Maze Runner - i dödens labyrint | James Dashner | Maze runner #1 | 368 s. | Semic

 

 

Jag har länge velat läsa Maze runner serien och när jag såg att den skulle släppas på svenska så hade jag inga ursäkter till att inte läsa den längre. Förväntningar var riktigt höga då jag sett att det är så många som läst serien och älskat den. Däremot var inte framsidan en superhit. Den passar bokens handling bra, men det är ju filmomslaget, varför?!

 

Boken börjar med att Thomas vaknar i sin låda och han vet inte vart han är. Författaren har verkligen lyckats med att ge oss som läsa att känna samma förvirring som Thomas känner. Vart är jag? Vad händer? Vilka är dessa människor? och så vidare. De första 50 sidorna är stora frågetecken, man vill veta vad som händer och vad olika begrepp betyder som till exempel klonk, mos, slaskare och klagare. Det är ord som används ofta men som inte förklaras på en gång. Nyfikenheten och spänningen om vad allt innebär tar snabbt över och Maze runner blir fort en riktig bladvändare. När man fått svar på största delen av frågorna brukar det innebära att mystiken försvinner, men inte i detta fall. Maze runner behåller sin mystik genom att besvara frågorna.

 

Även om Maze runner var en bladvändare så gick det inte snabbt att ta sig igenom boken då det var så mycket nya ord och innebörder man inte förstod till en början, mot slutet rinner boken på bättre. Detta är inget som drar ner boken, inte alls, snarare tvärtom!

 

Slutet hade kunnat gett mer sug efter nästa bok än vad det gjorde. MEN man fick smygläsa de två första kapitlerna till nästa bok och då kom det suget. Hur ska jag kunna vänta till nästa höst på nästa bok?!