Britt-Marie var här | Fredrik Backman | - | s.362 | Partners in stories

 

 

Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handleden i ett solarium finns det ingen återvändo. (Handlingen från bokens baksida).

 

Det är svårt att inte jämföra boken med En man som heter Ove. Om Backman inte vill att man ska utgå från hans succébok så får han helt enkelt skylla sig själv att han skrev en så fantastiskt bra bok. Britt-Marie är på flera sätt lik Ove och ändå inte. Till en början får man intrycket att hon är en bitter tant (hon är 63 år, alltså tant (Mormor, om du på något vis hittat min blogg så ska du veta att du såklart inte gills som tant!)). Den bittra bilden av Britt-Marie luckras upp ju längre in i boken man kommer. Man får empati för den eländiga, envisa och bittra tanten, hon är inte bitter, hon är eländigt tragisk och trasig utan att vilja erkänna för sig själv. När boken är slut så finns det inte en endaste ond tanke kvar om Britt-Marie, varje samhälle som Borg behöver en Britt-Marie.

 

Språket i Britt-Marie var här är så fantastiskt och det är så lätt att föreställa sig personerna, platserna och miljöerna. Backman har helt enkelt beskrivit Borg genom att beskriva Alfta (en liten by som är grannby till hålan där jag kommer ifrån), troligen utan att veta om det själv. Att Alfta endast skulle ha en affär som är en kombination av pizzeria, bilmekaniker och mataffär är väl att ta i, det finns faktiskt tre pizzerior i Alfta. Men på sättet som samhället förfaller för det inte längre finns pengar att rusta upp det och att människorna flyr därifrån stämmer ju in, till viss del. När jag förseställer mig Borg så tänker jag på Alfta. Förutom att i Alfta så har fotbollen redan övergett människorna, men inte Hockeyn och pizzeriorna.

 

Efter att ha läst Britt-Marie var här så önskar jag verkligen att jag kunde älska fotboll, men helt ärtligt så finns det väl inte någon tråkigare sport? Möjligtvis handboll. Det är så otroligt tråkigt och det enda som fotboll verkar gå ut på är vem som låtsas göra illa sig allra mest. Men det gör inget alls att fotboll är en stor del av boken, för Backman får det att verka roligt. Han får mig att vilja älska sporten som är tråkigast av dem alla och det gör jag också, ända tills boken tar slut. Jag slutar att älska fotboll så fort boken tagit slut men jag älskar fortfarande boken.

 

Det finns så mycket jag vill säga om boken men jag vill inte förstöra något för er som inte läst den. Så snälla, läs den bara! Om du älskade, grät och skrattade till En man som heter Ove så garanterar jag dig att du kommer göra samma sak till Britt-Marie var här. LÄS!