Lena flydde till vildmarken, men utan Alex vet hon inte vart hon ska ta vägen eller hur hon ska hitta. Hon vaknade upp i ett boende för en grupp ogiltiga. Hon lärde sig ta hand som sig själv och att glömma det som hänt. Om man tittar tillbaka är det för många sår som rivs upp. Det är nuet som gäller. I nuet är Lena tillbaka innanför gränserna med en ny identitet. Hon har i uppdrag att gå på DFA möten och hålla koll på talsperson, Julian. Har hon glömt bort Alex?

Lena är mycket hårdare i nu än i Delirium, jag vart så sur på henne i förra boken eftersom hon trodde på allt regeringen/samhället sa åt henne att tro på. Nu är hon hård och vet vad som måste göras, hon vet att i hela hennes liv har hon blivit fylld med lögner. Men inte längre, nu har hon något att kämpa för.

Kapitlen är uppdelad i nu och dåtid. Varje gång det blir som mest spännande så avslutas kapitlen och man får gå till baka till dåtiden eller frammåt till nutiden. Det gör så man måste fortsätta läsa hela tiden. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur boken skulle uppfattas om den utspelade sig från dåtid till nutid. Alltså att man följer Lena hela vägen från Vildmarkens början till bokens slut i kronologiskordning. Följden skulle bli att man blev uttråkad efter ett tag, man skulle fortsätta läsa men spänningen skulle försvinna. Till en början gillade jag inte alls boken uppbyggdan men med tiden så vande man sig och tillslut gillade det. Nu i efterhand så förstår man varför författaren valt att göra så och det tackar jag henne för.

Delirium slutade med en riktitg cliffhanger, Pandemonium är inget undantag. Frågan är vilken som har den värsta. Men jag ställer samma fråga nu som jag gjorde då, vad händer nu då?! (Retorisk fråga, ni som vet, SÄG INGET!)

Den tredje delen kommer ut i September.  Jag vill läsa den nu! Helst nyss!