Eldtronen | Rick Riordan | Kanekrönikan #2 | s.512 | Modernista

 

Ända sedan de egyptiska gudarna släpptes lösa i vår moderna värld har syskonen Carter och Sadie Kane haft problem. Som arvtagare till Livets hus besitter de magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende – ormguden Apep – på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten.

För att kunna besegra Apep är Carter och Sadie tvungna att återuppliva solguden Ra – en utmaning ingen magiker lyckats med tidigare. Men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs. Sökandet tar dem från New York till London, via S:t Petersburg och slutligen till den egyptiska öknen…

Ska de hinna förgöra Apep innan han sväljer solen och låter jorden gå under?

Till en början var jag sjukt besviken på boken eftersom den första var helt okej, men det var nog det alldeles för enkla språket som ställde till det. När jag väl satt längre stunder och läste kom jag äntligen in i den. Tyvärr är det inget mästerverk, jag saknar de grekiska gudarna! 

Karaktärerna Sadie och Carter är inga favoriter hos mig, jag har inte riktigt fastnat för dem än. Kanske för att jag inte gillar språket och det är på grund av dem (då de berättar själva berättelsen) som språket låter som det gör. Guden Bes däremot, han blev en riktig favorit och jag hoppas att han är med i nästa bok också. 

Trots språket så gillade jag handlingen och även om jag föredrar grekiska gudar så är det alltik kul att läsa om andra gudar men jag har så svårt att få en bild av hur allt ser ut (sidan med bilderna finns här). Hittade en massa bilder där man har tecknat karaktärerna men de stämde inte alls överrens med hur jag tänkt. Jag hoppas att nästa bok är den sista i serien då jag inte tror att så mycket mer (förutom den sista striden) kan hända utan att det känns långdraget. 

Handlingen är bra men på grund av språket får boken bara 3 av 5 i betyg.