att komma in i boken. Det var inte förrän jag hade omkring 100 sidor kvar som jag verkligen såg fram emot att fortsätta läsa resten av boken. 

 

För det mesta får man läsa om huvudkaraktären Louna i nutid men det förkommer även några kapitel i dåtid för att vi som läsare ska få en bättre bild av Lounas kärleksliv. Det störde inte det lilla läsflyt jag fick men eftersom jag hade så svårt att komma in i handlingen var det ibland svårt att hänga med när det faktiskt blev ett dåtidskapitel.  Dessa dåtidskapitel var helt klart intressantare än resten av boken. Nutidshandlingen blev aldrig liksom riktigt fängslande men jag vet inte varför. Alla karaktärer var likeable men förutom dåtidskapitlen så saknade jag nog lite mer dramatiska händelser eller åtminsone något som hände mer än att handlingen gick framåt relativt smärtfritt. 

 

Ofta lämnar en Dessenbok kvar en känsla hos läsaren (iallafall hos mig) men med denna kände jag mets att det var skönt att jag tagit mig igenom den. Trots att detta helt klart inte var den bästa Dessenboken jag läst vill jag gärna läsa den när (om) den blir översatt och hoppas att den gör sig bättre på svenska.